Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Helena: har du inget jobb just nu då eller så du kan anmäla ny sgi? jag jobbar inte o har inte gjort sen -99 men lider även av somatiska sjukdomar som begränsar mig. har aldrig levt ut min sexualitet då jag varit hypoman/manisk men däremot raserat min ekonomi helt o har skulder långt upp över öronen. minns inte ens alla inköp jag gjort etc. totala blackouter som skrämmer mig. sen jag fick mediciner så är jag väl aldrig direkt hypoman men däremot alltid mer eller midnre depp med ångest. men är relativt nöjd bara jag slipper uppåtperioderna för de skrämmer mig då jag ju helt tappat kontrollen då. är extremt stresskänslig o skulle aldrig fixa ett sånt jobb du har utan att bli hypo. mer än en sak i taget stressar upp mig otroligt. mitt senaste samboförhållande valde jag att avbryta då han ingen förståelse hade alls för mina sjukdomar utan mer eller mindre bara gnällde om hur tråkig jag var som aldrig ville göra nått. men vem vill det då man är depp o sen uppe på det lider av en värksjukdom. försökte massor av ggr förklara för honom varför jag inte ville (egenltigen orkade för ville gjorde jag ju egenltigen) göra saker o sa att han kunde ge sig ut med kompisar själv men icke. detta ledde till att jag levde med konstant ångest o press. trivs bra med att vara singel nu utan den pressen. jag har sjukersättning förresten.

Tack snälla för att du tar dig tid att svara.

Han pendlar mellan depressiv och hypomani, men dom depressiva perioderna är längre, när han går in i hypomani dagarna så varar dom bara ett par dagar, men han hinner ställa till en hel del då, handlar t.ex bilar, flyttar från sin sambo, försöker få lån för att köpa hyreshus.........

Tyvärr orkar han bara jobba max ett par timmar om dagen nu, när han är depp, så är vi alltid rädda att han inte ska dyka upp alls, för tankarna är mycket mörka då.

Vi är ett par av hans arbetskamrater som vet hur han mår, resten av jobbarkompisarna vet inget, så nu har dom börjat snacka skit om killen, är så rädd att han ska få höra någon gliring och att det ska bli droppen.

Oj vad rörigt det blev.

Hoppas ni alla i tråden får all tillgänglig hjälp och stöttning!

Anonym (Linus); Det är ju en av svårigheterna för folk runt omkring, att inte veta vad nästa steg bli och åt vilket håll. Tycker det är fint av dig att försöka förstå och bryr dig om din arbetskamrat. Får han gå hur han vill, är sjukskriven? Får han professionell hjälp? Du kan alltid ringa till akut-psyk även som anhörig och höra om det finns nånstans att vända sig för att få hjälp med att stötta honom. Har han svarta tankar så är tyvär ibland inte steget stort att gå från tanke till handling. Vill inte måla fan på väggen men.. Hoppas jag inte skrämmer dig nu men har han allvarliga problem så behöver han snarast hjälp.

 Maia, du skrämmer mig inte, jag vet tyvärr alldeles för väl hur kort steget är, min pappa tog det steget (han var deprimerad). Kanske är därför jag ser varningssignalerna nu.

Han går hos psykolog och har börjat medicinera, vet ej vad han fått.

Det var meningen att han skulle komma tillbaka på heltid till jobbet för en månad sedan, men det funkar inte, så nu får han i princip komma och gå som han vill. Känns ändå som att han tycker att det är skönt att komma dit en stund, men inte behöva ha pressen/ stressen att vara där hela dagen, plus att inga krav just nu ställs på honom om att han måste prestera si eller så mycket.

(Linus); då har han en väldigt bra arbetsplats som går med på det. Det är nog skönt för honom att ta sig ut lite och tänka på nåt annat utan kraven och stressen. Önskar jag hade det. Han har också tur som har dig/er som bryr sig om.

Nu har jag börjat föra lite stödord, som en dagbok, om hur jag mår på dagarna och hur det svänger för mig. Bra att ta med till ssk på måndag och ska även ta med på mötet i början av april med FK.

Åh, förlåt (Linus), menade inte att vara så taktlös och skriva så efter vad du berättat. Jag pratar först och tänker sen. :(

 Skickar styrka till dig genom cyberrymden!
Hoppas du har stöd och hjälp runt dig nu under helgen, för det länge innan måndagen är här.
Kramar tillbaka!

Jag klarar inte heller samma skit igen men det verkar som om det inte kommer bli bättre... :( Vet inte om jag ska åka in akut på måndag efter min sons läkarbesök. Fan också. 

(Linus): Tack!