Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

jag har tagit tillbaka honom för det är honom jag älskar, ingen annan har lyckats ta hans plats. Men denna gång borde jag kanske försöka att inte ta emot honom och kanske blir det aldrig vi på riktigt. Han är rädd för att ta itu med detta med borderline säger han men en dag kanske han vågar.

Det jobbiga är att vi idag är vuxna och jag har väntat alldeles för lång tid (och han med) på varandra som vi tror på. Tragiskt alltihop. Han har insett detsamma. Försöker här få mer förståelse för hans sjukdom men jag kanske lägger ner onödig tid.

Håller med. Trots sin sjukdom så har man ingen rätt att förstöra andras liv. Försöker man inte ens få hjälp så är man lite självisk kan jag tycka, även om jag är i samma sits som honom. Jag har dock valt att leva ensam tills jag mår bättre, just för jag får så dåligt samvete av att förstöra andras liv pga mina problem. Man har ett eget ansvar över sin sjukdom också.

Det är bra att du försöker förstå, för din egen skull. Annars är det lätt hänt att man mår dåligt av behandlingen man fått utstå, för man förstår inte varför man behandlas så. Men använd kunskapen till att göra ett väl övervägt beslut för din egen skull. Jag är inte emot killen, jag är ju precis som honom, men jag tänker på ditt bästa här. Jag vet hur förödande ett förhållande med en sån som mig kan vara. Och jag är säker på att du förtjänar bättre. Du kan kanske ha kvar honom i ditt liv om det känns bättre så, men hade jag varit du så hade jag hållt det på en vänskapsnivå.

Jo jag har känt så med ibland men han säger att han ser mig mycket mer än som vän att det inte fungerar för honom, han vill alltid tillslut mer när vi har försökt tidigare.

Han vill allt eller inget med mig, men nu har det här hänt och han säger att vore det inte för hon blivit gravid hade han valt mig igen och vi skulle typ gifta oss men att han nu måste ta ansvar för det som hänt, han säger att han tänker mer på barnet än sig själv och det kanske är bra, vad vet jag?!

skulle ni råda den här killen att fortsätta med den här tjejen han känner mindre för, för att det är lättare för honom att leva med henne eller ska han kämpa med sig själv med någon han tycker mer om?

För hans skull kanske det är bättre/lättare att vara med någon han känner mindre för, men det är orättvist mot henne. Hon förtjänar någon som älskar henne över allt annat. Men jag tycker inte heller att han ska kämpa med sig själv i en relation till dig för det är inte rättvist mot dig! Du kan inte vara hans "försökskanin". Det han borde göra är att kämpa med sig själv ensam, först. Sen om han gör framsteg, då kan han försöka igen med den han verkligen älskar. Men i nuläget är det inte att rekommendera. Varför vill han inte ta emot hjälp av vården? Om han verkligen vill ändra sitt sätt att vara så borde han ta emot all hjälp han kan få, för din skull.

Sen är jag emot att man ska leva tillsammans enbart pga barnet, då sånt inte brukar sluta så bra och visar sig snarare vara dåligt för barnet. Olyckliga föräldrar är inte de bästa föräldrarna, barnen känner sånt på sig...

Du skriver att han inte kan vara bara vänner, men det är inte bara upp till honom. Det känns som att det är hans vilja som råder hela tiden. Han vill ha dig, då kommer du tillbaka. Han vill inte ha dig, du tvingas gå. Sen vill han ha dig igen och du ska komma tillbaka springande.

Det tillhör en borderlines problematik att ha svårt att släppa taget, men i detta fallet så verkar ni vara två om det, du verkar också ha svårt att släppa taget. Har du funderat över varför det är så?

Vad vi än skriver här till dig så är det ditt val vad du vill göra med honom och det respekterar jag fullt ut. Jag har själv gjort massa saker som andra sagt att jag inte borde, man måste få göra sina egna val. Jag vill bara få dig att reflektera över din situation med honom, för jag tycker att du förtjänar bättre än detta.

Tack för din förståelse, folk brukar dömma så lätt.

Jag har försökt att gå vidare flera gånger men återkommer till honom när han börjar vilja ha mig mycket igen, faller för vad han säger varje gång.

Han har nu sagt att när han är helt singel igen kommer han att höra av sig till mig och se var jag står i livet då, han tänker försöka med denna tjej som han fortfarande erkänner att han inte har så mycket känslor för. Han säger att det är skönt att slippa bli svartsjuk, som han blir med mig. Så vi får se hur det går i ett kärlekslöst förhållande, det kanske funkar för honom.

Så nu ska vi ju försöka gå åt varsitt håll, men jag är rädd att jag går och skaffar familj med någon annan och tror på det och när han sedan kommer igen så spricker allt och jag bryter upp en familj också.

Men du, om ni klarar av att bryta kontakten i perioder så kommer du vänja dig vid ett liv utan honom. Ge honom då inte en chans att komma tillbaka in i ditt liv igen, byt nummer. Du har hakat upp dig på honom av någon anledning, men det betyder inte att han är rätt för dig. Om du får en bra kille så ska du absolut inte dumpa honom för detta osäkra som denna borderlinekille kan erbjuda dig.

Jag tror att det kanske kan handla om bekräftelse? Även om du vet att det inte är personligt så får egot en rejäl smäll av att behandlas så här av någon, vilket kan göra att man söker bekräftelse av just denna person som avvisat en. Det behöver inte vara så, det är bara en teori från min sida. Jag fungerar lite så, om någon avvisar mig så blir jag helt besatt av tanken på att få honom tillbaka. Hade han inte avvisat mig hade han inte varit speciell på något sätt.

oj vad du verkar smart, det kanske är så!! hoppas nästan det!!

och kan de vara att jag har avvisat honom tidigare med att han har en tendens att komma tillbaks för att se om han kan få mig igen?

Kan ju vara, men som sagt, många borderline har svårt att släppa taget om personer som är viktiga för dom, så det kan vara vilket som i detta fallet. Tror nog det är mer det sistnämnda för hans del, eftersom jag antar att du inte alltid är den som avvisar. När jag hakar upp mig på någon som avvisat mig så släpper jag personen helt när relationen tagit slut på mitt initiativ. För det är bara själva avvisandet som stört mig, och om jag då lämnat honom först så har jag inte längre blivit avvisad. Då kan jag släppa det och gå vidare, då går jag inte tillbaka till honom, inte om det är allt min upphakning handlat om. Jag blir bara besatt av att ha honom tillbaka så jag kan få bevisa att jag visst är värdig, och att jag inte förtjänar att avvisas. Sen dumpar jag killen själv eftersom jag kanske inte alls känt något äkta för honom iallafall.