ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD här) skrev 2010-10-24 17:23:01 följande:div>Hehe kan inte låta bli och flina lite. Vet precis vad du pratar om. Jag har börjat be om ursäkt och berättar för personen att "jag är väldigt distraherad idag, men jag hör vad du säger" för oftast gör jag det men som du så måste jag titta runt, en ensam gubbe som stöter till tallriken med sin gaffel ser min hjärna som en lika stor prioritet som att kvinnan vid bordet bredvid skulle bli skjuten. Värst är när folk upprepar sig eller säger saker som jag förstår att dom ska säga. Jag har arbetat mycket med ögonkontakt och har blivit mycket bättre, jag tänker aktivt på att jag ska söka och tvinga mig själv att behålla ögonkontakt och det har hjälpt.
Inte för att jag kan fokusera mer på konversationen men personerna man pratar med ger en annorlunda respons.

Jag övade helt enkelt med att tvinga mig själv, pressa mig själv. Tänkte att jag är en vuxen människa, jag har ett psyke, en stressnivå, ett eget liv jag kan inte gå runt och säga ja till att lösa alla andras problem hela tiden. Men det var inte lätt! Jag fick nog också nog vid ett tillfälle. Nu säger jag inte NEJ direkt i personens ansikte utan istället säger jag saker som "Det låter jätte trevligt, låt mig bara dubbel kolla så jag inte dubbelbokar" eller liknande. På så sätt släpper personen det hela för stunden och jag kan svara i ett tillfälle där jag har överhanden som t ex på Facebook eller via SMS. Det fungerar smidigt och väldigt bra. Jag har som du också säger så svårt att hålla det jag lovar. Det är så pinsamt och gör mig så ledsen. Så det fungerar bra att göra så eftersom jag bara ställer till det i alla fall.

Vad menas med kallsnack? Typ om vädret och så eller om saker man inte har något intresse i?div>Jag gör precis så som du, använder sms eller Facebook. Att säga nej till personens ansikte går bara inte.
Sen det här med att säga att man ska dubbelkolla, tänka på saken osv är något vi borde använda oss av mer. Jag har försökt applicera detta på te.x mitt impulsshoppande Typ: Om jag vill ha den här tröjan lika mycket om en vecka så köper jag den. Oftast har jag hittat en annan tröja som jag hellre vill ha eller så orkar jag helt enkelt inte stå emot och köper kanske båda. Annat exempel kan vara om jag blir arg på någon. Då vill jag låta personen få veta det med en gång och det kanske inte alltid är så jättesmart när man är som argast att försöka diskutera. Därför försöker jag komma ihåg att jag ska sova på saken och om jag känner likadant dagen efter så kan jag agera men oftast har ju ilskan gått över tills dess.

Med kallsnack menar jag ytligt snack, om väder och vind, om sådant som kanske händer och sker just där och då, te.x man är med sitt barn i lekparken och träffar en annan mamma med sitt barn. Då pratar man kanske om det barnen gör där och då, "oj vad högt din unge kan klättra". Det är iaf vad kallsnack är för mig.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (knäpp?) skrev 2010-10-24 18:22:58 följande:div>Jag har tänkt på det som någon skrev att det är ett problem om man upplever det som ett problem. Det ligger mycket i det, förstås, men det beror ju också på hur man inrättar sitt liv. Vilket jobb och vilken jobbsituation man väljer, till exempel. Jag har medvetet valt ett jobb där jag vet att jag fungerar.

Samma som med hissfobin, till exempel (som ändå är bättre nu sen jag har jobbat mycket med det). Det är inget problem i min vardag - jag tar trapporna. Jag har valt att bo så att jag inte behöver åka hiss. När jag hade en kompis som bodde på sjunde våningen så såg jag till att vi träffades ute eller hemma hos mig. Visst begränsar det mig kanske lite, men det är ju inget *problem*.

