färnik skrev 2011-04-10 12:26:56 följande:
mimmi80

Jag skojade bara! Klart vi ska ha ihop det i vårt nästa liv!

(eller ja, du är välkommen redan nu, känns som om det skulle kunna behövas ett par extra händer redan nu! *hi hi*
sofy: vid första undersökningen var tappen medelmjuk, 3cm lång och bakåtriktad, öppen 1 cm. De misslyckades med att sätta bardkateter utan det blev gel 3ggr som förbehandling. När det sedan var dax för den "egentliga igångsättningen" var tappen mer mogen, 1,5cm lång, medial och 3cm öppen. Då tog de hål på hinnorna för att 1 timme senare sätta dropp. 30 min senare fick jag värkar, och ytterligare 90 min senare var hon född.
2 barns mamma84 ja tänk om man kunde det, så fantastiskt...
Den här gången var jag mest förundrad när Tilde fötts, att hon var så liten (3,4kg, första barnet vägde ju 4,6), och framförallt: att hon faktiskt LEVDE! Det tog 1½ dygn innan jag kände den där otroliga kärleken (som jag med första barnet kände omedelbart) Först kunde jag bara inte förstå att det var sant: en LEVANDE bebis, det trodde jag ju aldrig...
Hur har ni andra känt? Omedelbar kärlek, eller har det tagit tid? Jag blev förvarnad inför den här förlossningen av sjukvårdspersonalen, att det kanske skulle ta tid, lång tid, innan känslorna för barnet kom, iom missfallen och hur jag mådde psykiskt under graviditeten...
Jag kände kärleken med det samma, men jag vågade (och vågar) inte riktigt tro på det ändå...att vi får behålla honom liksom
Det kändes så otroligt overkligt när han kom...denna efterlängtade lilla bebis! Sedan blev han så sjuk och har typ varit det sedan han var 3 veckor gammal så jag går fraktiskt och träffar en kurator nu för att jag tycker det är jobbigt. Jag vågar liksom inte slappna av och bara njuta utan sitter hela tiden på helspänn och målar fan på väggen.
Så kärleken har jag kännt från första sekund...men jag vågar inte slappna av och njuta.
*kram*