Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ja, jag har ju alltid varit den som alla vänt sig till med problem och så. Blev för mycket för mig till slut och jag tror att det är en av orsakerna till att jag har svårt att närma mig folk. Vill inte bli för intim med dem och klarar inte vaga bekantskaper, iom att det är allt eller inget. Så nu har jag inga vänner längre men som tur är så har jag en stor familj med många syskon så jag är inte helt ensam. ;)

vad skulle krävas i en relation för er med borderline för att ni skulle få nog och ge upp??

Det är ett extremt steg att ta för mig. Lämnade exmaken pga att han söp, knarkade och tog mina pengar. När jag kände mig ensam fast han var där så tänkte jag att det var bättre att vara ensam på riktigt. Jag kämpade länge och hårt för att få äktenskapet att fungera men det krävs ju att båda är villiga att försöka.

Det krävs enormt mycket om jag verkligen älskar killen. Jag har stannat med en kille som var ständigt otrogen, misshandlade mig, hade missbruksproblem mm. Det tog såklart enormt mycket på mig psykiskt, och till slut var jag så känslomässigt utbränd att jag inte var kapabel att känna något alls, varken kärlek, hat, glädje, sorg. Inget. Då kunde jag gå. Dock kunde jag inte kapa kontakten helt, har fortsatt vara vänner och kan aldrig släppa taget om honom helt trots att jag borde.

Är det en kille jag inte älskar så krävs inte mycket. Det räcker med att jag får en "förakta-period" för att jag ska sticka. Såna perioder får jag ju med alla som kommer för nära då och då, men när det gäller vänner och de jag älskar så tar jag mig genom dessa perioder. Men om jag inte älskar så blir perioden döden för relationen, det hinner inte utvecklas till något stort förrän det är försent. Tur för killens del iallafall.

Läser tråden och bölar som ett liten unge =/ Ni är jag!

 

Jag fick diagnosen Borderline sent, för bara ett år sedan och jag är 31 år. Jag har så länge jag kan minnas varit annorlunda. Ångest, tankar på döden, skadat mig själv, missbrukat både sex och alkohol, LIVRÄDD för separationer, känslomässigt instabil, svart-vitt tänk osv.

 

I början av alla mina förhållanden blir jag kär på en gång. Jag har inga mellanlägen utan det kan räcka med en dejt. Blir jag tillsammans med killen och vi kommer för nära slår det över och all kärlek förvandlas till ilska och ja, nästan hat.

Jag har precis förstört en treårig relation med en jättefin kille. När vi träffades blev vi störtförälskade och flyttade ihop efter bara två månader. När vi hade flyttat ihop kom det svarta tillbaka och det slutade med att jag inte klarade av att han överhuvudtaget satt bredvid mig i soffan. Jag var hemskt elak, otrogen, skrikig, manipulativ och bråkig. Nu när det är slut idealiserar jag honom igen och ringer och messar som en galning för att han ska koma tillbaka till mig. Känner mig som den mest ensamma och övergivna människan i världen. Helt sjukt. Han är dock så knäckt över hur jag betett mig så han orkar knappt prata med mig än så länge.

 

Jag dejtar även en annan kille som jag träffat i två månader nu. Jag är helt övertygad om att han inte tycker om mig trots att han visat på många sätt att han gör det. När vi setts och han åker hem har jag en sådan hemsk separationsångest så att jag inte kan andas. Jag är övertygad om att det är sista gången vi ses. Det räcker med att han inte hör av sig under en dag för att jag ska börja  fantisera om att han snart ringer och säger att han inte vill ses mer, att jag blir övergiven, bortkastad och ratad. Jag stänger till och med av mobilen för att jag inte vill ha ”det där samtalet”. Skulle det bli något mellan oss skulle det sluta på samma sätt som med alla andra.

 

För mig är det en omöjlig tanke att någon skulle kunna älska mig och jag vill såra och krossa innan jag blir sårad och krossad.

 

Jag har också en tendens att bli näst intill besatt av killar som inte är så intresserade av mig och bara utnyttjar mig medan jag är kyligare mot snälla fina killar som tycker om mig på riktigt.  

 

Jag hatar att vara så här. Jag vill bara vara som alla andra, att kunna älska och tillåta mig själv att bli älskad tillbaka.

 

Kram på er allihop, det är så skönt att veta att man inte är ensam trots att jag inte skulle önska min värsta fiende denna hemska svårbehandlade diagnos.

Det är ju oerhört stor skillnad på att känna empati för en hundvalp som blivit övergiven eller barn som drabbats av krig - bara som exempel - och på att känna empati i en nära relation. De människor man läser om i tidningen utmanar en inte, de ställer inga krav på en och utgör ju på så sätt inget hot. När man pratar om bristen på empati så är det nog snarare det sistnämnda man syftar på, d.v.s. problemet med att fungera i nära relationer. Att växla mellan värme och kyla, glädje och ilska, beröm och kritik etc. kan ju ses som ett primärt tecken på empatibrist, även om det inte är det som är huvudproblematiken, för det vet jag också att det inte är så.

Ja det är empatibrist om man kan hålla på så UTAN att få dåligt samvete. Jag får enormt dåligt samvete över mitt beteende, men problemet är att jag inte har någon impulskontroll vilket gör det svårt att behärska mig och inte leva ut de känslor jag har. Slutresultatet blir dock samma, en annan person blir sårad.

Han kommer alltid tillbaka till dig just för att du är den han VILL vara med, men hans problematik sätter hela tiden käppar i hjulet. Jag drar mig undan alla när de kommer för nära, men de jag verkligen älskar, de kommer jag tillbaka till efter ett tag när jag känner att jag fått tillräcklig distans så att "föraktet" lagt sig.

Det handlar inte om dig att han drar sig undan, det handlar om honom och hans egentliga självförakt. Han kan inte ha dig så nära för han föraktar sig själv, och då kan man inte ta emot kärlek från andra. Han har starka åsikter om sig själv som värdelös, och när du kommer där och älskar honom, hur ska han respektera att du älskar något han föraktar? Så täker iallafall jag, om än på ett omedvetet plan förr när jag inte hade så mycket insikt.

Ska man ha en relation till en sån person så måste du se till att aldrig komma för nära, om du vill undvika dessa förakta-perioder. Och det känns ju ganska tråkigt... Annars finns inget annat att göra om han inte arbetar på sina problem ( detta är dock ingen garanti för att problemet försvinner helt). Är han värd detta? Alla mina förhållanden har varit som berg och dalbanor. Mycket passion redan från början men också mycket negativa saker. Och denna eviga berg-och dalbana sliter så otroligt på en. Det är först nu som jag insett att den gemensamma nämnaren i alla mina stormiga förhållanden inte är en viss typ av kille, utan den gemensamma nämnaren är jag. Det är jag som skapar dessa stormar. Och det är tufft att leva ett sånt förhållande.

Alla är vi ju olika. Jag tex klänger mig fast om det blir allvar av ett förhållande. Jag rusar fram som ett tåg och vill göra allt på en gång, flytta ihop, förlovning, gärna gifta mig men sambon vill inte.