ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-10-27 12:18:48 följande:div>På de här pukterna (ovan) känner jag inte igen mig alls. Det känns som att jag tvärtom är:

* väldigt velig och har svårt att ta beslut (det är så mycket jag måste fundera på först, rädd för att välja fel)

* har långsam motor och kan ta lååånga avbrott mitt i en uppgift (för att tex dagdrömma,eller fundera på allt annat jag kom att tänka på)

* jag kör bil långsamt för jag tycker det är så mycket att hålla koll på (helst undviker jag att köra).

Hmm.. övriga punkter stämmer dock mer eller mindre.div>Känner igen mig i detta också. Om uppgiften jag gör är rolig har jag svårt för avbrott. Men om det är en tråkig uppgift har jag svårt att fokusera, kan börja pyssla med annat, dagdrömma osv. Jag får nästan alltid beslutsångest, velar och oroar mig för att välja fel. Men det händer också att jag fattar ogenomtänkta beslut, jag impulsshoppar ibland te.x, har ibland inte tålamod att stå på te.x IKEA och tänka: Behöver vi den här möbeln? Vart ska vi ha den? osv utan kan vara mer "Äh vi köper skiten sen får vi se". Detta har min man jättesvårt för. Han kan fråga var jag tänkt ha möbeln till och jag svarar att det vet jag inte, men jag kommer nog på något.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-26 11:49:59 följande:div>Jodå, jag får också höra saker som "Skyll dig själv", "Det är väl bara att gå och lägga sig" osv. Precis som du skriver är det på natten jag är som piggast och mest kreativ. Jag har alltid varit en nattuggla. Då vill jag umgås, prata med min sömniga man, kan få för mig att börja städa, möblera etc. Efter kl 23 mår jag som bäst, känner mig plötsligt mer klar och "normal" i huvudet sedan dimper energinivån ner igen runt 4-5snåret. 

Här vaknar också barnen runt 7 så du kan ju tänka dig själv hur pigg jag är på en skala efter högst 3-4 tim sömn. Inte särskilt. Det har hänt att jag varit så trött att jag inte orkat skjutsa äldsta barnet till dagis och sjukanmält henne. Bolibompa har räddat mig många ggr också. 

Jag gjorde också alltid mina läxor och övade på prov kvällen innan. Inte mycket som fastnade tyvärr eftersom jag kände mig så stressad. Jag fuskade därför mig igenom ganska många prov och läxförhör d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">

Det här med irritation och ilska. Jag har ju också två barn och känner precis som du att mycket förvärrades efter andra barnet. Det var kaos innan första barnet kom men då hade jag åtminstone ingen annan än mig själv att ta ta hand om. Så småningom anpassade jag mig någorlunda till mammarollen men när barn 2 kom ställdes allt på ända igen. Jag har heller aldrig använt våld mot mina barn men tankar på det har funnits i ilskans hetta. Däremot höjer jag rösten oftare än jag vill (när jag blir arg), när min äldsta trotsar och jag känner mig maktlös. INGET jag gör eller säger hjälper. Mindre roligt är det också att höra sin knappa 3-åring säga ord som: Helvete, satan och f*ttan. Än så länge har inte dagis sagt något men det är väl bara en tidsfråga d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">d.gif" border="0" alt="Skäms"> 

Jag är precis som du känslig för andra människors känslotillstånd, hur jag blir bemött osv. Jag är expert på att ta till mig negativ energi, känner direkt av en dålig stämning i ett rum osv och påverkas förstås själv av detta. Jag äter antidepp och det hjälper mot min irritation och ilska. Pillrena tar udden av det värsta och låter mig inte åka bergg o dalbana mellan dom olika känslotillstånden. Skillnaden är så enorm att min man direkt märker om jag glömt ta mina piller för då är jag så arg och kan bli så rasande att jag får lust att slå ihjäl någon. Det är hemskt att känna så, så jag lider med dig! 

Det här med om man kan ADHD som barn och få ADD i vuxen ålder kan jag inte svara på. Men om jag ska gå efter det jag läst och hört så tror jag att ja, det kan man, då hyperaktiviteten för många avtar med åren, eller åtminstone stannar inombords och visar sig inte utåt på samma sätt som när man var barn. 

