ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2010-10-23 08:10:06 följande:div>Tycker dina inlägg varit enormt givande, sluta inte! Skitsamma vems inlägg man svarar på, det är bara att häva ur sig om sina egna känslor och upplevelser så är det en stor trygg igenkänningsfaktor enligt mig. dth="15" height="15">div>I den här tråden är det fritt fram att svara hur strukturerat eller förvirrat man vill! Det är roligt att läsa exempel på problem som ni upplever i vardagen. Ge gärna tips om ni har kommit på lösningar på problemen också!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD här) skrev 2010-10-19 16:49:38 följande:div>Jag har diagnostiserad svår ADD och mina symtom är:

- Svår understimulering som resultat av att jag inte kan stimulera mitt högre IQdiv>Jag håller på att gå igenom alla symptom som kommit fram nu och jag blev nyfiken på den här punkten. Menar du att du blir understimulerad när du gör vardagssysslor typ viker tvätt och sådana "måsten" eller att du alltid är understimulerad, även när du sjäv får bestämma vad du ska fundera på?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-10-23 19:16:15 följande:div>Jag håller på att gå igenom alla symptom som kommit fram nu och jag blev nyfiken på den här punkten. Menar du att du blir understimulerad när du gör vardagssysslor typ viker tvätt och sådana "måsten" eller att du alltid är understimulerad, även när du sjäv får bestämma vad du ska fundera på?div>Det spelar ingen roll vad jag gör, jag finner det mesta dötrist. Min läkare förklarade det så att min hjärna ibland fungerar lite annorlunda mot dom med normalt IQ men min ADD hindrar den från att användas korrekt. Då känner jag mig uttråkad. Det ska tydligen vara det som gör att jag aldrig fastnad för en hobby medan andra som jag kommit i kontakt med med ADD verkar ha en hobby som dom är väldigt inne i och duktiga på/spenderar mycket tid med. Det har jag aldrig gjort och det gör mig ledsen.. vill också ha någonting!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-10-23 06:47:54 följande:div>

Det  var någon som nämde social fobi tidigare. Har ni andra också problem med det? Jag tycker det är jobbigt med mycket folk. Jag blir så fort trött när det är många som pratar, tex vid ett middagsbord eller i fikarummet. Jag känner att samtalen ofta går för fort, att jag inte hinner snappa upp vad de andra säger och komma på vad jag själv ska säga förrän de redan börjat prata om något annat. Det blir lätt att jag bara sitter tyst eller hittar på en ursäkt för att gå därifrån.

div>Jag vet inte om det jag upplever är social fobi, allmän blyghet eller vad. Men om jag kan undviker jag stora folkmassor och jag tycker inte om att stå i rampljuset. Någon nämnde en situation där man te.x går förbi ett gäng som plötsligt skrattar högt och hur man då automatiskt tänker att dom måste skrattat åt mig. Jag tänker likadant men har mina bättre och sämre dagar. Har jobbat en del med detta i terapi och äter även sertralin och sen jag började med dom har den sociala fobin (eller vad det nu är) blivit bättre även om det fortfarande inte är bra nog.

Platser som fikarum skyr jag som pesten. Finns inge värre än när man börjat på nytt jobb och ska försöka ta sig in i gruppen, lära sig och förstå de sociala koderna, vad man "får" och "inte får" göra. Särskilt jobbigt tycker jag det är när man upptäcker att man inte har något gemensamt med de övriga som sitter och pratar. När samtalen handlar om sådant som jag inte är insatt i eller är ointresserad av, jag kan helt enkelt inte förmå mig att spela intresserad eller prata om sådant som jag tycker är helt meningslöst bara för att vara trevlig. Tyvärr? har jag inget pokerface och kan aldrig heller dölja min tristess och detta ser ju andra som då uppfattar mig som nonchalant eller kanske t.o.m dryg och osocial.

Mer om den sociala fobin.

Hur har ni andra det med "kallsnack"? Jag förstår mig inte alls på sådant och jag tror att det är därför bl.a som jag drar mig för att ta initiativet till ett samtal, jag vet helt enkelt inte hur man kallsnackar. Känner mig fånig när jag hör mig själv försöka, om jag te.x säger något som "ja fy vilket väder vi har idag", för egentligen så skiter jag i vädret, det intresserar mig inte ett dugg att prata om dessa oväsentliga saker även om jag rent intellektuellt förstår att det ofta är precis sådant som måste till för att öppna upp ett samtal med någon man inte känner. Men jag har svårt för det "sociala spelet", att låtsas eller göra något "bara för att". Det jag inte finner någon mening i eller med har jag väldigt svårt att förmå mig göra.

En annan sak jag undrar är om ni är tidsstyrda? Jag ska dra ett exempel.
Jag pluggade för ett par år sedan, det var lunch och jag satt med några från klassen i matsalen. Det samtalades om något jag inte fann något intresse i övt. Hade ämnet varit något jag tyckte om hade jag kanske inte uppmärksammat tiden så mycket som jag gjorde. Hursomhelst, lunchrasten skulle ta slut 12:30 säger vi. När klockan var 12:15 började jag känna mig stressad och jag tänkte att om jag skulle hinna ta en kopp kaffe, röka, gå på toa osv så måste jag gå nu. Detta tänkte jag tyst för mig själv och jag kände ett jättebehov, nästan som ett tvång, att resa mig och gå, vilket jag tillslut gjorde. Efteråt var det en del av de klasskamrater som suttit vid bordet som tyckte jag agerat konstigt som bara rest mig och gått iväg utan ett ljud. Jag fick höra att jag var ohyfsad m.m och jag förstod inte alls varför för jag var ju inte ens med i samtalet utan satt mest där som ett bihang. Men mina klasskamrater hade uppenbarligen inte upplevt det så och dom kunde inte alls köpa min förklaring till varför jag känt ett sådant starkt behov av att gå. Jag förstod där och då att jag nog inte är som andra. De kunde inte förstå mig och jag kunde förstå varför detta hade irriterat dom. 

Men, om vi tar samma situation som ovan, där jag planerat exakt vad jag ska göra med de minutrar som är kvar och om någon rubbar detta. Te.x jag reser mig för att gå och någon säger: Jag följer med men ska bara på toa först. Då blir det jobbigt eftersom detta inte var inräknat i min tid. Jag blir stressad och på dåligt humör av oförutsedda händelser som krockar med min tighta tidsplan. Det ironiska är ju att jag alltid planerar min tid väldigt tight, kanske för att jag hatar dötid, jag vet inte. Jag vill att allt ska ske som i en jämn ström utan uppehåll, avskyr att bli avbruten eller när det händer något som sabbar hela tidsplanen. 

Känner ni igen i er detta?  

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-24 14:21:21 följande:div>Mer om den sociala fobin.

Hur har ni andra det med "kallsnack"? Jag förstår mig inte alls på sådant och jag tror att det är därför bl.a som jag drar mig för att ta initiativet till ett samtal, jag vet helt enkelt inte hur man kallsnackar. Känner mig fånig när jag hör mig själv försöka, om jag te.x säger något som "ja fy vilket väder vi har idag", för egentligen så skiter jag i vädret, det intresserar mig inte ett dugg att prata om dessa oväsentliga saker även om jag rent intellektuellt förstår att det ofta är precis sådant som måste till för att öppna upp ett samtal med någon man inte känner. Men jag har svårt för det "sociala spelet", att låtsas eller göra något "bara för att". Det jag inte finner någon mening i eller med har jag väldigt svårt att förmå mig göra.

En annan sak jag undrar är om ni är tidsstyrda? Jag ska dra ett exempel.
Jag pluggade för ett par år sedan, det var lunch och jag satt med några från klassen i matsalen. Det samtalades om något jag inte fann något intresse i övt. Hade ämnet varit något jag tyckte om hade jag kanske inte uppmärksammat tiden så mycket som jag gjorde. Hursomhelst, lunchrasten skulle ta slut 12:30 säger vi. När klockan var 12:15 började jag känna mig stressad och jag tänkte att om jag skulle hinna ta en kopp kaffe, röka, gå på toa osv så måste jag gå nu. Detta tänkte jag tyst för mig själv och jag kände ett jättebehov, nästan som ett tvång, att resa mig och gå, vilket jag tillslut gjorde. Efteråt var det en del av de klasskamrater som suttit vid bordet som tyckte jag agerat konstigt som bara rest mig och gått iväg utan ett ljud. Jag fick höra att jag var ohyfsad m.m och jag förstod inte alls varför för jag var ju inte ens med i samtalet utan satt mest där som ett bihang. Men mina klasskamrater hade uppenbarligen inte upplevt det så och dom kunde inte alls köpa min förklaring till varför jag känt ett sådant starkt behov av att gå. Jag förstod där och då att jag nog inte är som andra. De kunde inte förstå mig och jag kunde förstå varför detta hade irriterat dom. 

Men, om vi tar samma situation som ovan, där jag planerat exakt vad jag ska göra med de minutrar som är kvar och om någon rubbar detta. Te.x jag reser mig för att gå och någon säger: Jag följer med men ska bara på toa först. Då blir det jobbigt eftersom detta inte var inräknat i min tid. Jag blir stressad och på dåligt humör av oförutsedda händelser som krockar med min tighta tidsplan. Det ironiska är ju att jag alltid planerar min tid väldigt tight, kanske för att jag hatar dötid, jag vet inte. Jag vill att allt ska ske som i en jämn ström utan uppehåll, avskyr att bli avbruten eller när det händer något som sabbar hela tidsplanen. 

Känner ni igen i er detta?  div>Jag gör det. Jag klarar inte av att något/någon rubbar mina rutiner. Jag blir stressad och helt ur balans, trött och ibland faktiskt halvhysterisk. Därför kan jag inte sova borta t ex, det blir helt fel.
Men det fungerar ändå rätt bra för mig nu för tiden då jag äntligen insett att jag styr över min tid och mitt liv. Om jag inte vill så behöver jag inte. Jag har jobbat en massor med att säga nej och att återkomma med information om om jag kan komma till en tillställning eller gå ut med en eller flera vänner. Sedan dess har det blivit väldigt mycket bättre.

Jag känner dock inte igen mig i den sociala fobin som ni diskuterar här i tråden. Jag är väldigt social och blir ofta mittpunkten. Men något som jag insett på lite senare tid som jag tycker är väldigt pinsamt är att jag sällan har något intresse för andra människor eller samtal om dom inte antingen handlar om något nytt eller är väldigt dramatiskt. Alltså föredrar jag flera gånger om att ständigt träffa nya människor där man måste berätta helt om sig själv och får höra för första gången om den andra personen än umgås med äldre bekantskaper. Får mig att känna mig så ytlig och självupptagen när jag tänker på det.. men jag är verkligen inte det!

Men jag känner igen mig i den sociala tröttheten. Har jag umgåtts en dag så måste jag vara hemma flera dagar i rad efteråt för att jag blir helt slut och tycker det är jobbigt att jag fallit ur mina vardagsrutiner som inte alls har utrymme för kontakt med andra än min man.

Jag har inga problem att stå i rampljuset när jag verkligen vet vad jag pratar om. Hålla föredrag, till exempel, bekymrar mig inte alls. (Att försvara en uppsats eller liknande har jag däremot skitsvårt för, när jag inte vet vad som ska hända, när jag blir kritiserad, och det inte är jag som styr samtalet.)

Socialt sett är jag en katastrof. Jag fixar inte kallprat och känner mig bara dum. Ibland resulterar det i att jag sitter tyst, ibland i att jag slår över åt andra hållet och blir pinsamt, karikatyriskt social. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska prata om.

Och jag är en av dem som kom in och "skapade lite kaos" i tråden, och tyckte själv att det blev ostrukturerad och jobbigt, framför allt som många är anonyma, men det var så otroligt skönt att få prata av sig lite och få höra om hur ni har det.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD här) skrev 2010-10-24 15:07:05 följande:div>Jag gör det. Jag klarar inte av att något/någon rubbar mina rutiner. Jag blir stressad och helt ur balans, trött och ibland faktiskt halvhysterisk. Därför kan jag inte sova borta t ex, det blir helt fel.
Men det fungerar ändå rätt bra för mig nu för tiden då jag äntligen insett att jag styr över min tid och mitt liv. Om jag inte vill så behöver jag inte. Jag har jobbat en massor med att säga nej och att återkomma med information om om jag kan komma till en tillställning eller gå ut med en eller flera vänner. Sedan dess har det blivit väldigt mycket bättre.

