Downs syndrom - Vi gjorde abort

Tack Jumos. Det var väldigt fint skrivet.

Livet är inte rättvist =), det är en resa - en karusell. Ibland går det upp o ibland ner, ibland är det skoj och ibland vill man bara hoppa av...... Man får liksom bara hänga med så gott man kan =).

Men - en väninna sa något fint till mig när allt jobbigt hände. Hon sa "livet har en tendens till att vilja bli bra på något sätt". Det har jag burit med mig. Det stämmer faktiskt. Hur jobbigt det än är ibland, så kommer dagen då det känns lite bättre.

Tack för dina ord, de värmde. 

Tack för fina ord jumos. Önskar dig detsamma

Idag är jag i v17+2. Exakt samma dag som den dagen vi fick beskedet sist att barnet vi väntade då var sjukt. Det känns konstigt idag. Känns konstigt att jag vet precis hur barnet i magen ser ut. Jag har en bild på pojken som vi förlorade. Pojken jag väntar nu ser nog ungefär likadan ut. Det känns konstigt idag. Jag känner mig ledsen.

Vi har inte gjort RUL ännu, ska göra det nästa vecka. Även om vi fått besked på att moderkaksprovet var fint, så är jag rädd. Rädd att något annat skit ska dyka upp. Rädd för att mista igen.

Jag har haft en känsla hela veckan av att uppleva den gamla händelsen på nytt. Den känns mer närvarande än någonsin. Antar att det bli så när jag befinner mig på samma ställe i graviditeten.  För någon dag sen tog jag på mig några mjuka sköna kläder, ett par mysbyxor och en svart tröja. Precis när jag klätt mig slog mig tanken att det hade jag på mig när jag födde pojken. Jag var tvungen att byta igen. Det kändes inte bra.

Konstigt som sorg fungerar - det böljar i vågor. Just nu, väldigt närvarande.

Det är framförallt svårt att skilja på vad som är vad. Vad är sorg över det jag miste och vad är oro för det livet som finns i magen nu? Jag tror att det mesta är sorg. Men puh, jag önskar att rul var över nu så att jag kan få lite ro i själen igen. Min värsta skräck är att hon ska säga "det ser tyvärr inte så bra ut".

Jag vill bara att veckan ska gå. Jag vill komma förbi de här dagarna som är samma dagar som då vi miste. Jag vill komma vidare och känna mig lugn igen.

Behövde bara skriva av mig lite. Känns skönt att göra det här =) 

Jag har gjort ultraljudet idag. Allt gick bra. Han ser fortfarande frisk ut =). Fick till o med se honom i 3D - en fantastisk känsla =). Nu tänker jag andas ut igen och hoppas den lugna känslan håller i sig länge länge. Det känns skönare nu på något sätt. Vi har passerat de datum då allt gick fel förra gången, pojken ser frisk ut och är så fin. Så när vi gick från undersökningen idag kunde jag tydligt känna hur jag andades normalt igen. Skönt!

Så skönt Sinni! Hoppas du kan njuta nu i lugn och ro att en liten kille kommer att komma snart! Stor kram och grattis till lyckat ul

Tack =)

Nu är det gjort. Nu är jag här. 
Igår avslutade vi vår efterlängtade graviditet i vecka 14 pga fått dåligt på kubtest, mkp visade på DS.

Det känns för jävligt och orättvist. Det var ju vår tur nu, tredje gången gillt efter två missfall (ett MA)

Livet är inte rättvist!!! 

Bubbles: Det gör ont att välkomna någon hit.... Men välkommen är du! Ja, det är för jävligt. Inte någon som helst rättvisa alls. Jag hoppas du mår hyfsat idag, trots det jobbiga. Hoppas även att det "gick bra" igår. Återhämtningen tar tid, låt den göra det. Skynda långsamt - med allt. Det hjälpte mig i allafall. Den fysiska återhämtningen tog sin tid - men mentala pågår fortfarande på något sätt. Men jag håller med dig - inte fan är det rättvist på något sätt! *Kram*

Tack för ditt stöd Sinni. Det bästa hade ju varit att denna trådstarten inte hade behövts finnas alls. 

