Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Jag fick biverkan diarré som aldrig gav sig så jag fick sluta. Mins inte hur länge jag stod på den medicinen.

Ja, det är skönt att det känns rätt. Nu har jag ju faktiskt blivit utredd, det blev jag inte alls när de satte Borderlinediagnosen. De tog mig på allvar den här gången, jag hade med mig flera olika formulär angående psykiska sjukdomar och störningar som jag fyllt i. Vi gick igenom alla, jättebra.

Jag förstår vad du menar att man kan förlåta sig själv när man vet orsaken till det man gjort, men jag kan faktiskt inte släppa allt. Mår piss av en del saker, och jag kan bara inte förlåta mig själv. En sak är så hemsk och vidrigt, en sak som man absolut inte kan förlåta.

Har ingen kontakt med psyk förutom medicin, har inte ens en läkare utan jag får nya varje gång. :/

Jag har svårt att komma igång med saker förutom de dagar jag är hypoman. Antingen har jag hypomani eller så mår jag bara dåligt i allmänhet. Det varvas med depressioner som är mitt största problem. Har precis kommit ut ur en depression, var så nära att ta livet av mig. Orkade inte med skiten längre!
Nu är jag på väg ner igen, vet inte hur jag ska klara av det. De senaste depressionerna har jag tänkt, en gång till och jag försvinner. Jag har klarat det, men för var gång har självmordstankarna blivit värre.

Jag brukar få en eller två dagar då jag mår sämre. Det är inte säkert att jag blir deprimerad, så jag försöker att hålla humöret uppe och inte tänka på depressioner. Försöker ta hand om mig och så bara. Har jag otur så fortsätter måendet gå neråt jag får en depression.

Jag har tänkt i två dagar nu att det inte behöver vara en depression som är på väg. Idag så vet jag det att det är en depressiion. Klarar inte av tanken om att jag kommer att må piss igen, vet inte om jag orkar. Hela mitt liv är en enda stor depression känns det som, någon gång ger man ju upp. Självmordstankarna kommer fortare för varje gång, jag har aldrig fått starka självmordstankar eller impulser om att skada mig så tidigt i en depression (inte sen jag var tonåring). Idag kände jag bara att det är ligga bra att dö, på allvar, och ändå mår jag inte alls lika dåligt nu som jag antagligen kommer att må. Man blir ju rädd för sig själv...

Ah okej. Jag har bliviit extremt känslig för blodsockerfall sen de la på sjunde tabletten. Blir så illamående att det vattnas i munnen, jag blir även yr. Ska utredas för detta nu men vill så hemskt gärna ha kvar litiumet för det funkar bra. Kass i magen har jag alltiid variit mer eller mindre pga galloperation så det stör mig inte, det är resten som gör att jag inte vågar åka någonstans ifall det snurrar tll i huvudet.

Vad fick du istället för litium? Finns det några bra alternativ liksom?

Du borde be om samtalsstöd hos din psykiatriska öppenvård i din kommun. Det är en jätteviktig del att man har någon att vända sig till när man behöver de, en kontaktperson alt. en psykologkontakt. Vad har du för stöd runtomkring dig vad gäller familj och vänner?

(anonym knas)
Borderline kan du ju haft just vid det tillfället du fick den stämpeln. Det är ju ingen faktiskt diagnos utan mer för läkare att ha i journalen för att hjälpa på rätt sätt. Borderline försvinner ofta, även om det kan ligga latent. Jag blev stämplad med det men nu står det inte längre i mina journaler då jag inte längre uppfyller kriterierna. Kan komma tillbaka, haft det förut men ingen fast diagnos.

Bra om du får komma på ordentlig utredning. 

Ska få en ny samtalskontakt (redan haft två stycken) senare, är föräldraledig och kan inte gå på möten som det ser ut nu. Vet inte när det blir av riktigt...

Min familj stöttar mig noll. Min pappa är sjuk (narcissistisk och antagligen bipolär han med) och en av mina syskon har ärvt hans narcissism. Hela familjen är medberoende till dem, jag är det svarta fåret som är "psykiskt sjuk" och "Störd i huvudet". Den enda jag har "på riktigt" är min sambo.

Hej alla, här har det varit upp och ner och hit och dit, men ÄNTLIGEN har pojkarnas pappa börjat förstå mitt mående lite mer iallafall. Han fick själv oxascand inför ett tandläkarbesök och han som väger typ 90 kg blev heöt väck av en tablett.. så nu förstår han mig bättre när jag inte ens kommer ner i varv efter typ 4-6 om dan ibland.

Ska till läkaren på fredag, finns det nått annat än oxascand? tycker det inte hjälper så mkt alls egentligen, visst, udden av allt försvinner.. men jag kommer inte ner i varv alls... vissa kvällar så tar det nästan 2 timmar för mig att somna efter en imovane.. och så äter jag även serequel 300 som ska göra en trött.

Hatar att allt är så motsägelsefullt ibland, spelar ingen roll om jag sköter sömnrutiner, matrutiner osv.-. det spelar mig ett spratt varenda gång endå¨. :(

Trött som satan på morgonen, även efter att jag tagit både fluoxetin, concerta och ritalin.