För oss pladdriga.
Här kan vi pladdra på om allt och inget istället för att pladdra sönder den andra tråden. 
-
-
Svar på tråden För oss pladdriga.
-
du har så rätt så i det du skriver... tror att många problem i dagens samhälle med barn handlar om att föräldrarna är bovarna i dramat så att säga... det är föräldrarna som inte klarar av att vara ifrån barnen och inte tvärtom...t0va skrev 2010-04-05 16:19:05 följande:Precis så som vi har pratat här hemma också Fru U. Så fort svärmor vill och vi och bebis vill så får hon gärna ta den över natten. Jag blev bortlämnad när jag var väldigt liten och visst det är föräldrarnas ansvar men sån bra rellation jag fick med släktingarna. Det är ju guld värt. sen om det inte går är en annan sak, men funkar det så varför inte. Det är ju inte så att man åker iväg en vecka till mallorca och lämnar ungen första gången. När jag var scoutledare så hade vi barn i 8årsåldern som ALDRIG sovit borta från sina föräldrar... gissa villka som var mest hysteriska och ringde stup i ett... Då var vi ändå många mil från hemmet. En unge har vi fått köra hem om jag inte minns fel under de nästan 15åren som jag var ledare. Så de klarar ju mer än man tror. jag passade våra kusiner när de var nyfödda och föräldrarna åkte och träffade vänner. Var så mysigt att få passa en spädis. jag var nog inte mer än 12-14år men det gick kanonbra. Tror att det är som du säger mest egoism från föräldrarnas sida. Jag lämnar hellst inte bort tjockiskaninen för hon är så gosig men visst saknar jag de när vi är borta men de mår skitbra av att få komma ut till landet och träffa andra djur hos hanens moster. Tror att kiwi också skulle stortrivas där med hundar, katter, kossor, får, hönor, kaniner osv. Kanske inte som 4veckors men sen. vi har bara sambons släktingar här, en mor och en moster som vi tänker ha kontakt med, så då känns det ännu viktigare att ungen får en vettig kontakt med dem, just för att knyta band till andra. För ungar som växte upp för 200år sedan i storfamiljer där syskon tog hand och hela släkten hjälpte till hade nog inte anknytningsproblem mer än vad vi har idag...
kan tillägga att jag är så normal man kan bli o då har min moster varit underbar o avlastat min mamma väldigt mycket när jag växte upp... det gjorde även min mormor... så jag tror defintivt på att man kan ha nytta av att ha varit hos andra än bara föräldrarna... -
ha, ha... det tror jag inte en sekund påCuteElliz skrev 2010-04-05 16:27:11 följande:kan tillägga att jag är så normal man kan bli
Men jo, många gånger är det nog föräldrarna som är galna... när jag varit på kurser och läger så har det många gånger hafts mobiler på "om barnen ringer" men inte f-n vill ungarna prata med föräldern när den ringer sen på kvällen. Den klarar det bättre än föräldranra. En jag bodde med åkte hem för hon saknade barnen så mycket, de sket fullständigt i att hon åkt iväg
-
haha... så normal man kan bli sa jag ju... =p med tanke på mina omständigheter menar jag då... =pt0va skrev 2010-04-05 16:29:40 följande:ha, ha... det tror jag inte en sekund på Men jo, många gånger är det nog föräldrarna som är galna... när jag varit på kurser och läger så har det många gånger hafts mobiler på "om barnen ringer" men inte f-n vill ungarna prata med föräldern när den ringer sen på kvällen. Den klarar det bättre än föräldranra. En jag bodde med åkte hem för hon saknade barnen så mycket, de sket fullständigt i att hon åkt iväg
men ja, det är ju det som är så sjukt... jag hoppas verkligen att jag aldrig blir sån som mamma... jag menar... man måste ju klara av att släppa taget om barnen redan när de är små... hur ska det annars kunna bli folk av dem senare...?? -
Precis. Det är föräldrarna som är mesiga, barn vill och kan vara hos andra
Mina småsyskon (ja, tekniskt sett är de kusiner men ordet kusin säger så lite om vad de betyder för mig) sov över hos mig när de var runt sju (innan dess hade jag ju inget eget hem annars hade det nog blivit tidigare) och de var hos farmor o farfar från det att de var två-tre år gamla.