När jag tänkt tillbaka på min barndom, hur jag var som barn har jag sett mig själv som blyg och lugn men ju mer jag tänker på det så inser jag att det inte stämmer, bara delvis. Jag var en person i skolan, en annan hemma. Jag brydde mig inte ett dugg om vad mamma sa att jag fick och inte, talade aldrig om vart jag skulle gå, utsatte mig själv och mina vänner för direkt livsfara. I skolan var jag den som sågs och hördes minst, den blyga och tysta. Men jag har aldrig haft problem med att få vänner, tvärtom upplevde jag det som att många drogs till mig kanske p.g.a av min påhittighet, alla mina idéer, att jag var våghalsig för att vara flicka. Jag vet inte.
Du skriver att du var hyperaktiv som barn, hur yttrade sig det?   

 

 div>Hehe, ja kan inte mer än att bara hålla med där.. Det där med sömnig man o pratsjuk hustru har ju ALDRIG hänt, hhrmmm, haha.. Min man klagar jämt på att jag väljer "fel" tillfälle på o prata dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Jaa, jag får oxå för mig o städa o greja på kvällarna, får massor med idéer men då äre ju inga affärer öppna juh?! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Ja det kan jag tänka mig att du är trött då!!! Men jag kan få bakslag om jag varit vaken sen under en längre tid då man inte längre kan sova av det på morgonen som förr.. Då blir jag hel zombie till slut.

Nej det är verkligen dumt o göra läxor dagen innan då det bara fastnat ytligt. Jag har faktiskt inte fuskat ngt särskilt faktiskt. Jag var nog mer sån att jag skolkade ifrån den lektionen om jag inte hade läst på ordentligt.

Precis. Innan man hade barn var det ju bara en själv.. Men jag fick det tufft när jag flytta hemifrån, var så mkt ansvar som skulle tas på en o samma gång.. Då jag aldrig behövt o göra särskilt mkt hemma, är sista utav 5 barn. Jag tog studenten, förlovade mig, gifte mig, flyttade hemifrån o dessutom 23 mil ifrån mina föräldrar (är sjukt mammig) på bara några månader. Och var då oxå arbetslös så jag bara gick hemma i ett hem som jag trodde skulle sköta sig självt dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Det tog mig 2 år o komma in i att det var jag som skulle ta tag i det.
Plus att jag alltid haft problem med maten sen jag började skolan. Så det var oxå skitjobbigt.
Så som sagt efter 2 barn är det rent kaos, haha!
Och precis som du säger, höjer rösten alldeles för ofta o tänker massor med saker.
Men detta är väl mitt största problem just som berör barnen, att jag blir sååå arg! Jag orkar vill inte vara så arg mer.
Nej, får oppas att han inte säger de på dagis då. Hur gammal är din minsta?

Hehe ja det är så skrämmande, bara till o kopiera det du skrivit om känslor, dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Precis likadan!!
Jag har ju oxå käkat antidepp emot mina PMS besvär, men de hälpte inte, Men nu kan jag inte äta ngt sånt eftersom jag ammar, så de e surt. För skulle fått prova annat.
Men skönt att det hjälper dig o att de tar bort udden.

Okej, ja jag var nog motsatsen där kanske.. Jag hördes o syntes jämt. Var ständigt i rörelse o skulle ha ngt att göra heeeela tiden. Minns mig själv som att jag ofta fick nderhålla mig själv, rymde oxå hemifrån när jag var riktigt liten o sa aldrig vart jag var.. Mina föräldrar har fått ringa runt o undrat var jag varit i hela mitt liv tror jag.
Trotsig har jag varit i hela mitt liv, mot alla vuxna människor tror jag.
Har snattat o försökt o begå självmord i tonåren, för uppmärksamhet antar jag nu i efterhand.
Men som barn som sagt sp var jag oxå väldigt påhittig o hittade på bus heela tiden. Jag o min kusin lekte mkt ihop o han ska oxå på utredning om ADHD så inte undra på att man kasnke gjorde massor med dumma saker, haha dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Jag pratade konstant o var aldrig tyst, har varit sängvätare o haft tics. Ofta ont i magen o ont i huvet när jag började skolan.
haft väldigt mkt fobier som jag inte förens jag blivit vuxen kunna försökt f¨å bort.

