Vi över 30 som längtar efter första barnet

Där fick du till det sååå exakt som jag känner!!! Ibland tror jag att jag bara vill kunna bli gravid för att visa att jag VISST kan, som alla andra, för det ska man kunna om man är kvinna. Lite som med körkort, det ska man bara ha, för att visa att man passar in i normen på ngt konstigt sätt...

Tack så mycket mycket snälla du, jag hoppas också att jag kommer fram till det en vacker dag...

Kram

Det gör du.  Dessutom tror jag att det är BRA att "tvivla" eller vad man ska kalla det för, stora belut kräver mycket tankar!! Att bara kasta sig in i ett föräldrarskap är i mina ögon fullständigt vettlöst, vet tyvärr alldeles för många som skaffat barn för att normen så bjuder, inte för att de i själ och hjärta VILL. Jag har själv tvivlat jättelänge, då jag helt enkelt inte varit säker på att jag VILL ge upp allt som jag måste ge upp om jag blir förälder, om jag kommer att trivas med ett liv där mitt liv i mångt och mycket måste kretsa kring en annan människas behov, att man hela tiden ska "dömas" av andra föräldrar, att jag måste ge upp en del av mina egna intressen etc. Kanske låter det egositiskt, och då får det vara så. Jag har GILLAT mitt fria, karriärsinriktade, hektiska liv med långa resor och bara mig själv o maken att ta hänsyn till. Jag blev också förvånad över hur målinriktad jag blev efter att det visade sig att vi inte blev gravida sådär bums, hur VIKTIGT det blev och hur jag, som oftast ser mig själv som en förnuftig person, plötsligt blev storkonsument av ÄL-test och släpade med mig maken till utredning på IVF... Lite som du säger, är man kvinna SKA man kunna bli gravid (eller...??)

Nu är vi ju gravida och nu är det upp till bevis, kännner fortfarande emellanåt "herregud, vad har vi gett oss in på"? Samtidigt som jag såklart är jätteglad.

I egenskap av hundmänniska blir jag ibland lite fnissig över att det debatteras friskt kring hur mkt man bör tänka sig för innan man skaffar hund, att man har tid, ork, pengar, engagemang, etc etc, samt dessutom brukar man ju bli utsatt för korsförhör av uppfödaren för att bevisa sin duglighet. Men när det gäller barn verkar det inte vara lika viktigt :)

Känner absolut igen mig i det du beskriver... Vår dotter är ju redan här, men vi kan fortfarande känna att "hjälp, vad har vi gjort?"- tror det är helt naturligt att känna så.

Inte konstigt heller, Jojjo, att du känner som du gör. Jag tror att det är någon sorts försvarsmekanism, åtminstone var det så för oss. Man orkar helt enkelt inte gå runt och tänka på bebisverkstad hela tiden, för det går ut över hela resten av ens tillvaro och det är inte nyttigt, varken för en själv eller relationen. Stor kram! Du tänker förnuftigt...

Ja, det hoppas jag, jag relaterar egentligen bara till hur människor brukar reagera i förändringsprocesser, där är det normalt med många "jag vill inte" reaktioner, men när det kommer till barnskaffande framställs det som att man bara ska sväva runt på sitt eget rosa moln konstant, annars är man konstig... Jag tycker snarare att det är konstigt om man INTE får lite panik emellanåt inför en av livets största omställningar.

Kul att "se"dig, hur mår du?

Mår ganska bra... hemskt trött - dels är jag ju sjuk, men sen ska dottern ha mat jämt (natten är jobbigast) så inte blir det så mycket vila, inte. Svårt att få tid för sig själv (så det är anledningen till att jag inte "syns" så mycket, men jag tänker på er...).
De har fortfarande inte riktigt kläm på vad som orsakat min sjukdom, men de letar vidare. En tredje lungröntgen är inplanerad om en månad (suck...). De har hittat saker där, som de inte kan definiera.
Mannen vårdar barn (VAB), eftersom dottern fortfarande är inskriven på neonatal (fast nu har vi hemvård, 2,3 kg väger hon nu...) och jag är sjukskriven. Humöret går upp och ner...

Jag hoppas att du snart får klarhet, ovisshet är det värsta av allt :( Ställ inte för stora krav på dig själv, utan ta hand om dig också (och be om hjälp...)

Saftis: Tänker på dig o skickar en stor stor kram o all styrka jag kan!!

Tänker på dig jätteofta Saftis, håll ut, det blir mindre jobbigt - sägs det, jag vet inte än... Massa kramar till dig!!

Tack fina du för dina ord! Du ska veta att det känns skönt att läsa saker som man känner sig så träffad av, att man inte är ensam om att gå med alla tankar. På något sätt så blir det så tydligt för en, när man läser det någon annan satt ord på.

Man brottas med sig själv när man ska försöka att formulera sig till andra, som frågar hur man tänker. Jag är van att prata om hur jag tänker och känner, men nu, nu är det bara kaos, eftersom jag inte VET hur jag tänker... Men mitt i allt kaos så blir det lite klarare när du och flera med dig härinne hjälper mig att reda ut min oreda.

Tack alla för stöttning, du/ni är fantastiska

Du har helt rätt, klart att man drar på sig nån sorts försvarsmur, det blir liksom enda sättet för att klara en vardag. Samtidigt som man hela tiden har tankarna nötandes i huvudet och som försöker att ta sig fram. Man blir ju lite lätt knäpp till och från...Kan bara ana hur frustrerande det är att leva i ovissheten och mitt i allt det komma in i en föräldraroll och ett helt nytt liv. Jag hoppas att ni får tid till att ta hand om varandra och ni har människor runt omkring er så att ni får den hjälp som ni och lilla tjejen behöver. Tänker på dig och hoppas att allt landar snart.

Kram!!!