Forum Pappagrupp - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Min tjej är gravid och blivit ett monster!!!!

    Fre 2 jul 2010 03:03 Läst 130353 gånger Totalt 119 svar
    endagi­morgon
    Visa endast
    Fre 2 jul 2010 03:03

    Hej! Jag undrar om de är någon mer blivande pappa som har samma problem! Vi väntar mitt första barn :) hennes tredje :( Men hon har ju fan blivit ett monster :( humöret vänder fortare än va ja hinner blinka! Vad jag än säger är fel! Finna de någon mer som lever i detta just nu?? Jag älskar henne överallt annat o tänker självklart inte lämna henne! Men de börjar bli lite jobbigt! Och vi är bara i v 11. Mvh Pappan

  • JenLyc­kan
    Visa endast
    Tor 17 feb 2011 22:13 #51

    hej !
    är själv gravid, och väntar andra barnet, jag kan ju lugnt säga att de första 3 månaderna är dom helt klart värsta hormonsett, efter ca v15 så är humöret mycket stabilare, även om det fortf kan svänga!  

  • Tor 17 feb 2011 22:13 #52

    Stackas er pappor kan jag säga. Jag beundrar min man som stått ut med mig två graviditeter. jag blir verkligen hemsk.
    Jag är väl medveten om hur dan jag blir. Minns när vi väntade första barnet, då gick jag och lade mig kl 20 på kvällen för jag knnde hur sur och irriterad jag var, jag stod knappt ut med mig själv.

  • Mille8­7
    Visa endast
    Ons 2 mar 2011 13:48 #53

    Jag är ett monster...jag erkänner... :) Jag hatar mej själv för att jag hela tiden blir mordisk för ingenting. Jag har inget tålamod, ingen ork till att vara glad... Fast han är ganska duktig på att provocera mej. Istället för att säga älskling, kom så får du en kram. Så hör man kommentaren, nu är du igång igen. Jag menar, han ber om det :P Jag har humörsvängningar i vanliga fall och nu är det inte roligt...för nån av oss. Jag bli arg för ingenting och gör en stor sak av något obetydligt. Jag vet hur jag är och att jag måse vara väldigt svår att leva med just nu. Men jag kan inte kontrollera mej. Jag har så mycket ilska, gråt och andra känslor som bara kommer utan förvarning... Jag är i v 29 nu med andra barnet och jag tycker humöret har varit samma sen jag blev gravid. Jag är så trött på mej själv och mina hormoner...Och det är han också, men jag kan förstå det :)

  • Ons 2 mar 2011 15:52 #54

    Det går över.


    Jag avskyr första trimestern just för att jag får ett (för att citera min man) horribelt humör. Jag försöker behärska mig men det är svårt när jag på fullaste allvar önskar att jag hade ett vapen så jag kunde skjuta idioten mitt emot på tåget som sitter och pratar för högt om den usla film han just har sett och dessutom är han uppenbarligen imbecill. Hans fula polare kunde gott få gå åt också. Människor som går för långsamt eller för snabbt eller för fel av tåget är ÄNNU värre. Det är vidrigt. Jag fick aktivt bita ihop i 15 veckor och påminna mig själv om att varken man eller barn i vanliga fall är kompletta idioter och att jag är på ovanligt dåligt humör, och jag var sur ändå.


    Men sedan vänder det och nu är jag inte mycket argare än vanligt. Jag får inte sova och är andfådd ofta och stressad över vad jag ska hinna på jobbet innan jag slutar och vad jag ska hinna hemma innan barnet kommer, men det är normal stress-ilska, inte dendär vidriga pms-ilskan som är så svår att stå ut med. (Jag fick samma problem när jag åt cerazette minipiller, så vissa hormonförändringar passar inte mig helt enkelt.)


    När förra barnet var fött hade vi rätt nära till ilskan båda två när vi inte fått sova. Men det är en annan sak


    Krupke, we've got problems of our own!
  • Tis 15 mar 2011 19:52 #55
    Irmeline skrev 2010-10-12 17:44:27 följande:
    En fråga till er tjejer som börjat bete er konstigt, när i graviditeten inträffade detta?
     Jag går in i vecka sju i övermorn och känner inte igen mig i dessa känslosvall som ni beskriver.

    Jag känner mig tvärtom helt lugn och tom, mer åt deppighållet. Trött, orkar inte bry mig så mycket om det är stökigt och  så eller om min kille är borta varje kväll. Jag vill ju ändå bara vila..

    Jag känner mig helt avskalad på känslor och mer jämnlåg. Någon mer som känt så? 
    Humörsvängningarna kom i vecka 13 för mig...innan kände jag mig som du gör nu.
  • Tis 15 mar 2011 22:22 #56

    Jag hade det riktigt jobbigt med hummörsvängar i början, fram till v.18 ungefär var det totalkaos.
    Det har sakta försvunnit, eller så har vi båda blivit bättre på att hantera situationen.