Väldigt beroende av att vara med ngn hela tiden, har aldrig kunnat sova själv, utan har sovit hos mamma o pappa, o senare år har mamma alltid sutit vid min sida tills jag somnat.
ÄR likadan fortfarande o måste ha sällskap jämt.
 

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-26 12:17:34 följande:div>Samma här med tuggummi, handklapp (HATAR när min man klappar hårt och högt) och ballonger som smäller. Tycker det är jobbigt att bara blåsa upp en ballong av rädsla för att den ska smälla. Med åren har jag också blivit känslig för smällare och raketer. Hatar alla höga ljud som jag inte är beredd på. Jag går mer eller mindre alltid runt med nerverna utanpå kroppen, hoppar högt varje gång och reaktionen blir ilska. 

Människor som pratar i mun på varandra är också jobbigt. Först försöker jag hänga med och urskilja rösterna men det tar inte så lång tid innan allt jag hör är ett enda stort babbel, ett sorl som äter upp mig utifrån och in. Panik är rätta ordet. Jag upplever precis samma sak när båda ungarna skriker i kör och min man på dom. I sånna situationer kan jag inte tänka övt och känner bara att jag måste skrika rakt ut eller resa mig och gå och stänga in mig någonstans där det är tyst. 

Känner även igen mig i det här med ens personliga sfär. Ogillar starkt när människor är fysiskt gränslösa, när de sitter eller ställer sig för nära. Det kan vara ok om jag själv fått välja det men inte när jag blir "påtvingad" närheten. Avskyr också när människor fattar beslut över huvudet på mig. Var med om en händelse med min svärmor när hon propsade på att min äldsta skulle gå ut med svärfar. Min dotter började gråta och sa att hon inte ville men svärmor vägrade lyssna på det örat och när jag sa att det inte är någon idé, vill hon inte ska hon självklart inte behöva gå ut, fick jag höra att det nog skulle bli bra bara dom kom ut. Men det blev det inte. Det blev värre vilket jag visste och det var ju det jag försökt påpeka. Jag hämtade in min dotter igen, sedan blev jag så arg att jag började gråta, fick gå iväg och svära tyst för mig själv för att jag inte ville visa min dotter.  

När människor tar mig för givet blir jag också arg. Men det är väl lite samma sak som när dom tar beslut över huvudet. Men jag har väldigt svårt för människor som inte visar respekt för andra människors personliga tillhörigheter, som tar sig friheter utan att fråga om lov. Om det har med ADHD att göra vet jag inte. Kanske bara är ett personlighetsdrag. 

Japp, svårt för kramar och gos här också. Om sanningen ska fram så är jag nog inte överförtjust i att gosa och kela eller närhet övt. Jo med barnen men inte med min man. Jag har inte tålamod nog att ligga ner, bredvid honom och bara ligga och kramas. Jag blir stressad av det. Annars gillar jag beröring men det ska som sagt ske på mina villkor. Och när vi ändå är inne på ämnet gos och kel så kan jag nämna att det här med sex, eller förspel, också är en stressfaktor. Jag blir stressad, kan inte slappna av, tänker på helt andra saker och får svårt att komma i rätt stämning för att jag tänker på 1000 andra saker som inte har med sex att göra övt. Ja herregud. 

