Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Nej. Jag kommer helt enkelt inte klara detta.

Inte jag heller. Jag orkar inte mer. :( Önskar jag kunde hjälpa dig men jag mår lika pissdåligt själv.

gumman då vad jobbigt för dig. vad är det fk bråkar om då? nej det är ju så att vi inte kan veta när nästa skov uppstår men samtidigt kan jag delvis förstå att din sambo inte orkar hur mycket som helst. han är ju inget övermänniska. vi är ju som jag sagt tidigare inte så lätta att leva med heller alla gånger det är jag helt övertygad om. de anhöriga oroar sig nog mycket för när nästa skov ska komma, när vi ska skada oss själva igen etc etc. kan ni inte prova att vara särbos ett tag för att se hur det känns?

välkommen hit grattis till graviditeten o till att du mår så bra nu. men var beredd på att det kanske inte håller i sig för ofta mår man bättre under graviditeten men sen kommer skiten tillbaks igen. vill inte måla fan på väggen utan bara förbereda dig på att det kan bli så. ska givetvis hålla tummarna för att det inte blir så för dig. njut av graviditeten nu o ta det som det kommer isåfall

du fixar det, du är starkare än du tror. tänk bara på allt du har fixat hittills. sök hjälp igen så du får hjälp innan det går för långt. styrkekram

vad jag har tänkt på dig o udnrat hur du har det. inget vidare förstår jag ju men kämpa på. du kommer att "vinna striden2 o få må bättre igen. du vet att jag finns i inboxen om du behöver. styrkekram

MariaKsk88; Varma kramar till dig.

En liten fråga till er kunniga:
Kan diagnosen vändas mot oss i en vårdnadsprocess?? *Orolig*

Oj, trixig fråga. Det beror nog lite på hur dålig du blir och hur ofta. (kanske, jag vet ingenting om det här) Är din man inte villig att göra det bästa för barnen? Jag vet att om min sambo och jag skiljdes åt så skulle han ju aldrig förneka mig att träffa sonen hur det än skulle bestämmas ang. vårdnad. Även om han fick HELA vårdnaden så skulle jag inte motsätta mig det iom att jag vet att när jag mår bra/ok så skulle jag få träffa sonen när jag vill.

Det är det värsta med sjukdomen. Man kan ALDRIG planera :( Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv.. kommer jag aldrig kunna plugga eller jobba? Ibland försöker jag få min sambo att göra slut med mig med flit, för jag tycker så synd honom.. det är väl inte ens för att vara snäll utan för att JAG har dåligt samvete. Men han sticker aldrig. Han säger att han älskar mig, att jag är världens finaste person, att jag har ändrat honom, gjort honom till en bra pappa osv. Visst borde jag skatta mig lycklig?! Ändå kan jag behandla honom som skit. Jag vill att han ska göra slut med mig och ta sonen med sig så jag slipper förstöra deras liv.

Jag har kommit in i en period där jag inte vill prata med folk.. jag var hos min läkare igår och sa i stort sett ingenting. Det hjälper inte :( Har mått så här i 10 år, har fått "hjälp" i 7.. gått i terapi som aldrig hjälp. Min son blir inte bättre för att jag pratar med andra (pratar istället med BUP som faktiskt KAN göra något), och jag blir inte bättre heller för det finns inget de kan göra. Jag vill bara glömma allt, sova halva dan o titta på TV resten av dan o stänga av allt, för så fort jag tänker på det, så fort jag pratar om hur min sjukdom har förstört hela mitt liv, hur min sons problem har förstört hela mitt liv, alla skuldkänslor jag har, hur avundsjuk jag är på min sambo som kan fortsätta sitt liv och uppnå sina drömmar.. då mår jag så jävla dåligt. :( Jag har jobbat arslet av mig sen grundskolan för att få bra betyg o bli psykolog, och nu kommer jag inte kunna det. ALLT i mitt liv handlar om min och min sons problem. Jag orkar inte mer. Inläggningar hjälper ju inte heller för det kommer ALLTID tillbaka. Jag har prövat en massa mediciner, de hjälper inte heller. Vad fan är det för fel på mig?! Nån vacker dag kommer jag ta livet av mig. Men inte idag, för jag vågar inte.