    Nu är vi i v.20, senast idag fick hon ett utbrott och ville att jag skulle slå ihjäl personalen på Claes Ohlssons med en hammare om de inte hade en anslutning till en diskmaskin i lager...
    Jag försöker ju låta väldigt förstånde och hålla med henne, när jag innerst inne vet att det bara är hormoner som spökar.
    Viktigaste är nog att inte själv bli upprörd, för då rasar allt!

    Bara att hålla ut tror jag, i slutändan är det alltid värt det! :)
    20 veckor kvar nu!, here we go!

    DMG

  • Mejamu­s
    Visa endast
    Mån 13 jun 2011 12:49 #57
    PetraHelena skrev 2010-07-02 21:50:51 följande:
    tycker fortförande synd om alla män som får stå ut med sina "monster" till kvinnor. Blir dom monster så är det helt enkelt INTE okej, anser jag!
    Att ha ett humör som går upp och ner är en sak, att inte kunna behärska sej eller tygla sej är en annan sak, DÅLIG uppfostran!
    Det kanske är synd om männen men du har noll förstålse. Var glad att dina hormoner inte var så grymma mot dej men det ger dej inte rätt att dömma andra hur somhelst.
    En del män får stå ut med mer än andra och det må vara jobbigt, en del kanske ens klarar det men tror du att någon kvinna VÄLJER att vara så jävlig att karln inte står ut?

    Med mitt första barn tjöt jag vareviga dag och för pyttesaker, det var inget jag kunde göra åt, även om jag ibland skämdes för det, tyckte jag var löjlig.

    Med mitt andra barn blev jag istället vansinnig för minsta lilla. Samma sak då, inget jag kunde göra åt även om jag skämdes efteråt och visste att jag överreagerat.

    Är gravid med mitt tredje barn och är väldigt balanserad. Kan bli irriterad för något som är rätt obetydligt, gråter till nåt dåligt på teven men inga utbrott som gör mej till ett "monster". Så, jag har varit på alla håll och kanter och vet att  det inte går att kontrollera.

    Nästa gång kanske du inte har samma tur och blir antingen ett gråtmonster eller ett argmonster. Har absolut ingenting med uppfostran att göra! 
  • Ons 29 jun 2011 23:16 #58

    Hej! Ett monster här! Nu kan ja bara tala för mig själv, eftersom alla graviditeter är olika.
    De är svårt att beskriva hur de känns att va gravid eftersom mina hormoner går upp å ner hela tiden. Ena stunden mår ja illa å har ont å arg, livet känns sååå orättvist. Å så fort ja slipper hormon rusnigarna så e ja glad å vill mysa, å tacksam för de ja har.Men ja kan känna igen mig i TS titel. Jag vet att jag blivit ett monster! Ja har varit riktigt elak å bitter mot min sambo till och från. Men de är som att.... Mitt humör är på bristningsgränsen hela tiden och något litet kan trigga igång det. I vanliga fall hade jag reagerat annorlunda och känt annorlunda men just "då" i rusningarna så orkar jag bara tänka på mig själv. Så upplever jag det. Å Ja har bett om ursäkt 100 gånger till min sambo. Å han har lärt sig nu att när ja blir ett monster så ska han inte ta åt sig utan bara säga: ja vet att de e hormonerna som talar nu, och de är okej. Å så kramar han mig. Å ja känner mig urfåning å skäms när ja tänker över mina handligar och ordval. (funkar nästan varje gång) ;) lycka till er ! :) ja förstår att de e kämpigt för er ibland.

  • Lör 30 jul 2011 08:35 #59
    DMG skrev 2010-11-29 04:02:26 följande:
    Vet du vad "endagimorgon"...
    Låt henne vara ett monster, ja menar, det är inte så konstigt att hon reagerar, hon är ju gravid!
    Vi män kan nog aldrig sätta oss i den situationen.
    Jag säger såhär, om du vill bli pappa, så ska du veta att hon bär på den finaste juvel som finns.

    Det är ju något man i stort sätt förväntar när sin partner blir gravid, det är säkert jätte tufft, men inte i närheten så tufft som det kommer att bli när barnet väl är fött!
    Se det hela som en underbar utmaning!

    jag fick precis reda på att min sambo är gravid, det blir den första!; och självklart är jag lite rädd för över hennes galenskaper hon kommer få för sig, men fan!, jag blir nästan lite glad över det!
    Hennes kropp går ju igenom miljontals av förändringar, så det är inte så konstigt att hon reagerar.

    Och i slutändan vet man att det är värt det!, förstå att hon bär på ditt barn när hon beter sig som ett monster så kommer du nog kunna överleva hennes påhitt!

    det kommer gå bra ska du se :)
  • Lör 30 jul 2011 08:36 #60
    youandmeandthebaby skrev 2011-02-17 22:09:44 följande:
    personligen förstår jag inte varför man som kvinna vänder sitt humör så..det finns ingen anledning. vi e gravida i vecka 36 och detta är inget som är nåt "normalt" i vårt förhållnade.

    skärp er kvinnor!!!! finns ingen som helst anledning till att vara elak mot sina nära o kära!!!
    Vilken tur att DU slipper behöva få reda på hur det känns att vara så arg ena sekunden för att gråta nästa sekund, kan tala om att det inte är särskilt roligt det heller!
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll