Mola/Druvbörd

Hmmm.. Nu är jag skraj på riktigt. Idag fick jag remiss till lungröntgen i slutet av veckan och då blev plötsligt allt så obehagligt verkligt.

Hade nog inte tänkt så mycket på det om det inte vore för att jag kände mig så andfådd för minsta lilla de sista veckorna innan ma/op. Trodde såklart att det berodde på taskig kondition eftersom jag knappt gått ur soffan de sista veckorna pga illamående. Vid op så slog hjärtat ojämnt (pga stress trodde både jag och läkaren, efteråt var ekg helt normalt).

Lugnande ord mottages tacksamt!

Skorpsmulan, lugnande ord i denna stund är nog svårt att skriva men du får försöka se det positiva i det hela
med att de kollar upp dig ordentligt och inte struntar i dig. Hoppas också att du hittar en riktigt bra gyn som kan hjälpa dig med en utredning om dina missfall.

Stor kram och lycka till

Skorpsmulan! ta det lugnt (vet att det är lättare sagt än gjort) jag har gjort lungröntgen två gånger (eftersom mina värden helt plötsligt gick upp) och inför båda gångerna har jag haft dödsångest, jag har sett framför mig hur hela jag är full av metastaser och ska dö :( Men som tur är har ingen av dem visat något och dessutom kan man inte, enligt min  läkare, märka av dessa små metastaser, så din andfåddhet beror förmodligen på stressen och har inget med metastaser att göra. jag ska tänka på dig. Och man får tänka att det är bra att de gör denna rutinkontroll så tidigt som möjligt. Och dessutom är det ett par på detta forum där de har hittat metastaser och det är inte alltid man ens gör något åt dessa, de försvinner när hcg går ned.

Tuttan jag lider med dig och vet att det är jobbigt. Hoppas på goda nyheter så denna väntan inte känns för gäves!

Kram på er!
/Vombat

Skorpsmulan: Tror nog de flesta här gjort en lungröntgen eftersom det är där metastaserna helst/främst sätter sig OM det spridit sig. Tycker det är bra att de gör det som rutin. Jag gjorde det också men det visade inget alls.

Tröstande är kanske också att jag också var jätteanfådd innan missfallet började och det var bara i v 5. Jag har dessutom ganska bra kondition i vanliga fall men då var det jätteansträngande att bara gå i trapporna en enda våning. Anfåddheten och väldigt ömma bröst var mina molagraviditetssyntom helt enkelt. Så din anfåddhet har nog inte alls något samband med lungmetastaser tror jag. Läkaren frågade däremot om jag hostade som tydligen kan vara ett dåligt tecken.

Vill bara tacka alla för allt underbart stöd jag fått det senaste året. Idag är det faktiskt en årsdag, årsdagen för när min mola "tillverkades". Känns konstigt att det man trodde skulle ta en månad innan man fick prova på nytt nu faktiskt är uppe i ett år och inte slut än. Men... för första gången känner jag mig varken bitter, arg, ledsen eller ens stressad. För första gången, efter förra veckans operation, känner jag hopp och en uppriktigt tro på att det kommer bli bra (med VUL och PAD svar den 14 juni som en liten liten brasklapp förstås ). Känner mig i och för sig som en urvriden disktrasa, så otroligt trött, efter stressen både från detta och från de senaste 7 årens jobbsituation som nu också löst sig, men det är en BRA känsla. Nu ska jag bara ta det lungt de sista 2-4 månaderna och passa på att göra sånt som man kanske inte kan/vill göra som gravid eller med barn. För sen jäklar...

Jag funderar lite kring det här med HCG gräns för godkänt värde och mätnoggrannhet. I Halland har man en gräns på <4 och nu sist hade jag <1 vilket innebär att man inte kan mäta på decimaler. Men så vet jag att en del har haft värden på 0.1 och så. Vad är gränsen för er andra och hur noga har man kunnat ange värdet? Och vad i Sverige är det? Tycker det är lite konstigt att man använder olika metoder som är olika nogranna.

Kram L

Imorgon får ja antagligen veta om det e mola ja har eller det bara har varit ett
vanligt missfall......!

Lavinia: Min läkare använde sig av att allt under 5 är ett 'nollvärde'
De sista proverna jag tog fick jag ett svar på att värdet låg på 0,1, men att sköterskan som meddelade mig detta berättade att hon aldrig sett någon som legat helt på noll, mola patient eller ej..

Tuttan, Jag hade också komplett, det är den mer ovanliga sorten. Det BERHÖVER inte betyda något, det viktiga är att värdet sjunker. Vad har du för HCG nu? Om värdet går ner till under 5 (eller vad ditt landsting nu har beslutat ska vara minus värde, alltifrån 5 till 2), kommer du får grav-förbut i 6 månader. Om värdet inte sjunker sperlar det ingen roll om man fått komplett eller partiell, man sätter ändå in cellgifter. Det viktiga är nu att det gör alla kontoller, lungröntgen, och blodprover varje vecka för at se att du inte har metastaser. Mycket märkligt att de inte kunnat ge dig besked tidigare, dessa kontoller bör göras omgående. Har du fått mäta HCG under tiden att du väntat? Jag blir SÅ trött på sjukvården, man ska slåss och orka kämpa för att får rätt behandling. Men ta det lugnt bara, en sak i taget. HCG är det som är viktigast nu.

Lavinia, blir så jätte glad av att läsa ditt inslägg!

Ang detta m "noll värdet", der verkar som att alla hade 5 som minus förr. Nu verkar vissa landsting har ändrat, Stockholm tex har 2. Du kan aldrig ha ett HCG på 0, utan det följer korppens månads sykel. Det går lite upp och ner naturligt, därför kan man aldrig kräva att det ska ligga på 0,1 vid varje mätning. Om du unde ett års tid lämnade hcg prover varje vecka, helt utan att vara gravid eller haft mola skulle det pendla ändå.

Tuttan80; Jag vet precis hur du känner... tyvärr är det den kompletta som är den värre varianten men det betyder inte att det ska behöva utvecklas något värre för dig, det gjorde det inte för mig och jag hade också komplett.
Vet precis hur det känns att gå och hoppas på något annat, läkaren som opererade mig tyckte inte att det hon fick ut var typiskt för en mola utan mer som för ett MA som hade skett väldigt lång tid tillbaka, samt att mina hcg värde inte var särskilt höga.. men jag fick också det tråkiga beskedet att det var en komplett till slut...

Mitt bästa råd till er alla är att var ledsna och sörj, både för det barn som aldrig fanns/fick fortsätta finnas- för det fanns i era hjärtan oavsett om det rent fysiskt sett fanns eller ej, det är ett förlorat barn!
Prata, älta och bearbeta! Efter ett tag så känns allt bättre och man kommer in i lunken att springa på sjukhuset och lämna sina jäkla prover var och varannan vecka och plötsligt så är man faktiskt framme vid slutet av jäkelskapen...
När ni kommit en ´bit på väg, njut av livet och gör sådana saker som är svårt att göra med barn och ta tillvara varandra och tiden som ensamma och försök att se den som något som binder er ännu mera samman..
Om ekonomin finns- res för glatta livet till ställe ni inte tror att ni skulle våga er med barn... då går upföljnings och förbudstiden snabbare och man känner efterråt att man fick något ut av den tiden också, att det inte bara blev en tid av vakum, väntan på provsvar och längtan även om det självklart är så tidvis också!

Stor kram till er alla!