Hade de inte velat hade de sluppit men sånt märker man ju.
Jag var en sån unge som längtade efter mamma på läger men aldrig att jag velat åka hem (och ringa till henne fanns inte på kartan, jag är ju född pre-mobiltiden )
Elliz, det tar tid att hitta sin plats som familj och jag vet att du gör allt för att det ska vara så bra som möjligt så stoppa undan alla andra tankar som säger något annat
-
jag försöker...Fru U skrev 2010-04-05 16:43:26 följande:Precis. Det är föräldrarna som är mesiga, barn vill och kan vara hos andra Mina småsyskon (ja, tekniskt sett är de kusiner men ordet kusin säger så lite om vad de betyder för mig) sov över hos mig när de var runt sju (innan dess hade jag ju inget eget hem annars hade det nog blivit tidigare) och de var hos farmor o farfar från det att de var två-tre år gamla.Hade de inte velat hade de sluppit men sånt märker man ju. Jag var en sån unge som längtade efter mamma på läger men aldrig att jag velat åka hem (och ringa till henne fanns inte på kartan, jag är ju född pre-mobiltiden )Elliz, det tar tid att hitta sin plats som familj och jag vet att du gör allt för att det ska vara så bra som möjligt så stoppa undan alla andra tankar som säger något annat
iblnd hinner jag inte hindra dem, men för det mesta är de inte framme... =p
-
Bra
-
jag vet... än så länge har det bara kommit med besked en gg, mina hemska tankar... jag pratade med sambon dagen efter att det hade hänt, då när jag var på bb o blev helt knäckt av att hon bara tuttade o tuttade o skrek o skrek om vartannat... då berättade jag vad som hade hänt o även vad mina tankar hade sagt... han sa bara att så fick jag ju inte tänka... då fick han svaret att det visste jag ju, men att jag inte kunnat hindra dem... fick honom att gå med på att sova över den natten på bb ifall det blev samma sak igen... men så blev jag flyttad till special-bb o då fanns det inte plats för honom... men som jag sa då att det var ok ändå eftersom det skulle finnas personal där dygnet runt som kunde hjälpa till...Fru U skrev 2010-04-05 17:43:39 följande:Bra
-
glömde säga att jag har en helt underbar sambo... när jag pratar med honom o förklarar hur jag känner så lyssnar han o har förståelse även om han sj kanske inte riktigt kan sätta sig in i det... men han märker ju på mej samtidigt vad som påverkar mej o inte...
som i veckan när min plastpappa skrev till mej på fb o tyckte att det inte kändes bra att jag försökte stänga min mamma ute... då grät jag... för jag hade ju absolut inte menat att försöka stänga henne ute... det var bara det att hon hade hört av sig på måndagen o ville komma förbi på tisdagen... jag kom hem på måndagen o ville få tid att landa i att ha kommit hem o ge oss tre en chans att bli familj även hemma... men det löste sig ju till slut iaf... men när jag läste hans meddelande så grät jag o sambon (som satt i ett annat rum) undrade vad jag gjorde... då sa jag att jag var lite ledsen för att min plastpappa skrivit till mej på fb o så sa jag att han fick komma o läsa det sj... när han läst förstod han varför jag grät men sa ändå att det ju inte var ngt att gråta för... (inte i en fördömande ton, utan tröstande o förstående ton) o jag sa att det visste jag ju, men jag blev ändå ledsen för det han skrev... -
Naw, gumman då. Inte ska du ta åt dig av din plastpappas kommentarer.
Skönt att din sambo stöttar o förstår
-
Idag har jag stört mig på att barn, unga vuxna tycker att jag är moralkärring eftersom jag tycker det är bäst med utbildning, jobb o egen bostad innan man skaffar barn med vilje.
Men jag är så gärna en moralkärring, det bjuder jag på . Jag vill inte att kvinnor ska hamna i en sådan sits att de inte kan lämna förhållandet om de vill för att de inte har råd att skaffa sig en egen bostad (jo soc finns, men nästan ingen hyr ut till någon som inte har en egen inkomst).
Så om det gör mig till en moralkärring, fine.