Plus igen efter mf/ma

Det kommer gå jättebra, det tror jag. Du har väl inte bruna flytningar nu väl?

Nix, allt borta sedan kanske nån vecka tillbaka?
Det jag är rädd för är ju att blodet var en varning om att fostret dog då eller så, men att det inte kommer ut... men jag orkar itne tänka på det just nu.

Bläääääääää...jag vägde mig precis!!!! ÅNGEST! Jag har gått upp 9,5 kg!!!! Hoppas min våg går fel, får väl min dom när jag går till bm på fredag :/

Muffe, tänk inte ens så! Jag har förbjudit mig själv att tänka sådär nu. Vi ÄR gravida, sådeså! Såna där tankar är bara onyttiga för bebisen, stress mår de ju inte bra av.

Men du har ju gått jätelångt i din graviditet, det är väl fullt normalt? Själv har jag inte ens kommit in i vecka 10 men har redan gått upp 3 kg...

Inte så lång som jag skulle vilja på de 9,5 kilona :( Är i v 24+4. Det är väl inte förrens i slutet man går upp litet snabbare. Min mamma gick upp 18 kilo med mig och 15 kilo med min bror. Så jag får väl sikta in mig på det :/

skit i det :) varför bry sig om ynka kilon när man bär på det vackraste och mest värdefulla som finns?
ta tag i det efteråt istället om det känns jobbigt att bära..

Jag fick MMS med bild på min systers ultraljud igår. Hon är i vecka 15. Dock vet hon inte om att vi väntar barn. Frågan är ifall jag kanske ska MMS:a bilden från vårt VUL till henne ikväll (om det går bra) som en liten överraskning!

hihi ja sugar, gör det Vad roligt att ni ligger så nära varandra!!!

Ja vi är nära, fast det har känts riktigt jobbigt också.
Vi väntade ju egentligen barn före henne, och sedan så blev det hon som offentligggjorde sin graviditet den helgen då vi hade tänkt berätta om våran (men då hade vi fått missfall veckan innan). Det var förstås väldigt, väldigt svårt att glädjas åt hennes graviditet då. Jag berättade om missfallet och då lev min syster arg på mig för att jag över huvud taget berättat om missfallet för henne, hn tyckte jag förstörde hennes glädje. trots att jag var noga med att hela tiden understyka att jag var glad för hennes skull men mådde dåligt för min egen skull.
När vi träffades och ho nvar medveten om mitt missfall satt hon bara och beklagade sig över ostar hon inte fick äta....jävla lyxproblem, där satt jag och blödde fortfarande efter att ha förlorat mitt barn. Och jag fick inte vara leden i hennes sällskap.

Nej, nu när jag tänker på det här har jag ingen lust att berätta för henne alls faktiskt.