Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ja precis. Det man ofta glömmer är att bakom alla personer med funktionshinder och psykiska sjukdomar och störningar så finns det ju en PERSON med en alldeles egen uppsättning egenskaper och livserfarenheter. Det är så lätt att säga att "borderlinepersonligheter är si eller så" och det ska naturligtvis finnas likheter för att man ska kunna sätta en diagnos men det finns ju ändå stora olikheter också. Människor har en mer eller mindre utvecklad empatisk förmåga, vare sig de har en personlighetsstörning eller inte....

Jag har inte själv borderline, men min f.d. man har och jag kan ju med facit i hand säga att det var det som orsakade vår skilsmässa, MEN faktiskt inte bara det. Jag var yngre och gick på i ullstrumporna för att få honom att ändra sig och jag anklagade honom väldigt mycket då han gjort och sagt dumma saker. När vi väl skilde oss var jag ett vrak. Jag hade inget självförtroende kvar efter att att ha fått höra att jag var utvecklingsstörd, en nolla, hora, värdelös, sjuk i huvudet etc. Hans vredesutbrott blev bara värre och värre och slutade med att han faktiskt var nära att ta livet av mig. I dag, 15 år senare så har ju både han och jag mognat. Han har lärt sig att hantera sig själv på ett mycket bättre sätt och jag vet att det inte är någon idé att konfrontera honom när han är arg eller uppretad. Backar jag i stället och väntar ut honom så att han få tid på sig att lugna sig så kan vi prata sen. Jag undviker på så sätt att jag själv ska gå och må dåligt av hans påhopp och han undviker att må dåligt p.g.a. att han har slängt ur sig saker han inte menar.

Anonym (Me too) så oerhört tufft ditt liv varit! Jag hoppas att du fått hjälp och stöd sedan du fick din diagnos! Man säger ju att det lugnar ner sig med åren, efter 30 år är vad jag hört. Vet inte vad ni andra hört om detta, men på mitt ex har det stämt ganska bra.

Jag tycker ändå att det låter som att många i den här tråden har en oerhört god insikt i hur de själva fungerar, vad som triggar dem och under vilka förutsättningar de fungerar bäst.....

Har haft dåligt tålamod med sonen idag, fast han faktiskt har varit väldigt lugn. Såg för ca en timme sen att morgonmedicinen låg kvar på spishyllan. Ska jag bli så här bara för EN glömd dos..? Stackars älsklingen! Nu vet jag ju iaf så jag kan knipa ihop gnället och försöka stå ut lite trevligare tills vi lägger honom.

Tack för svar!!

hur kommer det sig att han kan vara ihop med andra tjejer som han själv säger sig inte vara lika kär i? han säger själv att han tycker det blir enklare med dessa tjejer än med mig då med mig är mer känslor inblandat. Jag tycker det låter galet, men vad vet jag!?

För ju mer känslor man får för någon, desto mer ångest får man och då flyr man (iallafall jag). En tjej han inte är kär i kan inte såra honom. Han behöver inte oroa sig över att hon ska lämna honom, för han bryr sig inte så mycket att det kommer göra ont om hon gör det. Och största orsaken för mig till att jag inte klarar av att ha någon jag är kär i för nära är att jag inte tycker jag förtjänar den personen. Är jag kär så idealiserar jag denna personen och föraktet mot mig själv växer, så jag känner att jag inte förtjänar denna kille. Därför är det lättare med en kille jag inte känner något för, honom idealiserar jag inte, så får inte samma reaktioner. Men jag kan också komma in i förakt-mode med alla sorters killar om de kommer för känslomässigt nära.

Så man kan säga att det handlar om dels att man inte klarar av att ha någon för nära, och dels att man idealiserar den partner man är kär i och känner sig oduglig och ovärdig inför denna.

Jag älskade alltid mitt ex, och jag har aldrig släppt taget. Jag gjorde ofta slut för stunden för jag inte stod ut då men ångrade mig alltid för jag älskade honom så mycket att jag inte kunde släppa taget om honom. Och om han försökte lämna mig så blev jag som en galen kvinna. Detta med att söka närhet och sen pusha bort, för att åter söka närheten, det är tyvärr typiskt för mig.

Imorgon ska jag och ssk på psyk prata lite om mitt svart-vitt tänkande. Möjligt att jag måste börja hos psykologen igen.

