Kan man ställa ultimatum efter drygt ett halvår?

Ja sen kommer ju det där året gå fortare än han trott och fega ur, brukar bli så...
Jag tycker du redan har gett honom flera chanser! Du har ju tagit upp detta med honom om och om igen. Du har ett liv att leva. Ett enda och vill du verkligen tänka tillbaka på det när du är gammal och säga "Varför gav jag inte bara upp och sökte lyckan snabbare? Varför stångade jag mig blodig på detta?".

Du har så jävla rätt. Varför ska jag leva mitt liv som ensamstående mamma med ett fjortisförhållande barnlediga kvällar? Jag behöver ingen farsa till mina barn, eller någon som lämnar/hämtar på dagis eller som är barnvakt men jag behöver en man som ligger i min säng, sitter vid mitt köksbord och som kan sitta på en fucking filt med mig på en lekplats för det (ärligt talat) pisstråkigt ensam... Jag vill leva TVÅ vuxna i mitt hem.

...men då är ju frågan... Hur fan ska jag säga det till honom?? Och hur? Jag har försökt att backa förr, bett om en paus och så men han lyckas alltid övertyga mig om att allt kommer bli bra. Jag ska bara ge honom tid. Och bla bla bla.

Du måste vara stark! Ha dina barn i baktankarna ch påminn dig själv om att du vill finnas där för dem till 100% och det funkar inte när du är ihop med en sån här kille. Säger han att allt som behövs är tid så sätter du ner foten förklarar att du har sett tillräckligt, att vid det här laget borde ni ha kommit längre. Att du är färdig med alla samtal om vad som KAN bli bra en dag. Antingen så funkar det eller inte. Och det här funkar inte.

Men ponera att han då säger att han vill satsa 100% för att inte förlora mig- vad ska jag då kräva och framför allt_kommer det då fungera när han uppenbarligen inte var redo.

Risken är ju att allt handlar om att han fått både ha kakan och äta den och då gör han ju det... men vad händer om han INTE får det... jag menar det står ju inte mellan "bye bye" och flytta in imorgon, gifta sig på måndag och skaffa bebisverkstad ikväll. Så hur mycket ska jag kräva nu??

Du ska göra slut. Så är det bara. (Enligt mitt scenario alltså, jag kan ju inte tvinga dig till något. Bara ge dig råd )
Men om han påstår att han ska ge dig 100% så drygar han ju bara ut det som han alltid har gjort och du vill ju samtidigt inte att han ska känna sig tvingad in i något heller. Ni är båda i olika faser av livet och redo att ta helt olika steg och det är just därför som detta inte kommer fungera, hur mycket ni än vill. Tror JAG iaf.

(datorn är trasig och man kan inte citera med iphone appen)

Du funderar,TS, på hur mycket du ska kräva nu.

Vad är viktigast för dig? Träffa familjen eller sällskap på lekplatsen? Handla ihop, sova ihop, ja allt det du nämnt. Välj ut några lite mindre grejer som du känner skulle signalera att han menar allvar. Inte "jag lovar, vi flyttar ihop nästa år".

Jag har inte läst hela tråden men...

Jag tycker att man ska vara sann mot sig själv och mot sin partner. Vill du mer än vad han verkar vilja ge så får du säga det och han får agera utifrån det.

Vill han inte mer så har du möjlighet att dra dig ur.

Jag tycker detta är ännu viktigare i och med att du har barn, du mår inte bra av att leva i ovisshet och det gör inte barnen heller.

Jag är alltid ärlig mot mig själv och mot min partner vilket innebär att martyr vill jag inte vara utan är det något jag inte tycker om säger jag det och han får agera efter vad jag sagt och om han väljer att göra det jag motsatt mig så får jag välja att agera utifrån det.

Låter kanske krångligt men vi har knappt haft ett bråk på elva-tolv år och respekterar varandra oerhört utan att "sitta ihop", vi sover i skilda sängar minst en natt i veckan, ofta två p.g.a. arbete på annan ort men det finns inte att vi skulle misstro varandra ändå.

Ska ett förhållande vara lyckligt så behöver båda må bra och man måste respektera varandra.

(vet ej om du blev nå´ klokare)

Knepig sits.

Du är inte nöjd, men inte heller så missnöjd att du vill göra slut.

Alltså är det du vill att killen ska ändra sig. Huvudsakligen ta en mer vuxen roll i din familj.

Att han inte gör det kan bero på flera saker. Att han inte vill. Att han inte vet hur man gör. Han har ju inga egna barn och har inte haft "extra" barn förut heller.

Kanske kan du öka trycket lite i taget? Fråga inte om han vill vara med, bara dra med honom på utflykt/till lekparken/vad som nu passar. Och se om det fungerar. Eller skulle han tvärvägra och sitta hemma hos dig och uggla själv istället?

En förändring måste ju till uppenbarligen för han fyller inte dina behov. 

har inte läst hela tråden men ni har varit ihop i 7 månader, de flesta som ja känner till som är ensamstående mödrar skulle inte ens ha presenterat sina barn för sin nya när de har gått så kort tid, de vill inte introducera någon som de själva inte känner så väl en för sina barn för risken att de tar slut sen

ni som vuxna måste ju lära känna varandra ordentligt för att veta om de kan funka i framtiden
har han som de skrivs om precis flyttat hemifrån så är de nog bättre att ni fortsätter vara särbos ett tag, en karl som knappt har bott själv är risken bara att han om ett antal år vill flytta isär för att han aldrig har bott själv
vill du sen ge upp ditt förhållande för att han inte vill flytta ihop med dig direkt så är de ju ditt val men om du ska vara ärligt hur många karlar tror du att du kan träffa som blir störtkära, vill flytta ihop och leva familjeliv de första de gör, inte speciellt många skulle ja tro.................