Vill inte lägga mina pengar på kläder till hans barn...

Jag håller helt och hållet med dig !!

Är själv plastmamma och ja o min sambo har delad ekonomi.
Skulle aldrig få för mig att ens överväga att ha gemensamt just pga dom två barnen från det tidigare förhållandet.
Vi delar på lån och mat men resten får faktiskt han och hans föredetta stå för gällande barnen.

Skillnaden är att det är hans föredetta som faktiskt handlar kläder till ungarna och min sambo står för deras skor. Ungarna får välja själva vad dom vill ha och om det är hm eller fred Perry är upp till dem.

Maten står vi gemensamt för eftersom jag tycker det är idiotiskt om jag ska snåla med pengarna IOM vi ej har dem på heltid och det kostar faktiskt inte mkt att göda två små barn.

Jag o sambon köper alltid gemensamma presenter till ungarna då det ofta handlar om lite större och dyrare + att det känns bra för oss att det är pappa o plastmamma som ger tillsammans ist för att sära allt för mkt på mitt och ditt när det kommer till presenter.

Det är inte lätt att trilla in i barns liv och det gäller verkligen att man har en öppen kommunikation med sin partner för att få det art fungera.

Jag nattar inte heller barnen det får min sambo göra men jag är inte sen med att gå in o säga god natt.

Ja som sagt det är inte lätt men har man hittat nåt som fungerar så är det ju super bra

Jag har varit bonusmamma till en liten tjej som då var ca 2 år. Vi hade en jättefin relation, där jag nattade, badade och gjorde i ordning välling på natten om hon vaknade. För pappan dög det aldrig, och mamman satt i fängelse större delen under tiden jag levde med pappan och flickan. Jag lade ner så mycket tid på flickan, gick arbetslös ett tag och då fick hon självklart slippa dagis. Vi hade henne på heltid. Oavsett vad så verkade jag inte duga av pappan, jag minns att jag en gång köpte en klänning till henne och då sa han "ojoj har DU handlat till henne" med aningen ironi i rösten. Jag hade en praktikplats med väldigt låg ersättning, han hade bra lön. Jag ska inte prata för mycket om hur han var som människa i och med att vår relation tog slut efter att vi bott ihop bara ca 7 månader, och det slutade ganska illa :( MEN, länge saknade jag hans dotter. Som jag hunnit knyta an till, som hunnit knyta an till mig. Vad fick jag av detta? Lärdommen att aldrig träffa någon med barn, man har ingen rätt över huvud taget, då det tar slut.

Och fastän jag gjorde allting, hämtning och lämning på dagis så gott som varje dag, var hemma med henne m.m m.m. Så fick jag ju veta att jag levde ifall jag tex öppnade brev som var till henne (från vårdcentralen om provsvar exempelivs).

Nu har jag två egna barn. Lättare att vara biomamma än bonus...

Har inte läst hela tråden men...
Jag skulle inte göra någon skillnad på barnen. Om jag så skulle få kliva upp lite tidigare för att min dotter skulle få åka till förskola/skola med sina syskon. Barn är verkligen inte dumma...

Ok om du kanske inte vill lägga DINA pengar på hans barn, men tid är gratis!
Kan han inte följa med när du handlar kläder till erat gemensamma barn så hans andra två barn får lika fina kläder??
Eller att han ger dig pengar och du handlar åt alla tre samtidigt? Det är ju bara roligt att handla kläder

Mina bio och bonusbarn har mycket bra andra föräldrar, som tar så mycket ansvar för sina barn som man kan önska. Trots det är barnen, när de är hos oss, våra barn -- mina och makens. Det innebär att barnen kan vända sig till vem av oss de vill och få hjälp, stöd, hämtning eller vad det nu kan vara. Vi har ingen uppdelning av barnen i en sorts bio- och bonusmodell, utan barnen kan välja fritt på oss vuxna och vi svarar upp mot deras behov. 

När vi först träffades lade vi mycket vikt vid att få fungerande relationer med och till varandras barn. Vi har ett gott och bärande förhållande till alla våra barn. Att de känner att de kan vända sig till bonusföräldern lika väl som de kan vända sig till sin bioförälder är ett bevis på att vi har lyckats. Därför är det också mycket enkelt för oss att leva tillsammans. 

Vi gör inte lika i alla situationer. Vi handlar inte exakt samma saker till dem. De har olika intressen, olika stilar och i perioder olika stora behov. Däremot spelar det ingen roll vem av oss som gör vad och med vem. Jag handlar med mina bonusbarn, min make med mina barn och lika ofta tvärtom. Jag reser ihop med något av mina och något av hans om det är så att vi vill göra något som andra inte har lust med. Ofta (väldigt ofta) gör vi saker tillsammans -- hela vår stora familj. Då är barnen noga med att visa varandra hänsyn och se till att alla har roligt. 

Jag har svårt att förstå argument som att barn redan har föräldrar och att det på något sätt skulle utgöra en värdegrund eller rent av ursäkt för att distansera sig från att leva som en familj. När mina bonusbarn är här har de sin pappa och mig. Samma för mina barn.  

Jag skulle verkligen inte vilja ha det på något annat sätt. Herre gud, när barnen var små var det ju en alldeles fantastisk känsla och möjlighet till närhet när de ibland vill nattas av mig. Och min man skulle definitivt inte ha missat ett tillfälle att skapa starka och trygga band mellan sig och mina barn genom att hålla på någon fjantig regel att jag som förälder måste vara den som nattade (körde, hämtade, handlade, hjälpte till med läxor, pratade om problem, skojade, skrattade etc).