Så hur vet man när ett problem är ett problem?div>Ingen lätt fråga att svara på. Jag vill svara att det måste vara upp till var och en om det anses vara ett problem eller inte. Du skriver te.x att hissfobin nog begränsar dig lite men att den inte är något problem och då tycker inte jag att det är något man måste söka hjälp för om man inte vill. Om du känner att du likaväl kan ta trapporna och så länge du faktiskt kan det (om du var rullstolsbunden te.x skulle det ju inte gå) så gör det ju inget. Om man däremot har en fobi som begränsar ens liv och vardag så pass att man inte kan leva "normalt" eller om det drabbar andra (te.x sina barn) väldigt negativt, då bör man kanske söka hjälp. Te.x personer som lever med svår social fobi och inte ens vågar gå utanför sin dörr och därför kan personen varken åka och handla, skjutsa till dagis, jobba eller liknande. Där anser jag att fobin begränsar livet och vardagen och blir till ett problem.  

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-24 18:58:20 följande:div>Jag gör precis så som du, använder sms eller Facebook. Att säga nej till personens ansikte går bara inte.
Sen det här med att säga att man ska dubbelkolla, tänka på saken osv är något vi borde använda oss av mer. Jag har försökt applicera detta på te.x mitt impulsshoppande Typ: Om jag vill ha den här tröjan lika mycket om en vecka så köper jag den. Oftast har jag hittat en annan tröja som jag hellre vill ha eller så orkar jag helt enkelt inte stå emot och köper kanske båda. Annat exempel kan vara om jag blir arg på någon. Då vill jag låta personen få veta det med en gång och det kanske inte alltid är så jättesmart när man är som argast att försöka diskutera. Därför försöker jag komma ihåg att jag ska sova på saken och om jag känner likadant dagen efter så kan jag agera men oftast har ju ilskan gått över tills dess.

Med kallsnack menar jag ytligt snack, om väder och vind, om sådant som kanske händer och sker just där och då, te.x man är med sitt barn i lekparken och träffar en annan mamma med sitt barn. Då pratar man kanske om det barnen gör där och då, "oj vad högt din unge kan klättra". Det är iaf vad kallsnack är för mig.div>Oja impulskontrollen är noll. Får jag för mig något så ska det ske direkt. Jag försöker inte ens sätta en sån spärr på mig själv. Som tur är så är jag penga hysterisk så jag får ångest när jag spenderar. Det är anledningen till att jag inte försökt ta itu med den ångesten för då hade vi nog fått ansöka till Lyxfällan vid det här laget.

Vad med stilar? Kan du t ex avsky en stil i flera år sen helt plötsligt få för dig att du gillar den (t ex kläder, inredning.. eller vad som helst egentligen) och då bara MÅSTE du köra på det?

Ah okej då var jag med på noterna. Det är jag nog rätt bra på, kallsnack fungerar bättre för jag minns aldrig saker efteråt. Inte ens när jag tycker om personen.. folk kan säga till mig att dom ska in i fängelse nästa fredag och sen kan jag fråga "vad ska du göra på fredag?" dagen efter. Det irriterar sig folk på.. men på många sätt tycker jag ändå det är lite fåfängt att tro att folk ska komma ihåg allt om dom hela tiden. Det antar aldrig jag.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD här) skrev 2010-10-24 20:01:41 följande:div>Oja impulskontrollen är noll. Får jag för mig något så ska det ske direkt. Jag försöker inte ens sätta en sån spärr på mig själv. Som tur är så är jag penga hysterisk så jag får ångest när jag spenderar. Det är anledningen till att jag inte försökt ta itu med den ångesten för då hade vi nog fått ansöka till Lyxfällan vid det här laget.

Vad med stilar? Kan du t ex avsky en stil i flera år sen helt plötsligt få för dig att du gillar den (t ex kläder, inredning.. eller vad som helst egentligen) och då bara MÅSTE du köra på det?