Det gick så bra det kunde igår, relativt fort och inte så smärtsamt rent fysiskt. Vi pratade innan om att jag ville titta på bebisen när den kommit ut, det ville inte min sambo. Men han ångrade sig och ville faktiskt se med. Jag tror att det var bra för honom. Han grät och grät och det blev liksom verkligt för honom allt som hade hänt, allt vi har gått igenom hittills. Kändes befriande på något vis.
Det slutade med att han frågade mig är det konstigt om jag vill ta ett kort? Nä, det är klart du ska göra det om du vill. Så det gjorde han.
Makabert kanske för någon annan, men för oss blev det naturligt och en del av sorgeprocessen.
Vi klarar detta med, tillsammans känner jag att vi är starka.

Vi kommer att försöka igen att få bebis så fort som det går, vet att några i familjen tycker att vi bör vänta nu för att "läka" som dom säger. Vi kan inte läka eller bli hela förrän vi gjort allt för att få vår bebis. Vårt val känner vi.

Hur har ni andra reagerat, gått vidare? Vad har ni fått för reaktioner?

Kram till er alla! Önskar att alla slapp detta.  

Bubbles: Skönt att det gick både fort och inte så smärtsamt. Och så fint att ni båda fick utrymme att se, ta kort och känna alla känslor som kommer under en sådan stund. För mig var det också viktigt att få se min pojke. Och för min sambo också. Vi var båda så enormt trötta och utmattade när det hela var över, det tog lite tid. Men det var en väldigt viktig stund när de kom in med honom igen så att vi fick var ensamna en stund med pojken som inte finns mera. Vi tog inga kort då, men fotografen på sjukhuset tog en bild som jag har sparat i en ask därhemma. Ibland har jag tagit fram den och tittat på den, när behovet har funnits. Men mest känns det viktigt för mig att den finns. Usch - nu gråter jag igen ... Ja, det är ett helvete att gå igenom det här. Angående läkning och att försöka igen: Gör precis så som känns bäst för er! Precis som du säger så kan det vara svårt att "läka helt" när en önskad graviditet är avbruten. Vi väntade ett litet tag, jag vill återhämta mig fysiskt. Sen blev vi gravida helt oplanerat igen - men väldigt välkommet =). Nu är jag i v 20. Det har varit jobbigt på flera sätt att bli gravid igen - jag har skrivit lite om det tidigare i tråden. Oro osv. Men nu känns det bra. Jag är fortfarande väldigt ledsen över det som hände, att vi fick avbryta. Jag tänker mycket på den pojken. Men mer o mer så läker jag i takt med att graviditeten går framåt. Så gör precis som ni känner för. Angående omgivningen och dess reaktioner: Jag var nog beredd på att en del skulle tycka att vi gjort fel som tagit bort ett barn med DS. Jag är väldigt öppen med det och säger som det är. Men jag måste säga att vår omgivning har gett oss ett fantastiskt bemötande. Ingen kritik, bara omsorg och kärlek. Det känns otroligt skönt! Sen har jag bitvis kännt mig väldigt ensam med min egna sorg. Jag har saknat att prata med någon annan kvinna som gått igenom samma sak, som har fått ta samma val o beslut. Där har ett forum som detta kunnat hjälpa mig en hel del. Sorg tar tid - det måste få ta tid, det får vara så som det nu blir. Jag skrev också ett brev till pojken - det kändes bra för mig. Kort sagt - man får göra precis det man behöver göra för att det ska kännas bättre =). Ursäkta att det inte blir radbyten - men jag skriver från mobil - det blir alltid ihoptryckt då.... En tanke till: Om jag förstår dig rätt så bor du i skåne? Jag tror att vi inte bor så långt ifrån varandra nämligen. Om du känner ett behov av att prata med någon annan, på en fika eller mail eller vad som - säg bara till.