Jag känner dock inte igen mig i den sociala fobin som ni diskuterar här i tråden. Jag är väldigt social och blir ofta mittpunkten. Men något som jag insett på lite senare tid som jag tycker är väldigt pinsamt är att jag sällan har något intresse för andra människor eller samtal om dom inte antingen handlar om något nytt eller är väldigt dramatiskt. Alltså föredrar jag flera gånger om att ständigt träffa nya människor där man måste berätta helt om sig själv och får höra för första gången om den andra personen än umgås med äldre bekantskaper. Får mig att känna mig så ytlig och självupptagen när jag tänker på det.. men jag är verkligen inte det!

Men jag känner igen mig i den sociala tröttheten. Har jag umgåtts en dag så måste jag vara hemma flera dagar i rad efteråt för att jag blir helt slut och tycker det är jobbigt att jag fallit ur mina vardagsrutiner som inte alls har utrymme för kontakt med andra än min man.div>Att säga nej har jag jättesvårt för. Tror det har med behovet att vara till lags att göra. Jag vill inte svika någon ändå är det alltid precis det jag gör i slutändan för att jag inte kunnat hålla mina löften. Vill ju så gärna hinna med och göra så mycket som möjligt men tar mig ALLTID vatten över huvudet. Hur har du jobbat med detta? Jag skulle nog behöva konkreta tips på hur jag kan bli bättre på att säga nej och planera min tid bättre.

Det här med social fobi. Jag är också väldigt social och har inte svårt för att prata så länge det inte är kallsnack. Det är nog mest själva "öppningen", första kontakten jag har mest problem med men sedan brukar det flyta på ganska bra. Det som förstör det lite är alla tankar som far runt i skallen. Det gör att jag får svårt att behålla uppmärksamheten på personen jag pratar med för under tiden vi pratar distraheras jag av sådant som händer runtom samt att jag "scannar" personen, hans/hennes kroppsspråk. Att vara helt och fullt närvarande är därför en omöjlighet för mig. Jag vill ge ett exempel. 

Jag var ute och åt middag med en nära och god vän som behövde prata av sig. Stället vi var på var fullsatt och ljudnivån var ganska hög = inga bra förutsättningar för att jag ska kunna lyssna och bekräfta den jag pratar med. Medan min vän satt där och pratade om sina problem upptäckte jag hur enormt svårt det var att behålla fokus på henne. Jag la märke till personer, ståendes i dörröppningen i väntan på att få komma in och sätta sig, andra matgäster sittandes vid sina bord och så fort någon gick förbi vårt bord var jag tvungen att titta upp. Alla mina sinnen var wide open och hur mycket jag än försökte så gick det inte att sålla bort allt som hände inne i restaurangen. Alla ljud, rörelser, lukter osv kommer till mig genom min öppna ventil och så dessa tankar sen.... Undrar om dom där två gästerna är ett par? Varför kommer det inte en servitris snart? Åh vad deras mat såg god ut!, åhh vad gott personen som gick förbi luktade, vilket högt skratt den där mannen har, varför tittar den där tjejen så konstigt på mig?, undra vilken buss jag ska åka med hem sen? fan, jag måste nog gå och kissa snart, fy vad svettigt det är,.. ... osv osv... allt på en och samma gång i en enda stor röra.  

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-24 17:06:30 följande:div>Att säga nej har jag jättesvårt för. Tror det har med behovet att vara till lags att göra. Jag vill inte svika någon ändå är det alltid precis det jag gör i slutändan för att jag inte kunnat hålla mina löften. Vill ju så gärna hinna med och göra så mycket som möjligt men tar mig ALLTID vatten över huvudet. Hur har du jobbat med detta? Jag skulle nog behöva konkreta tips på hur jag kan bli bättre på att säga nej och planera min tid bättre.

