Tråden för familjehem/jourfamiljer/ kontaktfamiljer

Jag har aldrig tidigare gjort ett inlägg i något forum, så det här blir mitt fösta. 

Vi blev för ca 1,5 år sedan familjehem till en liten kille, då 3,5 år. Han fyllde nyligen 5 år. Livet, tillvaron har inte blivit som jag föreställde mig efter det. Det har både blivit bättre och mer komplicerat än vad jag kunde ana. Jag älskar ALLA mina 3 barn. Två biobarn på 14 o 16 o så den här lilla 5-pluttaren.  Vi blev själva föräldrar ganska tidigt. Jag var bra 21 när vår äldsta dotter föddes. Hon var efterlängtad och planerad. Liksom dotter nr 2. Det barn som INTE var planerat (men likväl lika älskat) var barn nr 3, vår lilla fosterson. Vår familj har verkligen utvecklats och blivit emotionellt rikare de senaste åren. Vi har alla blivit tvungna att växa till oss, både stora som små. O vad vi har gynnats av det, alla 5, oerhört mkt. Likväl har det ibland varit både tungt och svårt att få till det i vardagen. 

Jag ville bara tacka alla som skrivit i denna tråd. Jag har med stort intresse suttit o läst alla inlägg den senaste timmen eller två. Jag har berikats av era erfarenheter/synpunkter/glädjetjut och sorg/vemod.  

Stor kram till er ALLA!  

jag är inte kontaktfamilj själv utan i behov av stöd. Vet inte riktigt vart jag kan få svar på mina frågor så jag testar här. Det är så att jag har ett barn på 23månader ihop med en man som har bla. aspergers syndrom. Han fick diagnos sent i livet och har många svårigheter. Barnet är också sjukt och det har gjort att han inte sover på nätterna utan bökar runt mycket och behöver långa nattningar och många uppenätter.

Pga. pappans svårigheter i samspelet som kräver stöd så kan jag inte lämna barnet själv med pappan mer än korta stunder, pappan ser inte farorna som är och kan "glömma bort" barnet. Han kan inte tolka alla signaler heller.

Så jag har ett jätteansvar och får inte sova ordentligt, det har varit kanske 10 hela nätter under dessa 2år. Är jag sjuk så har jag ingen som kan ta över och hjälpa till. Alla mina släktingar bor långt bort och svärmor kan bara ta lite då och då. Så jag är helt utmattad nu och har blivit sjukskriven. Vi har lite kontakt med socialtjänsten genom öppna förskolan och pratat lite om att få hjälp, men innan har jag hört att det inte går för barnet varit förliten.

Men han går på förskola nu och det är min avlastning men jag känner mer och mer att jag behöver mer avlastning, typ en natt då och då men framförallt behöver barnet mer vuxenkontatker som har tid och ork. Jag lägger ner all min tid på barnet men pappan är svår att få engagead, barnet försöker men det är svårt. Så jag tror barnet behöver få träffa andra vuxna och kanske även andra barn i en annan familj och få uppleva hur det kan vara när man gör saker ihop. Där det inte krävs att man ska organisera saker både för pappa och barnet så fort vi ska iväg. Att hitta på saker lite spontant och det inte behöver tas hänsyn till pappans svårigheter.

Någon som vet om det går att få stöd när barnet är 2år och i vilken form det kan finnas?

Jag har en fråga till er som har erfarenhet:
Min dotter har just blivit beviljad kontaktfamilj o de verkar vara toppen. De har barn i samma ålder som henne. Men efter att vi var där blev hon så ledsen o grät när vi kom hem för att hon också vill ha en speciell stor leksak som de hade o hon sa: Säg inte att det är för dyrt! säg inte det!
Sen har hon pratat flera gånger om en till sak de har hemma som hon vill ha. Nu är jag rädd att de som bor stort o har god ekonomi o ger sina barn såna dyra saker som jag inte kan kommer göra henne mer medveten om att vi har det dåligt ställt o ständigt jämföra sig med dem. De är jättesnälla o när hon är där får de barnen dela med sig av deras leksaker till henne men hon kommer ju endå veta att det är deras saker o när hon sen kommer hem till mig efter helgens slut kanske gapet blir för stort????

vad tror ni? Är detta ett vanligt problem el kanske inte alls ett problem el bara en sidoeffekt man får ta för samtidigt för ju detta med kontaktfamilj med sig mkt positivt?

Jag har en fråga till er som har erfarenhet:
Min dotter har just blivit beviljad kontaktfamilj o de verkar vara toppen. De har barn i samma ålder som henne. Men efter att vi var där blev hon så ledsen o grät när vi kom hem för att hon också vill ha en speciell stor leksak som de hade o hon sa: Säg inte att det är för dyrt! säg inte det!
Sen har hon pratat flera gånger om en till sak de har hemma som hon vill ha. Nu är jag rädd att de som bor stort o har god ekonomi o ger sina barn såna dyra saker som jag inte kan kommer göra henne mer medveten om att vi har det dåligt ställt o ständigt jämföra sig med dem. De är jättesnälla o när hon är där får de barnen dela med sig av deras leksaker till henne men hon kommer ju endå veta att det är deras saker o när hon sen kommer hem till mig efter helgens slut kanske gapet blir för stort????

vad tror ni? Är detta ett vanligt problem el kanske inte alls ett problem el bara en sidoeffekt man får ta för samtidigt för ju detta med kontaktfamilj med sig mkt positivt?

