Trottoarbonden skrev 2013-04-23 07:30:59 följande:
Fy så deppig o nedstämd jag är nu...
Lite bakgrund: Sonen, nu 6,5 år, har sedan han var två år haft ett extremt humör. Explosiv och nästan utan tålamod. (detta var så pass extremt att vi sökte hjälp på BUP) Som bebis hade han magknip och kräktes mycket. Sedan han var fyra har han klagat på att det kliar i rumpan och att det kliar på tungan. Vi provade att utesluta än det ena och än det andra, men utan resultat. Han får blåsor runt munnen av fisk o kräks av kyckling så det är sedan länge ute ur kosten.
Förra sommaren, innan han fyllde sex, gick vi ner till baskost. Det var enormt jobbigt men det resulterade i att vi hittade över tio födoämnen som han inte tål (bla potatis, fläskkött, tomat och banan). Det resulterade också i att vi fick en helt ny kille! Humöret lugnade sig avsevärt.
Detta var i samband med att han började i förskoleklass. Jag tänkte att det kanske var så att han helt enkelt trivdes bättre i förskoleklass än på dagis.
I slutet av förra veckan provade vi att ge honom lite potatis. Mycket lite i gröten på morgonen, tre mornar. Det kliade inte på tungan (vilket brukar vara en direkt reaktion) och jag tänkte att det var för bra för att vara sannt, och det var det! Efter några dagar började klådan i rumpan, lös i magen och ett humör som inte är av denna värld. Som han exploderade!
Det var så tydligt, så otroligt tydligt, och avklingade under söndagens eftermiddag.
Det gjorde mig så ledsen, av två anledningar, dels hoppades jag ju att han verkligen inte var allergisk mot alla saker utan att han kunde tåla något, som potatisen. Men värst var insikten att vi, under hela fyra år, utsatt honom för detta. Att vi gett honom mat han inte tål som gjort att han mått så väldigt dåligt. Att han har behövt vara så fruktansvärt ilsken, arg och frustrerad. Vi försökte söka hjälp, BVC, BUP, tre olika barnläkare med allergispecialitet och ingen av dom kunde hjälpa oss! Jag blir så ledsen, så ledsen över att fyra av hans barna-år har fått vara såhär. Det gör mig ont. Jag kan inte se att vi kunnat göra annorlunda, men ändå känns det oförlåtligt.
Jag kan känns igen mig till en del av det du skriver. Våra misstankar började redan när sonen bara var nån månad, men ingen trodde på oss och sa att allt var som de skulle.
Detta fast han skrek i stort sett dygnet runt, sov aldrig mer än en kvart sammanhängande på dagen och en timme i streck på natten om vi hade tur. Sedan skrek han konstant i ca 4 timmar i streck varje natt, fick utslag, magknip och kräktes ovanligt mycket och ibland även svårt att andas som slutade med inhalationer på akuten men de var fortfarande så det kunde vara enligt vc o bvc och de tyckte inte vi behövde få komma till en barnläkare. Efter ett års kämpande fick vi äntligen komma till barnmottagningen där det i samråd med en barndietist beslutades att vi skulle sätta honom på baskost för att bryta hans negativa mönster. Vällingen byttes ut mot neocate med bovetemjöl. Efter 2 månaders baskost började vi se en förändring och sedan har vi fått provocera med varje födoämne för sig. V har kommit en bit på vägen nu och har kunnat utöka hans kost, men vi har också hittat de stora bitarna som gör att han mår så dåligt och det är fantastiskt skönt!
Jag har också fruktansvärt dåligt samvete för att han blivit utsatt för saker han inte tål konstant under ett år, men jag försöker tänka att vi hela tiden har kämpat för att han ska få hjälp, men vi har inte blivit trodda på och det beror ju på brist i sjukvården.
Ni har försökt att göra allt ni kan för honom.
