Downs syndrom - Vi gjorde abort

Eva, det var det mest insiktsfulla inlägg som jag har läst. Tack! *tårögd* Detta inlägg borde alla abortmotståndare som vi har fått stå ut med läsa. Jag lider något fruktansvärt med barn som inte får skratta och må bra. Jag önskar dig all lycka tillsammans med din kära son!

Nu är min älskade dotter 1,5 år och vi väntar syskon. <3 KUB väntar om 2 veckor och så klart så kommer alla tankar och känslor upp kring det vi har varit med om...Vi kommer aldrig att glömma.

Har läst lite inlägg här då och då, och det är så hemskt att det är fler och fler som har fått uppleva samma sak.

Hoppas att ni har det bra tjejer var ni än befinner er i livet!

Hej, sitter och tittar på filmer på Down Syndrom föreningen. SItter och gråter, kunde hon också blivit så här levnadsglad, så här lycklig? Kunde vi alla levt ett kärleksfullt liv? Har vi tagit rätt beslut? Här är filmerna:

Ville skriva att idag är det en månad sedan jag aborterade henne. Har inte känt att det är rätt beslut till 100%. Brukar det kännas så här, vad har ni andra känt?

Tack. Jag kände mig väldigt säker innan aborten och vi hade pratat om det lång tid innan vi ens började försöka. Det kanske är en del av sorgprocessen, vet inte, det här att jag vissa stunder ifrågesätter det hela. Tänkte också på att de barn som visas i filmera är de med lindrigare besvär. Jag drömde också en natt att hon var tonåring och var precis som vilket barn som helst, hade bara lite sneda ögon, hon pratade perfekt och ja... har säkert att göra med att man inte kunde se på henne att det var något konstigt, när vi sa hejdå.. ungefär som man ville ha mer bevis.. vet att det är korkat men... 

Tror du har rätt, ska sluta plåga mig själv...Träffar en kurator snart, det känns bra.

Hej Visvto!

Beklagar det du gått igenom. Jag läste om dig i den andra tråden "vi som avbrutit 2013". Att läsa det som Eva skrev hjälpte mig också väldigt mycket. Det är tråkigt att höra att ni har fått kritik för ert beslut. Menar folk att ni valde fel? Hur kan man tillåta sig att kritisera någon i ett så oerhört svårt och känsligt ämne? Tråkigt.

För min del är det över ett år sedan vi avbröt vår graviditet. Också för vår del var det T21 och pojken föddes i v 18. Även om det är lång tid sedan så sörjer jag fortfarande. Känslorna är blandade. Jag vet att vi fattade rätt beslut, men har ändå någon slags skuldkänslor, tvivel, längtan osv. Jag tänker på honom ofta ofta.

Jag har numera en 4 månaders pojke. Alldeles underbar liten kille =). Att vara gravid igen var jobbigt på många sätt. Orolig och rädd att det skulle vara fel även på honom. Men det är det inte =). Jag trodde också att sorgen över min förlorade pojke skulle bli mindre när jag fick barn igen. Så blev det faktiskt inte. Den blev snarare större, konstigt nog. Känslor är ett konstigt och motstridigt kapitel i livet. Man får liksom bara låta det vara som det är. 

Hoppas du även har fått stöd från din omgivning och inte bara kritik. Här finns massor av stöd i allafall. Vi som varit igenom detta scenarie vet så väl vad det handlar om. Jag fick aldrig kritik, enbart stöd. Men jag har tänkt många gånger när jag läser om folk som tycker det är fel att avbryta pga T21, att "kom tillbaka när ni varit i situationen själva". Man kan liksom inte kritisera något som man inte själv har erfarenhet av.

Som jag förstår det så har du just avbrutit? Jag hoppas du mår så bra du kan, på alla plan.

Sänder dig en kram!

Tack.
Ja, det känns rätt jävligt att ha fått kritik för ett svårt beslut som det här.
Men det har också dykt upp otroligt mycket stöd från människor jag knappt känner. Människor som öppnar sig och berättar om liknande erfarenheter. Det är väldigt skönt.

vi gjorde avbrytandet i förrgår. Och rent fysiskt gick det lätt. Det var fint att se honom också, även om det på något sätt gav ännu mer skuldkänslor, eftersom jag så hur lik han var sina syskon. Det fick mig att känna mig grymmare än någonsin.

Jag vet att vi gjorde rätt, för allas skull. Men jag mår verkligen skit just nu.

En annan sorg är att detta barn var oplanerat och oväntat. vi var nöjda med tre barn. Nu hann jag verkligen vänja mig vid att bli 4-barnsmamma och det känns hemskt att ha berövat mig själv detta. Jag är rätt säker på att det inte blir fler barn för vår del, men i och med detta växte längtan ännu mer. Jag vet inte hur jag ska orka ställa mig in på att aldrig mer få hålla en nyfödd i mina armar.

Hej,

det känns skönt att på något sätt att inte känna oss ensamma. Vi tog beslutet att göra bort, pga vi inte visste hur gravt handlikappad vår lilla dotter skulle bli. Det var avgörande, dock har det gjort ont...det har bara gått ett par dagar, men vi gråter och gråter. Vi har redan 3 killar och skulle försöka få en dotter, sista chansen. Folk kritiserar men när det gäller down syndromet så kan barnet var lindrigt handikappad eller gravt handlikappad, problemet är att man inte får några garantier för det, därför tog vi beslutet att avbryta graviditeten, sedan tänkte vi att någon dag kommer vi att dö, vem kommer att ta hand om vår dotter om hon är gravt handikappad, eller lider av autism som många med downs syndromet gör, skall ansvaret föras över till våra äldsta barn? Fortfarande vet vi inte om vi gjorde rätt eller fel. Det gör så ont..även om Kuratorn antydde att vi tog ett korrekt beslut som tänkte på våra äldre barn, dock är hela situtationen svårt att mäkta med. Vi ville träffa vår lilla dotter för att kunna ta farväl. Vi ångrar inte detta beslut..hon kommer att kremeras enskilt. Vi kommer att veta vart hon ligger så att vi kan gå och sörja...Varken jag eller min sambo kan jobba ordentligt, vi gråter och gråter...Min sambo vill försöka igen, själv vet jag inte...vi tar en dag i taget...dock känns det lite bättre att veta att vi inte är ensamma om detta.

Kram!