Vi över 30 som längtar efter första barnet

Jojjo - när det är stora beslut att fatta brukar jag tänka väldigt långt fram; hur ser jag mig om 30-40 år? Tex när det gällt tidigare pojkvänner - kan jag se mig sitta i en gungstol bredvid den här mannen när jag är 70 och fortfarande känna mig nöjd...? Samma sak har gällt med barn - kan jag se mig själv som mamma till någon som tar studenten, gifter sig osv eller ser jag ett bekvämt liv med resor, egen tid, andra intressen osv. Om varken det ena eller det andra känns som en nödvändighet - låt tiden gå, blir ni naturligt så blir ni. Är det det ena eller det andra som känns mer lockande - ta beslut utifrån det.
Jag har på något vis alltid sett framtiden med barn, så just tankarna om den biten har inte jag haft - för mig skulle det vara en saknad utan. Därmed inte sagt att jag tror att alla funkar så, bara så det är klart - alla gör sina egna val och jag tillhör inte dem som skulle säga "du kommer att ångra dig"... Du får fortsätta hänga här iaf, så vi får höra om husprojekt osv i alla fall!

Saftis: Jag hoppas verkligen att de hittar vad som är fel. Jobbigt att du mår dåligt och förstår att det är frustrerande. Det kan inte vara någon sjukdom som triggats av graviditeten? En kollegas dotter fick en ovanlig sjukdom i samband med graviditeten som satte sig i ögonen och lungorna.

Jojjo: Det är bra att du verkligen funderar över om du verkligen vill ha barn. Om det är så att det är vad du vill så kommer du komma fram till det. Jag hann bli så less över att leva i det jäkla barnlöshetsträsket att jag inte hade några förhoppningar inför den här Ivf'en. Så jag förstår att du är less. Men nu verkar det ha funkat för mig. Fick se hjärtat slå på ett VUL idag.

Jojjo: jag känner sååå igen mig i hur du tänker, nu med kulan på G så känner jag fortfarande så varannan dag ungefär....

Jag gjorde som MariaL beskriver, att jag tänkte mig framtiden, hur ville jag att den skulle vara. Då var det ändå en familj jag såg. Min Bm har sagt att det är ok att inte vara sugen på att vara gravid, ha ett spädbarn, eller som för mig som även var så rädd för förlossningar så det hindrade mig från att ens försöka vi gravid. Man kan ändå vilja barn och bli en bra förälder. Hon fick mig att våga tro på min vision av framtiden, där jag såg barn hos oss.

Jaa, ni. Nu har jag bestämt mig. Efter en kaosartad arbetsstart, så kände jag att nej, det måste finnas mer. Det finnas något som ska och bör vara viktigare än jobbet. Det måste finnas en större mening med livet, med allt.

Under en skogspromenad i helgen, så bara sa jag till mig själv, att nu kör vi igen. Jag är inte religiös, men ibland kommer det till en som en uppenbarelse. Inget ont som inte har något gott med sig heter det ju. Ett rörigt jobb gav mig nu klarhet i något annat. Vi ska kontakta IVF-kliniken och planerar att gå på IVF nr 3 (2 beroende på hur man ser det..) i december.

Men, inväntar nu mensen för att ha lite koll. Vet inte vad det är med mig den här månaden. Känner mig som jag kände mig när jag var gravid sist (MF v 8), är på BIM +4 men testar minus... Kul kropp...

Jojjo - all lycka till, vi följer dig här och hållertummaroch allting! Är du säkerpå dagarna så attduvetatt du är på bim+...?

Jojjo: blir glad över att du kommit fram till ett beslut. Jag tror det är helt rätt. Jag tycker ni ska ta ett allvarligt samtal med läkaren om ni inte ska förändra något denna gång pga dålig befruktningsgrad. Kanske byta hormonpreparat? Kanske behöver de utreda ytterligare?

Skulle ju vara jättekul om ni lyckades på egen hand nu när ni bestämt er! Hoppas inte mensen kommer!

Kram!

Millan