Ingen som har erfarnehet av detta när man har barn i samma ålder i familjen där kontaktbarnet kommer?

Hej Vi är på anda sidan då vi är kontaktfamilj åt barn som är i samma ålder som våra egna barn. Jag tor att det kan vara jobbigt för barnet i början men att dom lät sig snabbt och leksakerna är ju bara nya ett litet tag + att dom matas full med vad alla barn "bör"ha från tv. Våra kontakt barn har aldrig mått dåligt av "miljö" skillnaden. Svaret hjälper dig kanske inte så mycket men blicka framåt.

Jag vet inte ifall det passar att skriva i den här tråden, men jag har själv stora problem i min familj. Det är inte så att man kan peka ut någon ensikld som problem men vi kommer helt enkelt inte överens. 
Hemmet ska vara ens trygga plats men så är det verkligen inte för mig. Visserligen har jag inte problem med misshandel eller missbruk  men just det här med stöttning och uppmuntring är det väldigt tomt om i min familj. 
Min pappa skulle en gång leta reda på internetmodemet åt mig men så satte han sig och gjorde något annat, så frågade jag snällt och vänligt om han inte skulle leta. Det ledde till ett enormt utbrott där jag fick höra att jag var ohyfsad och otacksam och dum o.s.v. Det räcker med minsta lilla småsak, så är helvetet lös. Som jag ville visa i exemplet så börjar det skrikas och bråkas på grund av minsta lilla orsak. 
Nu är det så att min mamma misstänker att min pappa har adhd men eftersom han varit en sån som klarat sig enormt bra i livet (doktorsavhandling, extremt bra betalt jobb trots att han inte var så bra i skolan. Jag tror dock inte att det är koncentrationen som det är fel på utan han får vredesutbrott jämt och ständigt) så vill han inte få någon diagnos.
Min mamma kan jag inte prata med heller eftersom hon tar åt sig om jag säger att jag mår dåligt. Då börjar hon panikgråta och säga att de gör allting men jag är ändå aldrig nöjd och jag bara kräver och kräver. 
Jag förstår ju henne lite, det är ju självklart hemskt att känna att man inte kan uppfylla sitt jobb som förälder.
Vi har det inte svårt ekonomiskt igentligen men mina föräldrar vill inte lägga pengar på fritidsaktiviteter eller t.ex ett par byxor (jag har ett par som passar). Dessutom tycker mina föärldrar att de får bestämma precis vad de vill över mig, som vilken linje jag ska gå på gymnasiet, de tycker också att föräldrar ska få läsa barns sms.
Hemma lider jag under stress hela tiden, gråter mycket och beteer mig kanske inte så exemplariskt som ett mönsterbarn borde göra, men det ligger mycket i hur jag blir bemött. Jag känner inte någon uppskattning alls av föräldrar etc. och jag har fått klara mig själv i livet.
När jag läser igenom detta så känner jag mig överdriven och känslig, men det är sån att jag faktiskt inte mår så himla bra hemma och skulle gärna bo mina tre sista år någon annan stans. Att jag sen i gymnsiet skriver en tysk examen som betyder att jag måste plugga 5 timmar varje dag och att vi bor fem personer på stökiga 90 kvadrat gör det inte bättre. 
Jag är inget "problembarn" , jag beteer mig väldigt moget för min ålder, sköter skolan finemang, har aldrig smakat alkohol eller går på fester utan att mina föärldrar vet. Mina problem hemma är kanske inte sett från ett yttre perspektiv som akuta, men finns det någon möjlighet för mig att bo hos en familj?

Det är så svårt och sammanfatta sina tankar så kort, men jag kan iallafall säga att det skriks och skälls mycket på barnen och visas inget förtroende för dem.

Desperat, jag har inget svar att ge dig då jag själv inte är insatt inom den här världen, men förstår att du inte mår  bra i din familj. Hoppas att du hittar en utväg på ett eller annat sätt. Kram!

Jag har själv en helt annan fråga. Sedan ett par år tillbaka går jag och funderar på att erbjuda mig att bli familjehem, eller hur man nu uttrycker det. Jag har två barn på 1 och 4 år efter ensamståendeinsemination. Det finns rum i mitt hjärta för ett barn till, och jag tänker då att jag likväl som att göra hela inseminationsresan igen skulle kunna ta hand om ett annat barn som behöver stöd. Inte just nu, men kanske när minstingen här är 3-4 år eller så. Jag förstår att ett fosterbarn inte alls är samma som ett eget etc, och inser också att det är mycket att sätta sig in i, en helt ny värld. Får väl se var det landar. Men rent praktiskt. Hur gör man? Tar man kontakt med sin egen kommun enbart, eller med flera olika kommuner inom lämplig radie? Eller privata förmedlare?