Vi över 30 som längtar efter första barnet

Här verkar det kört för denna månad, även om BIM inte är förrän 16:e. har massor med spottings nu, så det är bara att inse att det inte blir nåt detta försök. Bra att jag fick tid hos gyn 22!

NAJ MariaF79, jag som höll på dig in i det sista. Synd med mens för din del också AnnJan. Nu vill vi inte se januarilistan fyllas på mer utan åtminstone en ny person i gravidlistan!! Hur går det för dig Irmelie?

Och Inna, bim imorgon va? Jag känner olika inför mensen varje månad. Och eftersom man inte känner igen det så hoppas man jämt att det betyder att man är gravid, men nix.. Förra månaden fick jag t.ex ca 20 finnar på ryggen helt plötsligt, aldrig haft tidigare i hela mitt liv.. men var inte ett dugg gravid för det. Så jag tycker det är hopplöst att analysera symtom nu och ska ignorera allt utom eventuell utebliven mens denna månad!

EGO: Usch jag har helt plötsligt drabbats av ett "shit jag kan nog inte bli gravid"-anfall. Tror det är pga att en av mina bästa vänner berättade om deras graviditet igår, och då fick jag prestationsångest. Jag har tänkt så många gånger under åren hittills (vet inte varför, har bara haft en sån känsla), och även om jag försöker tänka rationellt att vi faktiskt bara är på försök fem och att det inte finns någon anledning till oro förrän vi försökt i åtmistone ett år, så kommer den tillbaka med jämna mellanrum. Min syster lyckades på första försöket - två gånger! Flera av mina vänner har också lyckats på mindre än fyra försök (har förvisso vänner som försökt mer än ett år också men det glömmer man ju så lätt när man tänker såhär). Sen så är jag en sån som ofta begraver mina känslor i såna här sammanhang. Visar inget utåt utan måste alltid vara så himla stark och positiv. Jag kan inte med att berätta om min oro ens för mina allra närmaste. Är det något som ni andra som är sena med att skaffa barn känner igen er i? Hänger det ihop med att man satsat på karriär kanske? Att man måste ha skinn på näsan och aldrig visa sig svag...

TUR i alla fall att man kan skriva av sig här, där ingen vet vem man är...

Jag känner precis som du, att hjälp tror inte att jag kommer att kunna bli gravid. Jag håller också på och jämför folk, fast man inte ska och tycker att alla verkar bli gravida så snabbt. Man ska väl inte börja oroa sig förrän efter ett år, inte som vi som bara är inne på andra försöket, men jag kan ändå inte låta bli att ha "det kommer inta ta sig" tanken i huvudet. Tur att mannen min är mer positiv, han förstår inte varför jag oroar mig för det. Men lite oro ska man väl också ha med tanke på statistiken i vår ålder...

Har läst lite (i min "bli gravid bibel") om spottings och de verkar bero på att det är för lite progesteron mellan ÄL och BIM, som ska hjälpa ägget att fästa (hindrar även ytterligare ÄL och det ämnet i p-piller som förhindrar ÄL och därmed graviditet). Har läst om den del här på FL som blivit gravida efter att de ätit progesteron efter ÄL.

Kanske värt att kolla upp? Du kanske visste detta redan men om inte är det ju något du kan ta upp med BM.

Kram