Ah okej då var jag med på noterna. Det är jag nog rätt bra på, kallsnack fungerar bättre för jag minns aldrig saker efteråt. Inte ens när jag tycker om personen.. folk kan säga till mig att dom ska in i fängelse nästa fredag och sen kan jag fråga "vad ska du göra på fredag?" dagen efter. Det irriterar sig folk på.. men på många sätt tycker jag ändå det är lite fåfängt att tro att folk ska komma ihåg allt om dom hela tiden. Det antar aldrig jag.div>Det här med olika stilar... JA, jag är precis sådan. Jag kan få för mig att jag vill inreda minimalistiskt, diskreta färger och sätter igång att skapa hemmet men jag hinner inte ens färdigt så har jag fått för mig att nä, det var nog inte min stil ändå och så ändrar jag. Min man är åt andra hållet. Han skulle kunna ha samma tapet uppe i 10-15 år. Är den fin finns ingen anledning att byta, anser han. Han köper nya kläder högst 1g/år, vet sin stil och går dit han brukar gå. Medan jag å andra sidan hinner tröttna på en ny tapet efter bara någon vecka, köper nya kläder i olika stilar alldeles för ofta och jag söker hela tiden efter något mer och bättre. Jag går aldrig ens till samma frisör. Som sagt ingen regelbundenhet whatsoever.  

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-24 21:46:25 följande:div>Det här med olika stilar... JA, jag är precis sådan. Jag kan få för mig att jag vill inreda minimalistiskt, diskreta färger och sätter igång att skapa hemmet men jag hinner inte ens färdigt så har jag fått för mig att nä, det var nog inte min stil ändå och så ändrar jag. Min man är åt andra hållet. Han skulle kunna ha samma tapet uppe i 10-15 år. Är den fin finns ingen anledning att byta, anser han. Han köper nya kläder högst 1g/år, vet sin stil och går dit han brukar gå. Medan jag å andra sidan hinner tröttna på en ny tapet efter bara någon vecka, köper nya kläder i olika stilar alldeles för ofta och jag söker hela tiden efter något mer och bättre. Jag går aldrig ens till samma frisör. Som sagt ingen regelbundenhet whatsoever.  div>Jag har suttit o läst igenom hela tråden, o ALLT du skriver stämmer PRECIS med mig.. Det är heeeelt sjukt. Det som om du o jag är samma person.. (Det är jag som skriver ifrån Vuxen kvinna med ADHD)

Ngt som jag blev så själaglad över att få läst här inne, är att de verkar vara ett av symtomen, att man e trött?

För det är ngt som jag inte riktigt fått ihop.. Det tar verkligen 2 timmar o vakna för mig på morgnen, o jag skulle så väl vilja lägga mig o sova på dagarna.. Men har en aktiv 2 ½ åring hemma på heltid o en 4 månaders så de går ju ej dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Det enda som jag "saknar" är att ingen skriver om aggressionsutbrott.. är det ingen mer än jag som får det?
Jag lider ju av väldiga PMS besvär o det är då dem står högt  i kurs.. Det var det jag sökte hjälp för men kom fram till att jag skulle utredas för ADHD/ADD nu i November. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Under utredning.) skrev 2010-10-25 23:38:01 följande:div>Jag har suttit o läst igenom hela tråden, o ALLT du skriver stämmer PRECIS med mig.. Det är heeeelt sjukt. Det som om du o jag är samma person.. (Det är jag som skriver ifrån Vuxen kvinna med ADHD)

Ngt som jag blev så själaglad över att få läst här inne, är att de verkar vara ett av symtomen, att man e trött?