Alltså du och den här killen med Borderline låter väldigt lika i sättet. Det hjälper mig att förstå när du svarar, tack.

Han säger ibland att han känner en obehaglig känsla tillsammans med mig inom sig fast han tycker om mig så mycket men han får inte ihop varför?!.
Han kan ibland få tappad lust också och han vet inte varför, han säger att han har respekt för mig och som du säger idealiserar mig som att jag vore perfekt och det ställer krav på känner han på något konstigt vis.

Men jag är lååångt från perfekt, blir så besviken att han sätter mig så högt upp så att han knappt kan ta på mig. ändå kan han inte låta mig gå.

Så snurrigt!!??

Jag tycker att det är kul att besvara frågorna då det tvingar mig att reflektera över mitt eget beteende. För många gånger upplever jag mig själv som motsägelsefull och snurrig, finner ingen logik i hur jag agerar. Att reflektera har fått mig att lära känna mina mönster mer, vilket även gör att jag kan förklara för eventuella partners så de förstår att det inte är de som det är fel på. Även om man inser att man behandlar den andra personen fel så kan man inte riktigt behärska sig, antar kombinationen hög ångest och låg impulskontroll ställer till det. Ingen ursäkt, men en förklaring. Vissa tror att det är så lätt att man bara ska kunna behärska sig, men alla har inte samma medfödda impulskontroll, och någon "normal" kan aldrig sätta sig in i hur det är att inte ha den kontrollen över sig själv. Man kan såklart öva upp den, men det är hårt jobb och kräver kunnig hjälp.

Tyvärr är inte känslor logiska alltid, och jag förstår att detta måste vara otroligt jobbigt för dig. Om någon ser en som perfekt så VET man ju att man en dag kommer göra ett misstag, det gör alla, och då vet man inte vem man är för den personen mer. Partnern kan ju tänka att om han älskar dig för att du är perfekt så försvinner det han älskar när du inte är perfekt. Men så är det inte, du är perfekt FÖR att han älskar dig, inte tvärtom. Jämfört med honom utifrån hans självbild så är han det lägsta och du det högsta förmodligen.

Hur känner du själv? Orkar du hålla på så här? Klarar din självkänsla av hans svängningar? Visst, han menar inget illa och är så här av en anledning, men det kommer inte hjälpa dig när han knäckt dig. Låt det inte gå så långt, känn av var din gräns går. Och tänk på, ta det inte personligt om han får föraktperioder och stöter bort dig, ta det snarare som en komplimang, du har lyckats komma honom nära och beröra hans hjärta.

Får han någon hjälp? Mediciner?

Nej han får ingen hjälp av varken psykolog eller medicin, han försöker nog själv.

Senaste gången nu när han stötte bort mig blev jag väldigt sårad och tog avstånd. Det ledde till att han träffade en annan. Hon råkade bli gravid bara efter två månader. och nu hör han av sig igen och säger att det är ju mig han ville ha och allt var ett misstag med henne. Tycker det är så tragiskt med hans situation och vi har pratat om hur vi kan göra nu och han stannar hos henne just nu och tänker försöka säger han, han tror att han gör de för barnets skull säger han. Sedan dess har vi inte hörts igen.

Han har varit ihop med andra förut men alltid gjort slut med dom för min skull, han har varit förlovad till och med och brytit det. Han har kommit fram och tillbaks till mig under så många år, och när det är dags att bli allvar med mig springer han.

Men han har berättat hur han vill att vårt bröllop ska se ut och han säger att han vill ha barn med mig men verkar inte klara det riktigt.

Oavsett hans skäl så slösar du nog bort din tid på denna kille. Man är bara ung en gång, om du väntar på honom tills du är 40 och det fortfarande inte blivit något så kommer du ångra dig. Ibland får man tänka på sig själv först, och sin framtid. Du kan inte fixa honom, speciellt inte nu när han försöker fixa det själv. Han verkar inte ha så mycket insikt, och trots min insikt kan jag inte fixa mig själv, tro mig, jag har provat.

Menar inget illa nu men, tror du inte det är dags att bryta helt med honom och försöka gå vidare? Har det hållt på i många år så är det ju inte så stor chans att han ska ändra sig och sitt beteende. Varför tar du honom tillbaka varje ggn och varför väntar du ut honom?