Det här med social fobi. Jag är också väldigt social och har inte svårt för att prata så länge det inte är kallsnack. Det är nog mest själva "öppningen", första kontakten jag har mest problem med men sedan brukar det flyta på ganska bra. Det som förstör det lite är alla tankar som far runt i skallen. Det gör att jag får svårt att behålla uppmärksamheten på personen jag pratar med för under tiden vi pratar distraheras jag av sådant som händer runtom samt att jag "scannar" personen, hans/hennes kroppsspråk. Att vara helt och fullt närvarande är därför en omöjlighet för mig. Jag vill ge ett exempel. 

Jag var ute och åt middag med en nära och god vän som behövde prata av sig. Stället vi var på var fullsatt och ljudnivån var ganska hög = inga bra förutsättningar för att jag ska kunna lyssna och bekräfta den jag pratar med. Medan min vän satt där och pratade om sina problem upptäckte jag hur enormt svårt det var att behålla fokus på henne. Jag la märke till personer, ståendes i dörröppningen i väntan på att få komma in och sätta sig, andra matgäster sittandes vid sina bord och så fort någon gick förbi vårt bord var jag tvungen att titta upp. Alla mina sinnen var wide open och hur mycket jag än försökte så gick det inte att sålla bort allt som hände inne i restaurangen. Alla ljud, rörelser, lukter osv kommer till mig genom min öppna ventil och så dessa tankar sen.... Undrar om dom där två gästerna är ett par? Varför kommer det inte en servitris snart? Åh vad deras mat såg god ut!, åhh vad gott personen som gick förbi luktade, vilket högt skratt den där mannen har, varför tittar den där tjejen så konstigt på mig?, undra vilken buss jag ska åka med hem sen? fan, jag måste nog gå och kissa snart, fy vad svettigt det är,.. ... osv osv... allt på en och samma gång i en enda stor röra.  div>Hehe kan inte låta bli och flina lite. Vet precis vad du pratar om. Jag har börjat be om ursäkt och berättar för personen att "jag är väldigt distraherad idag, men jag hör vad du säger" för oftast gör jag det men som du så måste jag titta runt, en ensam gubbe som stöter till tallriken med sin gaffel ser min hjärna som en lika stor prioritet som att kvinnan vid bordet bredvid skulle bli skjuten. Värst är när folk upprepar sig eller säger saker som jag förstår att dom ska säga. Jag har arbetat mycket med ögonkontakt och har blivit mycket bättre, jag tänker aktivt på att jag ska söka och tvinga mig själv att behålla ögonkontakt och det har hjälpt.
Inte för att jag kan fokusera mer på konversationen men personerna man pratar med ger en annorlunda respons.

Jag övade helt enkelt med att tvinga mig själv, pressa mig själv. Tänkte att jag är en vuxen människa, jag har ett psyke, en stressnivå, ett eget liv jag kan inte gå runt och säga ja till att lösa alla andras problem hela tiden. Men det var inte lätt! Jag fick nog också nog vid ett tillfälle. Nu säger jag inte NEJ direkt i personens ansikte utan istället säger jag saker som "Det låter jätte trevligt, låt mig bara dubbel kolla så jag inte dubbelbokar" eller liknande. På så sätt släpper personen det hela för stunden och jag kan svara i ett tillfälle där jag har överhanden som t ex på Facebook eller via SMS. Det fungerar smidigt och väldigt bra. Jag har som du också säger så svårt att hålla det jag lovar. Det är så pinsamt och gör mig så ledsen. Så det fungerar bra att göra så eftersom jag bara ställer till det i alla fall.

Vad menas med kallsnack? Typ om vädret och så eller om saker man inte har något intresse i?

Jag har tänkt på det som någon skrev att det är ett problem om man upplever det som ett problem. Det ligger mycket i det, förstås, men det beror ju också på hur man inrättar sitt liv. Vilket jobb och vilken jobbsituation man väljer, till exempel. Jag har medvetet valt ett jobb där jag vet att jag fungerar.

Samma som med hissfobin, till exempel (som ändå är bättre nu sen jag har jobbat mycket med det). Det är inget problem i min vardag - jag tar trapporna. Jag har valt att bo så att jag inte behöver åka hiss. När jag hade en kompis som bodde på sjunde våningen så såg jag till att vi träffades ute eller hemma hos mig. Visst begränsar det mig kanske lite, men det är ju inget *problem*.

Så hur vet man när ett problem är ett problem?