Vi som hade Bf januari/februari 2010

Men vad konstigt... då måste det ju vara nån 1-årsgrej dom går igenom, våra små.. dom verkar ju bete sig precis likadant.

En natt i helgen sov jag också på soffan, med stängd dörr, så fick barnens pappa ta dom. Så skööönt.

Här har det verkligen gått i perioder då de är mer klängiga. Jag hade en sån period när mina var runt 11-12 mån men det går över. Men nu börjar det så smått igen.... Snart 13 mån.....

En annan fråga. Hur är er relation till man/sambo? Bråkar ni mer eller har ni blivit tajtare sen tvillingarna kom? Förstår ni varandra? Vissa av er har verkligen delat med er och det är jag tacksam för, men ni andra?

Jo här har det blivit bättre faktiskt.. Jag va så himla irriterad på min sambo innan dom kom när han sa att man inte led av avbrott på natten ( jag tog hand om största sonen nattetid och även allt dagtid) men nu när tvillingarna kom fick han lite mer förståelse för att det faktiskt kan vara jobbigt och även att det är mycket mer att göra och att allt tar längre tid. Jag tror han nu mera uppskattar allt jag gör och inte ser det som en självklar grej (har alltid haft hand om alla andra hushålls sysslor också) och självklart hjälper han till mycket mera nu även om jag gör det mesta. Det beror ju säkert på allt det här men vi bråkar mycket mindre nu än innan. Men sen kommer ju dagar när dom sover dåligt och då blir det ju mer bråk. Men nu är det mer att vi inte tar åt oss av allt som säges eftersom det är sagt i stundens hetta :)

Sen finns det ju alltid vissa saker man vill ändra på men det är nog bästa att ta lite i taget så han inte blir utmattad stackarna ;D

Tack för svaren! Här går det väldigt upp och ner men det som jag upplever som mest jobbigt är att vi är så trötta så vi orkar inte ge varandra det vi behöver. Stöttning och omtanke är något som har blivit lidande. Jag hoppas att det blir bättre så att det inte kommer att vara så här nu. Men jag kan absolut inte klaga på att han inte hjälper till. Han är underbar med barnen och nu när han är föräldraledig så sköter han det mesta här hemma. Men som sagt, sömnbristen sätter sina spår.

Nej, sömnbrist kan göra en tokig till slut!

Jag tar dom flesta nätter här hemma, förutom på helgerna. Vi har gjort så eftersom han jobbar hela dagarna och min kropp har på något sätt vant sig vid all avbruten sömn så jag klarar mig faktiskt ganska bra. När jag känner att jag inte orkar mer får han ta natten och jag sover i ett annat rum så jag inte hör när dom vaknar och sen har jag ny energi för ett tag frammåt. Ibland upplever jag att jag faktiskt är tröttare när jag har fått sova, konstigt men sant! Dessutom så är min man helt värdelös på nätterna. För det första vaknar han inte alltid av att barnen vaknar (har han dom själv gör han det, för då vet han att jag inte hör dom). För det andra så är han så fruktansvärt trött av sig och går ibland fel när han ska in till nån av ungarna och det tar tid innan han fixat välling och allt så det är bara krångel. Han gör mest nytta om han sover.
Han sover på vänster sidan av sängen, den sida som är mot vår sovrumsdörr. En natt när han skulle upp så gick han åt fel håll i vårt sovrum, åt höger istället för vänster, och brakade rakt in i vår byrå.. det skrattade vi ganska gott åt dagen efter.

Hej!

