Downs syndrom - Vi gjorde abort

Kram till dig Bubbles. Jag har tänkt så mycket på dig. Förra året skrev jag också mycket i den här tråden och fick tårar i ögonen nu av att läsa din beskrivning. Man minns verkligen varje ögonblick av det som skedde.

Sinni, jag bor också i Skåne.

Kram på er

Har pm:at dig Bubbles.

Idag är det 12 dagar sedan vi avbröt vår graviditet i v 17... Det känns så overkligt alltihop... Allting gick jättefort, vi visste att om svaret på proverna var negativa då skulle vi avbryta graviditeten. När allt var klart, när vårt barn hade kommit till världen men ändå inte, då hade vi vår lille kille hos oss, höll honom och pratade med honom. Jag är jätteglad att vi gjorde det! En bekräftan på att han faktiskt fanns, för tomheten som kom när allt var över - den går inte att beskriva... Jag har gråtit, gråtit & gråtit... Samvetskvalen hänger över mig... Många tankar om liv & död, att vi tog det här beslutet. Som jag egentligen vet är det rätta för oss, men när sorgen kommer över mig är det svårt att vara "rationell"... Nu står vi inför nästa beslut. Vår lille kille kommer att vila i en minneslund en liten bit från vårt hem. Och nu undrar sjukhusprästen och församlingen här hemma hur vi vill att det ska gå till, rent ceremoniellt? Och jag har bara lust att skrika "Jag vet inte!!! Orkar inte!!! Vill inte!!!" Jag vill bara ha en plats där vi kan minnas honom... Att han inte bara "försvinner"...

Jag är så tacksam att jag fann den här tråden, för trots en stöttande/förstående make så känner jag mig ensam. Det känns skönt att få skriva av sig litegrann...
Våra barn kommer alltid vara med oss, oavsett var dom befinner sig, förhoppningsvis känns det lite lättare med tiden. 

KRAM till er alla!!!   

JchL: Jag beklagar! Det är ett helvete att gå igenom. För min/vår del, så kom vår pojke i v 18 (januari iår). Jag tänker fortfarande mycket på det. Framförallt på de svåra etiska frågorna som du själv också nämner. Är det rätt osv. Jag vet att vi fattade rätt beslut för oss, det var rätt att avbryta - inga tvivel om det. Men ändå, änåd långt in i själen så finns frågan kvar "var det rätt"...."hur hade han blivit"....."var han en av de "friska" osv osv. För mig tror jag att avbrytandet hade varit "enklare" om barnet tex hade så grava fel att man visste med säkerhet att det kommer inte att överleva. Men nu var det DS - och det är ett vitt begrepp. Jag kommer aldrig att få svar på mina etiska dilemmafrågor helt och hållet. Vilket jag försöker acceptera. Jag vet ändå som sagt, att vi gjorde rätt - för oss. Men det är ändå kluvna tankar o känslor. Så fint att ni fick se honom och ha en stund med honom. Klokt tror jag - vi hade också det. Och jag har ett foto på honom. Jag förstår att det är svårt med ställningstagande omkring ceremoni osv. Be prästen om hjälp. Låt dem komma med förslag. Vi valde ett anonymt omhändertagande - men jag vet vilken minneslund han finns i. Jag har dock inte varit där. Usch ja - det är en stor sorg. Stor kram till dig! Jag förstår också din känsla av ensamhet. Min sambo är så fantastisk på alla sätt, också förstående och klok. Vi kom varandra enormt nära mitt i krisen. Men hur bra det än var så hade jag också en känsla av ensamhet. Det var jag som hade burit honom, kännt honom röra sig inom mig. Det var jag som fick föda honom. Tja, det är en skillnad helt enkelt. Vi har pratat mycket om det, jag och min sambo. Det känns också skönt - att kunna prata om olikheterna i sorgearbetet. Min sambo hade nog lite lättare att känna sig "normal" igen, medans jag var tung längre tid av sorg. Kuratorn sa dock något fint till oss - "att det är bra om det är lite obalans på var man befinner sig, för då kan man stötta och bära varandra." Men ja - jag förstår din ensamma känsla. Så stor kram till dig! Ta hand om dig. (skriver från mobil och dessvärre försvinner radbyten i texten, så ursäkta att den är lite ihoptryckt....)

Sinni: Vad skönt det är med någon som vet exakt vad jag skriver om... Tack!  Jag är hemskt ledsen för er skull! Det är helt galet att behöva gå igenom något sånt här... Sådär tänker jag också, att det varit lite lättare om någon sagt att barnet har DS men även (tex) ett gravt hjärtfel etc. Men jag vet inte... Så mycket tankar som snurrar i huvudet!

Jag & min man pratade om det där med att ha en ceremoni igår. Vi hade tänkt oss ett anonymt omhändertagande egentligen men så visade det sig att de minneslundar sjukhuset använder sig av ligger väldigt långt ifrån oss. Då bestämde vi oss för att använda minneslunden här hemma. Sjukhusprästen vill att vi kommer in till sjukhuskyrkan för en ceremoni innan vår kille kremeras... Och att vi sedan ska ha ytterligare en ceremoni vid minneslunden här hemma... Men vi har bestämt oss för att ha med oss en präst som säger några ord vid minneslunden. (Vi vet inte ens om syskonen ska vara med) Vi har tagit farväl av vår son, det gjorde vi den hemska dagen på sjukhuset. Jag finner ingen anledning att åka till sjukhuset och återuppleva allt igen. Nu vill vi bara ha en liten fin stund vid minneslunden... Jag förstår om andra har andra åsikter kring det här med ceremonier. Det här är vad jag och min man bestämt oss för, och jisses vad skönt det är att vi bestämt oss!

Kram!!!

MrsC74: Ja, precis, så är det! Alla är vi olika, känner olika.   
Oavsett så kommer våra barn alltid finnas med oss. Som du skrev, i våra hjärtan.

Tack Sinni! Ja, det är skönt att det är bestämt nu! Jag har inte heller något behov av en ceremoni, hade helst velat att det bara var jag och min man där... Prästen som min man talat med ville gärna vara med och bara säga några ord, ingen gudstjänst eller så... Och min man tycker om tanken på det, trots att vi egentligen inte är aktiva i kyrkan. Vi kommer inte få vara med när dom sätter ner askan i minneslunden, det finns väl nån vits med att man inte ska veta exakt vart askan finns. Jag vet inte varför men det spelar mig heller ingen roll. Jag vill bara veta att han finns där, i minneslunden, har ju som sagt redan tagit farväl...

Jag vet inte när det kommer att ske, det kan visst ta ett litet tag... Jag har lämnat över hela den här grejen till min man, har ingen ork att ta tag i det. Också tror jag att min man tycker det är skönt att kunna göra något, om du förstår vad jag menar!

Det ska bli skönt när det är gjort. Jag hoppas att jag också känner ett avslut/avsked och kan gå vidare, just nu känns det som jag står och stampar. Väntar på något men vet inte vad. 

Jag har också skrivit lite grann, det lättar också. Precis som du skriver jag för mig själv.  

Ja, det får nog ta sin lilla tid det här... Ha en fin kväll!