Plus igen efter mf/ma

Ett gott tips till er alla (så ni inte gör samma misstag som jag gjorde)

Annanas.....undvik annanas!!!

Jag tyckte att åååhhhhh Annanas, gud vad gott! Så vi köpte en annanas och lät den bli sådär perfekt mogen....söt och saftig och bara MUMS! Jag åt massor av annanas igår.

Sedan fick jag diarre igår och har det idag också...totaldiarre. Och jag förstod inte varför.

Så jag sökte på diarre och graviditet på nätet och hittade att man kunde få diarre av att äta frukt....och då letade jag efter info om diarre och annanas...och vad hittar jag då?

Ja, förutom att man (tydligen är jag inte ensam om det) kan få en jävla diarre av att äta färsk annanas, så använder folk annanas för att försöka sätta igång förlossningen! 

Så, nu har jag lite ångest över att jag käkade så mycket färsk annanas. Inte för att jag tror att det är någon fara eller så, faktiskt, men däremot så hade jag vetat det innan så hade jag inte ätit den.

Så ett litet tips till er andra nojjiga därute (I know Im not alone)....undvik att äta för mycket färsk annanas!

*kraaaaam*

Nä, det tror jag inte heller....men det är bara så himla trisst att få diarre....hade jag vetat det hade jag totalt undvikt annanas för min mage är rätt kass just nu som det är. Så jag tänkte bara tipsa om det jag lärt mig idag

Lite avis på dig som kan äta annanas dock...det var ju så grymmt gott i denna värme

*kram på dig*

Mabaja: Vilken liten sötnos.....åh så ljuvlig!!!! *kram*

Usch vet ni vad jag drömde om inatt? Jag drömde att den dog

drömde att den dog, som förra gången. Men drömde att jag när jag upptäckte det var gravid på nytt och jag bara kände att det är fan inte rättvist att jag ska behöva gå igenom illamåendeveckorna om och om igen men aldrig få vår bebis.

Tack och lov ska vi på UL nästa vecka den 22/7....jag är så nojjig nu. Illamåendet har blivit så mycket bättre och magen känns inte lika uppsvälld längre och det tillsammans med drömmen gör ju inte att jag är direkt lugnare.

Med MA:et så kände jag på mig att det inte skulle gå vägen....redan från början. När folk gratulerade så fick jag låtsas att vara glad för innerst inne visste jag på nått sätt. Jag såg oss helt enkelt inte få den bebisen.

Och det känns likadant nu Men det är så förvirrande för känner jag så för att jag vill så gärna att det går bra och skyddar mig för att bli ledsen...eller känner jag så för att det är så? Jag har så otroligt svårt med att knyta an med tanken att vi får ett barn till...att jag är gravid och att det ska gå bra. Det känns så overkligt liksom.

Dumma drömmar...suck.

Men vad negativ jag låter...inte alls lik mig egentligen. Så nu ska jag berätta en positiv motpool till mitt förra inlägg

 

Jag tror att barn känner på sig saker som vi vuxna har vuxit ifrån, det har jag alltid trott på. Med det sagt så: Vi har ju en lilleman som är 17 månader gammal. Vi har inte pratat någonting med honom om en bebis utan tänker göra det senare.

I alla fall....vet ni vad lilleman har gjort dem senaste dagarna? Så  fort han får tillgång till min mage så PUSSAR han på den! Vi kan tex ligga på kökssoffan och filosofera och så sätter han sig upp, petar mig i magen och ger den en puss

 

Det ger mig så mycket glädje när han gör så. Jag blir alldeles varm i hjärtat och tänker att han kanske vet nått som jag är för orolig för att våga hoppas på. Det ger mig lite hopp faktiskt

*kram på er alla*

Ja....tänkt att kunna vara sådär naiv som man var första gången man var gravid. Shit...jag var 19 och det positiva gravtestet, ja det var ju lika med bebis. Missfall och allt sådant elände det fanns inte alls i min värld...och då har jag ändå en änglasyster och vet att mamma haft 4mf utöver oss 6 barn. Men det fanns ändå inte på nått sätt.

Men men...jag tänker såhär: Jag tror faktiskt att vi alla som får kämpa så otroligt för våra barn och som har bagage av förlust...jag tror att vi värdesätter våra barn mer än andra. Vi tar dem inte för givet. det tror jag barnen har nytta av senare i livet, föräldrar som älskar dem och verkligen SER dem. Jag har slutat klaga på sömnlösa nätter, gnälliga dagar och sådant....jag är tacksam för _allt_ jag får uppleva med mina barn!

*kram på dig*

 

 

Helt underbart! Vad glad jag blev av läsa dina inlägg...wooohooooo!!!!!

*stor kram och klappa maggen*

En tanke om alkoholfri öl...kolla att den verkligen är det!

Vi köpte alkoholfri öl förra året för jag tycker det är så gott....upptäkte dock att det inte alls vart alkoholFRITT utan hade en så pass låg halt att det räknades som det. Kommer inte ihåg vad det var, men det var inte helt fritt i alla fall.

(Och är din helt fri så säg gärna till för då vill jag också ha sån!)

Kan sorg orsaka mf?

Jag är så orolig just nu...det har inte hänt något särskillt med "mini" utan jag har bara sådan panik just nu...känner att om jag förlorar den här också så vet jag inte vad jag tar mig till.

Fick mail ifrån min advokat inatt....kampen om mina töser är nu slut, det finns inget mer att göra. Han skrev att vi dessutom måste betala hela vår räkning hos honom innom 30 dagar, annars är han inte längre vår advokat....han godkände inte min avbetalningsplan som jag satt upp med hans kontor.

3½ års kämande för att nå hit....hur kunde det bli så? Varför lönar det sig inte att göra allting rätt och att kämpa med kropp och själ? I 3½ år har hoppet burit mig.....och nu finns det inte kvar.

Jag mår så fruktansvärt dåligt just nu....har inte mått såhär sedan första året eller så. Å ena sidan är jag gudarna tacksam att jag har i alla fall ett barn hos mig...samtidigt som det skär i hjärtat att det faktiskt är tre för lite.

Så kan sorg orsaka mf? Tänk om "mini" känner att det är en alldeles för sorgsen kropp att växa i...

Finns inget mer att göra....vi har provat alla möjliga  och omöjliga vägar och nu tog vägarna slut. Nu har vi nått punkten då vi måste inse faktan att nu är kampen slut. Jag känner mig tom...