Om inte utredningen visar på ADHD/ADD vete fan vad jag tar mig till. Det känns ju inte helt normalt detta. d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">   

 div>Ja men visst känns det som att allting förvärras ju äldre man blir?
Jaa, jag vet inte om det är med personligheten, men vi är ju sjukt lika. För allt du skrivr passar in på mig oxå dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

ahahah kunde inte förklarat det bättre själv angående kram o gos o sexbiten.
Jag får rent ut sagt panik när jag vet att min man lägger sig med öppna armar o ropar på mig.. "jag ska bara..." s'ger jg jämt. Stackarn.
Men jag kan inte heller lixom bara ligga ner.. Blir automatiskt så att jag flyger i väg i tankarna o precis, kan tänka på massor med andra sakr dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Har man väl kommit igång, haha så äre inga problem.. Men det är att "Komma igång" som är sjukt svårt o jag har börjat att få ångest inför det. Det tr lixom emot, jag är attraherad av min man men jag får aldrig till de så fort vi närmar oss sängen, då låser det sig! Om jag bara hade kunnat stänga av hjärnan så hade funkat dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Eller hur??? Då blir jag rädd flr mig själv om det inte visar ngt.. Då blir det riktigt jobbigt!

Sen jag fick nys om detta med ADHD/ADD och misstänker att jag har det är jag nästan som fixerad vid ämnet.
Jag kan bara inte släppa det! Har pratat med min man om detta med fixering och han säger att när jag väl kommer över något som intresserar mig går jag in för det till 200% och blir som besatt. Jag tänker på detta konstant, söker information, läser böcker om ämnet och allt annat läggs på is under tiden.
Är det någon som vet om det är ett symtom på ADHD/ADD? Någon som känner igen sig i det?

En annan sak som jag funderar mycket över just nu är om man måste extrem för att vara ADHD/ADD?
Var går gränsen mellan att vara "bara" oorganiserad och ADHD-oorganiserad?
Impulsiv och ADHD-impulsiv?
Koncentrationsproblem och ADHD-koncentrationsproblem?

Är ni med mig?

Hur "extrem" måste man vara för att klassas som en person med ADHD/ADD? Och vem avgör egentligen vad som är extremt och inte? Om ens svårigheter drar ner livskvaliteten eller ej? Det borde ju vara personen själv men är det så?

Jag har funderat de senaste dagarna och försökt och se mig själv ur ett annat ljus nu när jag kunnat läsa om er andra här i tråden och jag har nog sagt lite fel om min sociala kompetens. Jag får ångest faktiskt när det gäller att ta social kontakt fast i andra situationer än dom jag tog för givet det gällde och insåg det igår när jag verkligen fick tvinga mig själv till att be personal om hjälp i en affär för att jag inte kunde hitta varan.

Jag har jättesvårt för det, för att ringa samtal som jag borde, gå och göra sysslor på t ex bank och liknande. Men jag har aldrig sett det som en social fobi eller ångest innan och tror det kanske kan ha att göra med att det är ADDns fel? Jag känner ingen panik över den sociala biten utan känner mest hur jag drar mig för det och inte orkar.

Någon som känner igen det, att det är mer där ångesten ligger? Mer än att man är nervös för att tala inför grupp eller träffa nya människor för det har jag inga problem med. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-28 10:35:24 följande:div>Sen jag fick nys om detta med ADHD/ADD och misstänker att jag har det är jag nästan som fixerad vid ämnet.
Jag kan bara inte släppa det! Har pratat med min man om detta med fixering och han säger att när jag väl kommer över något som intresserar mig går jag in för det till 200% och blir som besatt. Jag tänker på detta konstant, söker information, läser böcker om ämnet och allt annat läggs på is under tiden.
Är det någon som vet om det är ett symtom på ADHD/ADD? Någon som känner igen sig i det?

En annan sak som jag funderar mycket över just nu är om man måste extrem för att vara ADHD/ADD?
Var går gränsen mellan att vara "bara" oorganiserad och ADHD-oorganiserad?
Impulsiv och ADHD-impulsiv?
Koncentrationsproblem och ADHD-koncentrationsproblem?

Är ni med mig?

