Unga Adoptanter

Hej! Sydafrika låter som att det borde passa er! Vi har dock inte varit sambo i fem år ännu, utan endast i två, så  det är väl det som kanske sätter käppar hjulet för vår del...

Vi har annars funderat på thailand, colombia och bulgarien.
Fast det är inget land vi verkar passa in på sådär jätte bra.
Det är fortfarande Sri lanka som känns närmast till hands :)

Hej!
Jag och min sambo håller på med ivf (provrörsbefruktning) vilket inte har gått bra alls hittills. Börjar fundera på adoption om inte nästa försök lyckas. Har jag förstått rätt att man måste vara minst 25 och gift (om man vill adoptera som par)?
Kostar det något att ställa sig i kö på BFA och AC (förmedlingar eller?)
Tänkte om man kunde göra det redan nu för att vinna lite tid...
Önskar er alla lycka till!

idoli:

Hej!

Jag kastar mig in i tråden, hoppas inte det gör nåt.
Är helt ny i denna värld och vi är också ganska unga. Jag fyller 25 i sommar och min man är 27.
Vi har precis fått reda på att det kommer bli väldigt svårt om ens möjligt överhuvudtaget för oss att skaffa barn. Maken hade inga spermier i provet han lämna och vi ska till sjukhuset på onsdag igen för att få svar på de slutgiltiga proverna men det ser inte bra ut. Så vi har börjat tänka i banorna med adoption och även sperma donation ( vet ej om det är möjligt då det e lite fel på mig med).
Men även om det skulle visa sig funka med donation så har vi tänkt sätta upp oss på adoptionslistor så snart vi bara kan.

Hoppas jag också kan få vara med lite här, skönt att veta att det finns andra som går igenom samma saker. För även om man har snälla anhöriga så kan de inte riktigt förstå om man inte går igenom det själv.

Sen är det ju kul att prata med dom i ungefär samma ålder också som går igenom denna känslomässiga berg och dal bana.

Kram Lilioukalani

VÄLKOMMEN Lilioukalani!!

Hej!

Va roligt att jag får vara med på ett hörn=)
Greengal- våra historier verkar väldigt lika!

Fick idag det tunga beskedet att det aldrig kommer va möjligt för oss att få biologiska barn tillsammans. Många tårar har fällts under dagen! Men det är bara att kravla sig upp igen och fortsätta kämpa.

Här är lite om våran väg.

Våren 2008 slänge vi pillrena, då jag inte mådde bra av dom o bytt sort tusen gånger utan bättring. Vi tänkte att blir det nåt så är det mer än välkommet.
MARS 2009 hade det fortfarande inte hänt nåt jag sökte gyn, då jag oregelbunden menstruation. Har PCO vilket är väldigt ovanligt då jag är näst intill underviktig sa dom. Fick pergo time. Åt i 6  månader med uppehåll över sommaren, men utan resultat.
JUNI 2009 så gifte vi oss på vår resa till Hawaii.
Sedan valde jag att ta ett uppehåll över jul o nyår och tänka på annat.
MARS 2010 Gyn besök igen med spolning av äggledare och maken fick lämna sperma prov.
APRIL 2010 Fick veta att det inte var någon sperma i provet och mer tester blev tagna för att veta vart vi ska bli remiterade.
MAJ 2010 Idag fick vi allt som vi anat bekräftat.

Vi har bestämt oss för donation och det har idag skickats remiss till uppsala för detta. Men vi har även diskuterat att söka oss till Danmark där vänte tiden är kortare men man får betala själva.

Har även bestämt oss för att sätta upp oss på iaf 2 adoptionslistor så snart vi kan och har kollat runt lite vad som finns. Ska kolla dom ni är med i=)
Har ju inga garantier för att donation funkar så därför vill vi sätta upp oss redan nu. Om inte annat så funkar donation så kan vi ändå tänka oss att adoptera efter det för man kanske inte orkar genomgå behandlingar fler gånger.
Eftersom det inte är populärt att genomgå ivf samtidigt som adoptionsutredning så tänkte vi om det går att anmäla oss till adoption och sen vänta lite med utredningen o det bara. men då e vi iaf med i systemet. Hoppas det funkar!

Vad jag behöver för behandling är inte klart än, men eftersom jag har PCO och har noll koll på när ägglossning är så är det troligt att man behöver behandla och plocka ut ägg och föra tillbaka istället för insemination.

Hoppas ni får komma före lite i kön och att ni får några posetiva nyheter på provtagningarna!

Mvh Lilio

Ja, våra historier var väldigt lika!!

Hej!

Ja tyvärr är det väl så att de alltid först utgår från att det är kvinnan det är fel på, lättare att undersöka tror jag!

Mådde också sådär av Pergotime så det känns så onödigt alltihop med det och även hade de testat  när vi kom för ett år sen för första gången så hade vi vetat allt detta för ett år sen!
Kunde inte sagt det bättre själv än att det bara är att acceptera sin situation och försöka göra det bästa av det!

Blir ingen biopsi, utan vi vet nu att det inte kommer gå! Var kromosom prov och lh prov o vad nu allt heter som vi fick svar på igår.
Håller alla tummar i världen för er.

Även fast vi var lite förberedda på svaret som kom så hoppas man in i det längsta iaf och blir besviken och ledsen igen! Men hoppet är väl det sista som överger en.

Såg att ni vart gifta sen 2006, va roligt att ni var så unga när ni gifte er=) En del tyckte vi var unga men är så glad för att vi gjorde det, kanske fanns en mening med det=) Är ju lättare med adoption om man vart gift ett tag!

Sen får man vara glad att man vet om det här nu och inte om 10 år!

Har ni berättat och så för anhöriga och vänner?

Känns bra att jag hittat denna sida då det är lättare att prata med nån som har samma problem som en själv. En del av mina anhöriga vet men det känns svårt för de kan aldrig veta hur det känns egentligen!

Hur har din man tagit allt?

Kram Lilio

Ja, vi har vart gifta ett tag... många tyckte vi var väldigt konstiga som gifte oss så tidigt, men vet man så vet man. 

Nu när vi varit gifta så länge, känns det som det är så mycket förväntningar från omgivningen, de tycker nog att vi borde skaffa barn snart...

Ja precis, det är ju bra att vi fått beskedet så unga trots allt. 

Vi har berättat för våra familjer och de närmsta vännerna. Det känns skönt att de vet faktiskt. Men det är sant, det är klart att de inte kan förstå hur det känns. 

Det blir därför lätt att man känner sig så väldigt ensam. Men det är skönt att det finns familjeliv och bloggar. 

Jag tycker min man har tagit det väldigt bra faktiskt. Men sen är han sån som inte pratar så mycket, så det kan vara svårt att veta hur han egentligen känner. 

Men han tänker ju inte alls på det så ofta som jag. Det är ju det enda som rör sig i mitt huvud, varenda lediga stund, tänker mycket på adoption. 

Men det som hjälper oss mycket är att vi har Gud. Maken tror att Gud ska göra ett mirakel. Och jag tror absolut att Gud kan göra det. Men jag vet inte om vill det, han kanske vill att vi ska adoptera? Det är så svårt att veta. Men allt vilar i Guds hand. Vad som än händer, känns det som det är hans vilja som få ske med oss nu, och det känns tryggt. 

Hur har din man tagit det?

Kram