Efter upprepade mf-forts

Grattis Lycka!

a80: Grattis! Underbart!

Lycka: Grattis igen till lillflickan! Vilken dramatik, men skönt att ni mår bra! Hoppas att ni får vila upp er ordentligt nu. Kramar!

Irma: Det låter som en underbar läkare! Men vad händer när hon går i pension?

a80: Nej, nej, nej! Inte rosa! Även om det är ofarligt blir man ju så sjukt orolig. Hoppas verkligen att det inte kommer mer! Hade du blödningar förra grav? Kramar

a80: Skönt att det inte kommit mer! 5 oktober känns långt borta, kan du inte få komma tidigare?

lillaD: Det är jobbigt att skola in på dagis! Förhoppningsvis blir det bättre med tiden. Jag kan hålla med om att dagis kanske inte alltid är optimalt, men vad är alternativen? Sen tror jag iofs att dagis kan vara bra för barnen på vissa sätt också, men antalet timmar de är där borde vara färre.

Kul förresten att ni skriver om mindfulness, jag ska just börja en kurs på jobbet och undrar hur jag ska hinna med!

Ego: Är lite nojjig idag för jag gjorde en dum sak igår - åt parmaskinka fast jag vet att man inte ska! Var på bjudlunch med jobbet och till förrätt var det en skiva parmaskinka. Fick lite panik för jag ville verkligen inte outa graviditeten där och då. Så det kändes enklast att bara äta upp den. Sen ångrade jag mig fruktansvärt efteråt. Hur kunde jag vara så dum?! Men visst är det ganska ovanligt med listeria?!

Bettan och Irma: Tack för svar!

Irma: Hur gammal är lilleman nu? Jag känner igen mycket i det du skriver och jag tror att det är ganska normalt att känna så. Kanske man inte kan bearbeta sorgen efter missfallen helt så länge som man är uppe i det, utan först när man väl fått sitt barn eller på något annat sätt har gått vidare? Sen är det ju slitigt i början med sömbrist osv.

Jag mådde själv ganska dåligt länge, vilket jag trodde var helt normalt och berodde på en kombination av jobbig förlossning, sömbrist och "krävande bebis". Jag trodde att alla hade det så ungefär, att jag var lite vekare än andra bara... Det tog kanske 5 månader eller mer innan jag insåg att det inte skulle vara så! Sen tog det ytterligare ett par månader innan jag faktiskt fick hjälp av en psykolog. Hon hjälpte mig en hel del, samtidigt som jag vid det laget redan hade börjat komma på fötter, lilleman börjat sova någorluna osv. Men det som gjorde stor skillnad för mig var att få bekräftat att jag hade haft det jobbigt (inte bara inbillning eller svaghet) och att det inte var konstigt att jag kände så med tanke på omständigheterna.

Jag inser i efterhand att jag borde ha fått hjälp mycket tidigare, för tyvärr kommer jag alltid att känna en stor sorg inför det faktum att det första halvåret med min fantastiska son blev så mörkt. Men det jag försöker säga till dig är alltså att jag tror att det är normal att känna som du gör - MEN tveka inte att ta hjälp  om du känner att det inte blir bättre eller att det blir för jobbigt! För det kanske inte behöver vara så. Det kan krävas tjat och energi som man tyvärr inte har, men ge inte upp! Kram

Bettan: Jag tror att du kan ta SSRI när du ammar. Det rekommenderas ju vid förlossningsdepression och går även bra under graviditet.

Såg en liten suddig krumelur med fint, tickande hjärta på vul igår!   Allt såg bra och normalt ut så jag får inte ens något återbesök!  Men det ska nog gå. Inga mer blödningar heller, bara den pyttelilla vid ett tillfälle i v 4.