För det är ngt som jag inte riktigt fått ihop.. Det tar verkligen 2 timmar o vakna för mig på morgnen, o jag skulle så väl vilja lägga mig o sova på dagarna.. Men har en aktiv 2 ½ åring hemma på heltid o en 4 månaders så de går ju ej dth="15" height="15">

Det enda som jag "saknar" är att ingen skriver om aggressionsutbrott.. är det ingen mer än jag som får det?
Jag lider ju av väldiga PMS besvär o det är då dem står högt  i kurs.. Det var det jag sökte hjälp för men kom fram till att jag skulle utredas för ADHD/ADD nu i November. div>Hej vännen och välkommen hit!

Tröttheten ja. När jag nämnt detta för andra har jag fått till svar: Ja men så är det att ha småbarn, alla småbarnsföräldrar är trötta. Ok, javisst, visst är det så men faktum är att jag var minst lika trött och segstartad på morgonen innan barnen fanns i mitt liv och någonting i mig, en känsla, min inituition, säger mig att något inte står rätt till, att det är något mer. Jag tror att eftersom våra hjärnor jobbar på max hela tiden (å gud vet vad dom sysslar med när vi sover) så blir vi såhär trötta. Andra med ADHD har beskrivit det som att dom känner sig sega, att huvudet är som seg kola. Känns det igen?

Om aggressionsutbrotten. Hur yttrar sig dessa? Jag fick rejäla utbrott när jag var yngre, tror det började i tonåren någon gång. Jag kunde bli så arg att jag tog till fysiskt våld. Spelade ingen roll om personen som gjort mig arg var 3 m lång, jag kunde inte kontrollera min ilska. Ihop med alkohol hade jag inga spärrar övt. 
Jag kunde bli jättearg när jag kände mig pressad, missförstådd eller för en sån simpel grej som att jag missade bussen. Hela min värld kunde gå under för en sån sak. Och alla sådana saker eller situationer fick mig att känna mig så jävla värdelös och misslyckad. Hur svårt kunde det vara att passa tiden till en buss liksom? För mig har det alltid varit en kamp och när jag missade bussen, tåget eller vad det nu var påminde det mig om min egen oduglighet och oförmåga att vara ute i god tid. 

Än idag kan jag bli lätt arg eller irriterad över saker men jag är inte alls lika utåtagerande och tar aldrig ut min ilska i fysiskt våld. En gång i månaden är jag extra lättretlig. Japp, jag lider också av jävliga PMSbesvär. Det börjar en vecka innan mensen ska komma. Jag blir deppig, nedstämd, känner olust inför allt och alla, får tankar och idéer om att jag vill skiljas, att jag avskyr mitt liv och går igång på minsta grej. Jag blir väldigt kritisk och negativ gentemot min man, oförmögen att se allt bra som han gör och klankar ner på honom. Det är hemskt att känna sådär utan att kunna kontrollera eller stänga av det. Jag har tänkt söka hjälp för detta men det har aldrig blivit av. Tyvärr verkar inte hella problemen avta. Snarare tvärtom. 

Jag har läst att många kvinnor med ADHD/ADD upplevde sig själva som lugnare och mer fokuserade under graviditeten förmodligen p.g.a alla hormoner som for runt? Jag känner igen mig i det, gör du det också? 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (knasen) skrev 2010-10-19 12:25:47 följande:div>ni måste låna följande böcker på biblioteket:

jag vill ha ett liv och forstättningen: kanske ett liv. handlar om en tjej med adhd.

snacka om att känna igen sig..... lite jobbigt att läsa. men fick mig att bli övertygad om att jag måste utreda min dotter.

samt bokenvuxna med adhd - detta är min bibel! av vanna beckman

är 36 och nyligen utredd och fått diagnos och nu medicin och kan bara säja att kämpa på och se till att få utredning. äntligen kan jag arbeta igen 75% (det trodde jag aldrig att jag skulle klara).

mitt liv är äntligen värt att levas. även om man ibland kan tycka att det är ett småproblem att inte fixa att vika in tvätten. men det är ju så himla många småproblem i livet. fylla diskmaskinen tömma diskmaskinen, sortera in det i hyllorna. sortera smutstvätt, tvätta, hänga, sortera och hänga tvätten. bara välja vilken jäkla ketchup man skall handla i affären. varje liten grej blir till slut alldeles för mycket och man går in i väggen eller gör sig ovän med allt och alla och har det allmänt stökigt.