Här hemma hos oss så jobbar sambon 20-04 (sju dagar i veckan för det mesta - "egen företagare"), så därav sover han till 12-tiden ungefär. Jag tar killarna själv från de vaknar fram till lunch. De vaknar ett par gånger på natten, så då är det jag som går upp och stoppar om (brukar inte krävas mer än så) eftersom sambon sitter och jobbar. Jag somnar dessutom om på tre sekunder, så det är ingen större fara för mig :) Samma med att jag går upp och blandar välling mellan 06-07 när de vill äta på morgonen. Precis som bananflugan skriver så gör sambon mer nytta "sovandes". När han ska blanda så tar det alltid en evighet plus att han är så trött efter att endast ha sovit 2-3 timmar, så han har till och med sprungit in i väggen en natt =) Vi brukar skämta och säga att han inte bara "gått in i väggen" utan faktiskt sprungit in i väggen... :)

Vi tar hand om killarna tillsammans 12-19 dagligen, och brukar turas om att hitta på egna saker. Det brukar bli ett par träningar var i veckan då vi är iväg någon timma. Dessutom jobbar jag 1-2 eftermiddagar i veckan. Sambons föräldrar är barnvakter 1-2 ggr per vecka, och då brukar vi försöka åka iväg tillsammans och hitta på något. Är skönt även om det kan vara att gå på ICA maxi ifred ibland, haha. Vi äter också middag tillsammans varje kväll när killarna lagt sig, och vissa kvällar skjuter sambon fram jobbet några timmar så umgås vi, kollar film eller dylikt.

Känner inte att förhållandet blivit sämre sedan killarna kom. Visst kan man (mest jag) vara lite sur ibland om man sovit dåligt och vräka ur sig lite saker man inte menar egentligen... men sambon har lärt sig detta och brukar inte ta åt sig när jag säger taskiga saker =) Han är väldigt bra med barnen och uppmuntrar mig att hitta på egna saker och gnäller inte om han får ta killarna själv en del. Däremot så känner jag att det är jag som gör det mesta av hushållsjobbet och kunde önska lite mer där... men det senaste har jag slutat att städa på min "egentid" utan istället passat på att städa samtidigt som sambon fått ta hand om killarna. Då känner jag att han gör ett lika stort jobb genom att passa två vildingar samtidigt som jag får rensa huvudet och städa lite :)

Idag har vi varit på återbesök på ögonkliniken! Äntligen! Det har bara varit krångel och vi har fått vänta i månader så nu var det äntligen på tiden. Dom kollade av dom och försökte även undersöka på ett ungefär hur bra dom ser, men det gick väl sådär. Det var inte jätteroligt att bli undersökta! Glasögon kommer det att bli iaf, den dagen det går att mäta styrka och då dom kan tänkas vilja ha dom på sig.. nu hade dom bara flygt av i all världens fart!

Vi fick även veta att dom misstänker, och det har vi också misstänkt väldigt länge.. att dom har någon form av albinism. Eftersom dom föddes så väldigt ljusa i håret och att dom har nystagmus plus att dom såg lite annat med ögonen så är dom i stort dett 100% säkra. Vi ska upp till Göteborg för där vet dom mer och för att göra test vilken sort dom har i såfall, för det finns mååånga.. så det kommer inte som någon överraskning precis. Det är klart att det kommer att betyda en del i framtiden och det känns lite ovisst.. men samtidigt så får vi ta ett år i taget typ, och inte oroa oss för mycket frammåt!

Det kändes liksom som att.. ja, det var inte oväntat. Allt med dom här barnen har varit speciellt, så varför inte det här också, liksom? För att få barn med albinism så krävs det att båda föräldrarna bär på den genen (kan vem som helst göra utan att det märks), sen att två människor träffas som har den genen, det är inte så stor chans.. och även om båda har den genen, så är det ändå bara 25% risk/chans att barnet får det. Och vi fick tvillingar! Så det gör dom bara ännu mer speciella, för oss. Dom valde att komma till oss av en anledning. Det är ju fortfarande samma barn, våra älskade ungar, dom är precis som alla andra, bara det att dom ser sämre, är ljusare i håret och har väldigt ljusa ögonfransar.

Vad fint du beskriver det Bananflugan82, precis så är det faktiskt. Våra barn är speciella precis som dom är! 

 Vad skönt att ni äntligen fått veta iaf lite mer och fått till viss del svar på några av er frågor och misstankar. Men vad innebär det att ha albinism? (Gissar att du har googlat i ämnet ) Själv vet jag egentligen inte mer än att albinism innebär att dom är väldigt ljusa i hyn och håret.