Hur "extrem" måste man vara för att klassas som en person med ADHD/ADD? Och vem avgör egentligen vad som är extremt och inte? Om ens svårigheter drar ner livskvaliteten eller ej? Det borde ju vara personen själv men är det så?div>Jag blir hysteriskt besatt och kan inte tänka på annat och ska veta allt, på en gång och om det är något man kan köpa/äga så måste jag ha det. 
Jag tror att man kan kolla lite på sin omgivning, på mig fick jag respons från omgivningen, lärare, föräldrar, vänner och om jag bara var lite självkritisk så kunde jag räkna ut att jag var överdriven mot andra. Alla glömmer och alla kan dagdrömma t ex, men vi med diagnos är extrema och det är inget som "kommer och går" eller ändras beroende på stress, humör och så vidare.

Jag vet inte mycket om ADHD eftersom jag inte har det men skillnaden mellan min ADD impulsiv och andras impulsiv är att jag har noll konsekvens tänkande och det är som jag tillfälligt går in i en bubbla där bara den saken gäller. Också det som vi talade om innan att om det t ex är en sak jag plötsligt fått för mig att köpa/göra så finns det inget stopp, jag kan åka till 11 affärer på 1 timme bara för att få tag på den.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2010-10-27 14:58:38 följande:div>Trådstartaren: Jag har ADD och är lååångsam med det mesta
.
Har också svårt att fatta beslut
.
Vill vara alla till lags och visar sällan min åsikt.

Väldigt disträ och glömsk.

Svårt att hålla flera bollar i luften. Tex baka med barnen. Det går inte! Jag får megaångest!

Jag var däremot rätt så bra i skolan. Förutom matte och NO. Katastrof, kunde inte.

Har velat ha ordning men det går inte! alltid undrat hur andra mammor lyckats när jag hela tiden försöker.
Dålig på att organisera. Packa väskor till resor, jag kan inte!
Slarvar bort räkningar, nyclar, plånbok mm.

Väldigt dåligt minne.Det är mitt största handikapp. Minns inte saker som hänt, att jag träffat den och den mm.div>Även här känner jag igen mig.

Att vilja vara till lags och sällan visa sin åsikt är INTE ett tecken på ADHD om man ska tro boken jag läser just nu. Människor med ADHD bryr sig sällan om vad andra tycker, går sin egen väg, hamnar ofta i konflikter för att de är frispråkiga med vad dom tycker och tänker. Nu var det ju inte ADHD du hade/har utan ADD men jag vill ändå skriva ner detta och försöka skilja ut, vad som är vad. 

Jag vill å ena sidan vara alla till lags, å andra inte. Självklart vill jag vara omtyckt men inte till vilket pris som helst. Jag skulle aldrig "sälja ut mig", är inte inställsam och slickar inte röv. Om jag tycker något är/känns fel säger jag det och jag är inte rädd för att ifrågasätta. Det är p.g.a det (tror jag) som jag hamnat i mycket konflikter med andra människor, myndigheter, chefer, anställda, klasskamrater, lärare, vissa vänner, pojkvänner, mina föräldrar och syskon. Jag är ingen konfliktsökerska, tycker inte alls om bråk och avskyr att vara ovän med någon. Men när jag känner mig orättvist behandlad, blir trampad på eller när jag helt enkelt tycker att någon är dum i huvudet så talar jag om det, vilket inte varit uppskattat och lett till konflikt. Enligt min egen mening tycker jag att det är sunt att våga stå på sig och inte låta sig trampas på men så mycket skit som jag fått p.g.a det så undrar jag ibland om det är värt det... 

Disträ och glömsk är jag däremot. Värst är det att försöka hålla siffror i minnet, koder, datum, klockslag, telefonnummer. Siffor går in på ena sidan och ut på andra. Jag slarvar ofta bort saker, förlägger dom, glömmer vilka matvaror jag skulle handla, glömmer kvar matvarorna efter att jag betalat, glömmer vad det var jag skulle säga/göra, glömmer låsa dörren/bilen. Min man kan säga något till mig och jag svarar: Jaså? Ja, men det sa jag ju förut, säger han men det har jag förstås glömt eller inte hört. 