kram div>Tusen tack för boktips! Vanna Beckman har gjort dokumentärfilmer om bl.a vuxna med ADHD. Finns att se här: dhd-npf.com/fakta-om-adhd-och-add/vad-ar-add-och-adhd-fakta-video/">http://adhd-npf.com/fakta-om-adhd-och-add/vad-ar-add-och-adhd-fakta-video/

Finns även en dokumentärfilm i 5 eller 6 delar på youtube som heter "Mitt huvud är en torktumlare". Rekommenderas!

Jag har börjat läsa i: ADHD/ADD som vuxen-så lyfter du fram dina styrkor av Lara Honos-Webb. Boken verkar mycket lovande, hoppas bara att jag ska orka läsa den från början till slut.

Sen finns en annan bok som heter "Nu förstår jag mig själv-en berättelse om ADHD" av Pernille Dysthe.
Om någon har fler bok eller filmtips så tar jag gärna emot.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-10-23 06:47:54 följande:div>

Det  var någon som nämde social fobi tidigare. Har ni andra också problem med det? Jag tycker det är jobbigt med mycket folk. Jag blir så fort trött när det är många som pratar, tex vid ett middagsbord eller i fikarummet. Jag känner att samtalen ofta går för fort, att jag inte hinner snappa upp vad de andra säger och komma på vad jag själv ska säga förrän de redan börjat prata om något annat. Det blir lätt att jag bara sitter tyst eller hittar på en ursäkt för att gå därifrån.

div>Jag har också social fobi och panikångest. Men det beror på min ADHD - när jag tar min medicin för adhd påverkas även panikångesten och den sociala fobin och är nästan borta dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">MissSummer skrev 2010-10-20 11:53:27 följande:div>Hur hade ni det med tröttheten förresten?

Jag somnade ideligen under lektionerna i både högstadiet och gymnasiet och kunde powernappa i över 2 timmar när skoldagen var slut. Återigen var jag lat :P

Min läkare förklarade att tröttheten helt enkelt berodde på att all min energi gick åt att göra saker som för andra gick per automatik. Och det var en hel del, vilket tömde mig totalt på all ork jag hade.div>Samma här. Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu... Fattade inte varför jag somnade på lektionerna. kunde verkligen inte hålla mig vaken.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Under utredning.) skrev 2010-10-25 23:38:01 följande:div>Jag har suttit o läst igenom hela tråden, o ALLT du skriver stämmer PRECIS med mig.. Det är heeeelt sjukt. Det som om du o jag är samma person.. (Det är jag som skriver ifrån Vuxen kvinna med ADHD)

Ngt som jag blev så själaglad över att få läst här inne, är att de verkar vara ett av symtomen, att man e trött?

För det är ngt som jag inte riktigt fått ihop.. Det tar verkligen 2 timmar o vakna för mig på morgnen, o jag skulle så väl vilja lägga mig o sova på dagarna.. Men har en aktiv 2 ½ åring hemma på heltid o en 4 månaders så de går ju ej dth="15" height="15">

Det enda som jag "saknar" är att ingen skriver om aggressionsutbrott.. är det ingen mer än jag som får det?
Jag lider ju av väldiga PMS besvär o det är då dem står högt  i kurs.. Det var det jag sökte hjälp för men kom fram till att jag skulle utredas för ADHD/ADD nu i November. div>Jag hittade information om PMDD/PMDS på internet och sa till läkaren att "det där har jag, så är det bara" och när jag beskrev varför jag trodde det så höll han med mig.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Premenstruell_dysforisk_st%C3%B6rning

För övrigt är det läskigt hur otroligt jag känner igen mig hos er som skriver här.