Det stimulerade dom att svälja och allt var det nu var... så man får stå ut.
Jag fick sova till 9 idag! Brukar vakna nånstans mellan 8 och 9.. vi har hängt upp ett mörkt skynke för killarnas fönster för å fort det blir ljust, så vill dom inte somna om och sova mer. Men sen vi gjorde det så lurar vi dom.
Men har dom bestämt sig för att gå pp så ska dom gå upp, det går inte att "lura" dom längre. Innan kunde jag ta över dom till vår säng när dom ätit morgonmålet så kunde vi sova två timmar till, men det funkar inte längre! Dom ska upp i sina liftar (jag har dom där dagtid), och med mig ut i köket när jag fixar frukost till mig och så. Något annat går inte.
Jag fortsätter listan
Sansad: 24/11 Melwin och Edwin , Enäggs, v31+1
Orsino: 9/1 Viktor och David, tvåäggs, v39+4
Bananflugan82: 13/1 Oliver och Ludvig, enäggs, 32+5
Nej, ibland är det tufft. Jag kan känna att det är jobbigt att jag känner killarna bättre än min man, vilket inte är så konstigt eftersom det är jag som är hemma med dom. Jag tillbringar 10 timmar med dom om dagen, medans han träffar dom i typ 2 timmar. Det är helt sjukt egentligen, men det blir ju så eftersom dom lägger sig runt 20.00. Så på 5 arbetsdagar träffar han dom lika mycket som jag gör på en dag... sen tar han ju igen det på helgerna.
MEN, oftast räcker det inte bara att lämna över pojkarna, utan det är jag som får tala om hur dom vill vyssas, hur dom vill bli burna, osv. eftersom jag har lärt mig knepen och vet vad dom tycker om. Han är världens bästa pappa, men som sagt, det känns jobbigt ibland att vara den som "vet allt". Det känns hemskt att komma med pekpinna när han gör "fel".
Vi tjafsar inte jättemycket, det blir mest om kvällarna om pojkarna krånglar vid läggningen, det tär på tålamodet, speciellt om vi båda är trötta. Men vi är väldigt noga med att pussas och kramas om varje dag. Vi myser alltid och pratar en stund innan vi somnar.
För ett tag sen tjafsade vi om något och jag var allmänt småsur, men jag gick fram till min man, kramade honom och sa att jag älskade honom (även om man kanske inte känner det jst då. ) Man behöver små pauser, bara för att bekräfta varandra. Man är ju i det här tillsammans, inte mot varandra.
Sen tycker vi båda att det är viktigt med egentid, både var för sig och tillsammans. Att vi låter någon passa barnen så vi får komma ifrån en stund, om det så bara är för att åka och handla tillsammans.
Vissa dagar känns det som att man skulle behöva ta en veckas semester från hela livet.
Jag har dock börjar förstå hur mina pojkar fungerar!!! Deras gnäll beror mycket på att dom är uttråkade helt enkelt, att dom kräver mer. Nu får jag göra så att dom får mat, sen ligger dom och tittar på sina mobiler eller någonting annat tills dom börjar gnälla för att dom är trötta, då lägger jag dom så brukar dom sova ca 30 minuter. Sen vaknar dom och är på relativt gott humör, sen börjar det om med mat, aktivering, sömn... likaså om jag ska ta ut dom i vagnen, så måste dom vara trötta först. Men det är väl klart egentligen, inte är det roligt att bli stoppad i en vagn om man är pigg! Härom dagen var dom t.o.m. glada när vi gick ut med vagnen och slocknade efter en liten stund, det var längesen det hände.
Jo, när dom ligger på rygg så kan dom ta i så dom nästan kan komma upp på sidan, men det är det enda.
Men dom är riktigt starka i nacken nu och håller huvudet länge när dom ligger åå mage. Tyvärr får man väl säga, för det krånglar till det när dom ska läggas, eftersom dom ligger på mage... då envisas som med att ligga med huvudet uppe såklart och spotta ut nappen.
Så vi kör lite försiktigt sådär, bara för att dom ska få känna lite nya smaker, istället för tråkig ersättning. Men dom har förstått att dom ska svälja nu iaf.
Vi funderar på att åka iväg över en helg i sommar.. tror ni man klarar det?! Pojkarna kommer vara ca 6 månader då och deras mormor som dom träffar ofta passar dom.. skulle vara så skönt att få komma iväg bara jag och mannen, andas lite och komma ikapp.. ta en paus ifrån livet..