Det här med att hålla flera bollar i luften. Jag vet inte om jag är bra på det men jag tycker om när det händer något vid sidan om något annat. Varför jag väljer bort att baka med barnen beror på att jag tycker det går för långsamt, att allt blir så omständigt när barnen ska vara med och göra något. Jag blir stressad av långsamhet och omständigheter även om jag inte är blixten själv. Te.x när min man lagar mat så börjar han te.x med att steka köttbullar och när dom är klara börjar han koka makaroner. Sånt gör mig galen för jag avskyr ju att behöva vänta. När jag lagar mat har jag varken tid att läsa recept eller använda mått. Tråkigt att följa instruktioner, roligt att improvisera. Min man är tvärtom. Näpp, alla grytor ska på och under tiden det kokas eller steks fixar jag sallad, dukning eller vad det nu kan vara och jag trivs faktiskt när allt sker samtidigt utan avbrott för att sedan "knyta ihop" allt till en enhet. 

Det här med att packa väskor. Jag packar ALLTID för mycket. Tyvärr packar jag alltid för mycket av sådant som jag sedan inte har någon användning för eller så har jag tänkt så mycket på att ta med mig te.x sax, plåster och andra små praktiska prylar att jag glömmer helheten eller det där som jag VERKLIGEN hade behövt packa ner. Jag har jättesvårt för att tänka: Ok, jag ska vara borta i en vecka, då behöver jag..... och så lägger jag först fram det jag ska ha med mig och sedan ner i väskan. Här åker det jag får tag i med. Jag kan ha slängt i 14 linnen men det har jag redan glömt så jag tar kanske 5 till och glömmer att ta med en varm tröja te.x.

Att göra något metodiskt och lugnt, att vara tvungen att följa instruktioner från A till Ö istället för att göra C, I, A, K, Ö, B är en omöjlighet. Jag tröttnar direkt och stänger av. Att städa ett rum i taget går inte. Jag kan börja i köket för att jag såg en fläck på golvet, rätt som det är har jag skurat hela golvet och så får jag kanske syn på en fläck på badrumsdörren så då torkar jag av den, upptäcker kanske att handtaget sitter löst och då måste jag fixa det och när jag letar efter en mejsel hittar jag det där fotoalbumet jag letat efter och sätter mig och tittar i det för att sedan återgå till att fortsätta städa i köket. 

Jag kanske är mer ADHD än ADD iaf?    
 
    

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD här) skrev 2010-10-28 10:42:38 följande:div>Jag har funderat de senaste dagarna och försökt och se mig själv ur ett annat ljus nu när jag kunnat läsa om er andra här i tråden och jag har nog sagt lite fel om min sociala kompetens. Jag får ångest faktiskt när det gäller att ta social kontakt fast i andra situationer än dom jag tog för givet det gällde och insåg det igår när jag verkligen fick tvinga mig själv till att be personal om hjälp i en affär för att jag inte kunde hitta varan.

Jag har jättesvårt för det, för att ringa samtal som jag borde, gå och göra sysslor på t ex bank och liknande. Men jag har aldrig sett det som en social fobi eller ångest innan och tror det kanske kan ha att göra med att det är ADDns fel? Jag känner ingen panik över den sociala biten utan känner mest hur jag drar mig för det och inte orkar.

Någon som känner igen det, att det är mer där ångesten ligger? Mer än att man är nervös för att tala inför grupp eller träffa nya människor för det har jag inga problem med. div>Jag är precis tvärtom faktiskt. Ibland inbillar jag mig att det beror på att min mamma sa åt mig att ringa själv till tandläkare, skola eller vad nu var när jag var 13. Sen dess har jag alltid skött den biten själv, har lätt för att prata med myndighetspersoner (därmed inte sagt att jag tycker om det), men jag är inte rädd, får inte ångest av att behöva ta den kontakten med främlingar. Värre är det med personer som redan finns i mitt liv eller som jag ser/träffar varje eller varannan dag. Dessa personer har ju redan en plats hos mig, de betyder något, liksom vad dom tycker om mig, medan främlingar "bara" är främlingar och vad dom tycker spelar inte lika stor roll. Jag kan ju tycka att det borde vara tvärtom, att jag borde känna mig tryggast med mina vänner men så är det inte.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD här) skrev 2010-10-28 10:47:19 följande:div>Jag blir hysteriskt besatt och kan inte tänka på annat och ska veta allt, på en gång och om det är något man kan köpa/äga så måste jag ha det. 
Jag tror att man kan kolla lite på sin omgivning, på mig fick jag respons från omgivningen, lärare, föräldrar, vänner och om jag bara var lite självkritisk så kunde jag räkna ut att jag var överdriven mot andra. Alla glömmer och alla kan dagdrömma t ex, men vi med diagnos är extrema och det är inget som "kommer och går" eller ändras beroende på stress, humör och så vidare.

