Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Hello Jag e evi snart 20 år och har haft diagnosen bipolär typ 1 sen 2005.. är gravid med första barnet och mår för första gången på länge BRA! inga men och förutom jag mår BRA!!! Haha kändes skönt att säga det

Hej Evi!

Har varit på väldigt retligt humör några dagar nu. Försöker att inte låta det gå ut över sonen men sambon irriterar mig fruktansvärt mycket nu. Jag blir extremt irriterad bara av att se honom och vill han nån kväll sitta med mig framför tvn så bara kliar det i mig av ilska. Försöker dölja det men lyckas inte så bra så nu går vi runt varandra och håller oss på avstånd. Det är inte alls kul men jag vet inte vad jag ska göra. Hoppas det går över snart. Det känns som att jag skulle hitta ett annat boende och bara få vara ifred.

Grattis Evi! :) Jag var också en helt annan person när jag var gravid...

Ja har sån grym huvudvärk av lithioniten, den är verkligen helt förlamande. Min läkare på psyk bad mig uppsöka VC för att utesluta ngt annat och det är gjort. Dessutom hade jag tur på VC och fick träffa en läkare (hyr) som tidigare arbetatmkt med lithiumpatienter. Så hon gjorde massa tester och tog prover, men ansåg att det var lithiumet som var orsaken. Tydligen inte ovanligt. Hon sa att den ofta kommer efter andra höjningen och precis så är det i mitt fall.

Pronaxen och liknande påverkar LI-koncentrationen så det är uteslutet så istället äter jag nu panodil 4 ggr/dygn. Det borde gå över, har det inte gjort det om en vecka så ska jag kontakta igen (3 veckor sen jag var hos henne då). kulle även höra av mig omdet blev värre och sen igår är det definitivt värre. FM idag var ok, men em och kvällen är helt fruktansvärd. Är det inte bättre imorgon så måste jag ju ringa men äer lite rädd för vad som händer om det inte går över. Efter 5 års medicinering av olika preparat har jag äntligen hittat rätt, och lägre dos ger ingen effekt på mig så det går inte att sänka.

Även om jag fortfarande mår skit så är jag inte lika djupt deprimerad och mina hypomana perioder märks knappt. Jag mår bara lite bättre än annars.
Orkar int bli sämre igen, för rent ksst vet jag inte vad som händer då.

Anonym (E); Hoppas verkligen att det blir bättre. Förstår att du nu när du hittat rätt medicin inte vill hamna i ekorrhjulet igen.

Håller på att falla neråt igen. Självskade tankarna har börjat komma tillbaka. Känner mig stressad och pressad av framförallt FK. Vet inte hur jag ska klara detta. Måste förmodligen bryta med sambon också för han har gjort klart för mig att han inte klarar av ett till skov. Jag kan ju inte lova att jag inte blir riktigt dålig igen och då ser jag ingen anledning att fortsätta vara med honom. Det känns som att det bara är en tidsfråga.. Fick en rejäl ångest attack förut pga ett brev från FK och han tyckte jag skulle rycka upp mig och sa att han trodde jag inte skulle bli så här igen. Detta är ju en sjukdom som kan slå till när som helst. Det kan gå år emellan men det också ske nästa vecka, jag kan inte ge några garantier.