Jag vet inte mycket om ADHD eftersom jag inte har det men skillnaden mellan min ADD impulsiv och andras impulsiv är att jag har noll konsekvens tänkande och det är som jag tillfälligt går in i en bubbla där bara den saken gäller. Också det som vi talade om innan att om det t ex är en sak jag plötsligt fått för mig att köpa/göra så finns det inget stopp, jag kan åka till 11 affärer på 1 timme bara för att få tag på den.div>Tack för att du svarade på detta!

Har du alltid noll konsekvenstänkande eller bara i vissa situationer?

Det här med att åka till 11 affärer på en timme skulle jag också kunna göra för om jag väl bestämt mig för något jag vill ha så jag är så gott som orubblig och omöjlig att stoppa. Om jag te.x hittar ett par skor i en butik som jag faller pladask för men som visar sig vara slut i min storlek skulle inte jag ge upp utan åka till nästa och nästa tills jag fan får tag i det där skorna i min storlek. Jag har svårt, väldigt svårt för att släppa sådant jag blivit intresserad av.  

Men så har jag ju den där latheten också. Så jag skulle säkerligen lägga ner massvis med timmar på internet först och främst i sökandet efter den där saken jag vill ha. Jag skulle dammsuga varenda sida, jämföra priser, läsa recensioner (beroende på vad det är för något) sen skulle jag slå till. Men om detta har med konsekvenstänkande/impulsivitet att göra vete fasen.  

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-28 11:58:15 följande:div>Tack för att du svarade på detta!

Har du alltid noll konsekvenstänkande eller bara i vissa situationer?

Det här med att åka till 11 affärer på en timme skulle jag också kunna göra för om jag väl bestämt mig för något jag vill ha så jag är så gott som orubblig och omöjlig att stoppa. Om jag te.x hittar ett par skor i en butik som jag faller pladask för men som visar sig vara slut i min storlek skulle inte jag ge upp utan åka till nästa och nästa tills jag fan får tag i det där skorna i min storlek. Jag har svårt, väldigt svårt för att släppa sådant jag blivit intresserad av.  

Men så har jag ju den där latheten också. Så jag skulle säkerligen lägga ner massvis med timmar på internet först och främst i sökandet efter den där saken jag vill ha. Jag skulle dammsuga varenda sida, jämföra priser, läsa recensioner (beroende på vad det är för något) sen skulle jag slå till. Men om detta har med konsekvenstänkande/impulsivitet att göra vete fasen.  div>Jo precis där är vi likadana. Det jag menar med konsekvenstänkande är mer att jag t ex kan ha 1000 kr i plånboken och handlar mat för 600 och tänker att 400 ska jag ha till present till min mamma på hennes födelsedag. Toppen. Sen ser jag något för 400, wow det är ju det jag har kvar! Så köper jag och har helt glömt vad pengarna var till från början. Jag orkar heller inte med saker som att åka hem först och ta mått för en möbel och så vidare om jag fått för mig att vi ska ha något sånt.

Det där med barndomen kan jag svara på, min mamma tyckte inte att det fanns något speciellt från min barndom att anmärka men sen på min andra utredning (jag gjorde en komplettering, det är nog inte så vanligt) så hade hon blivit mer insatt och fått mer tid att tänka och insåg att hon mer sett mig som ett uttåtriktat socialt barn som klarade kortare instruktioner bättre, var stökig på mitt rum osv. Inget hon tänkte att "oj vilket konstigt barn jag har" utan att sån var jag inget mer med det. Men nu ser hon att jag hade problem.