ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD här) skrev 2010-10-28 12:04:27 följande:div>Jo precis där är vi likadana. Det jag menar med konsekvenstänkande är mer att jag t ex kan ha 1000 kr i plånboken och handlar mat för 600 och tänker att 400 ska jag ha till present till min mamma på hennes födelsedag. Toppen. Sen ser jag något för 400, wow det är ju det jag har kvar! Så köper jag och har helt glömt vad pengarna var till från början. Jag orkar heller inte med saker som att åka hem först och ta mått för en möbel och så vidare om jag fått för mig att vi ska ha något sånt.

Det där med barndomen kan jag svara på, min mamma tyckte inte att det fanns något speciellt från min barndom att anmärka men sen på min andra utredning (jag gjorde en komplettering, det är nog inte så vanligt) så hade hon blivit mer insatt och fått mer tid att tänka och insåg att hon mer sett mig som ett uttåtriktat socialt barn som klarade kortare instruktioner bättre, var stökig på mitt rum osv. Inget hon tänkte att "oj vilket konstigt barn jag har" utan att sån var jag inget mer med det. Men nu ser hon att jag hade problem.div>Skulle du säga att du har svårt för omständigheter? Tänkte på det här med att du inte orkar åka hem och mäta först.  

Om vi tar det med möbeln som ex. Om jag och min man går runt på Ikea och så vips får jag syn på en byrå som jag bara måste ha. Genast börja jag tänka på vart jag kan ha den, vad jag ska ha i den, hur fin den skulle bli här hemma osv medan min man börjar tänka på (enligt mig) tråkiga saker som mått, behöver verkligen en byrå till och tycker att vi borde vänta med att köpa tills vi vet exakta mått, exakt vart jag planerar ha den osv. Sådant måste han veta, typ, medan jag är mer av en "äh skitsamma, slit och släng-typ". Jag orkar inte vänta, pallar inte att stå och mäta och diskutera och planera in i minsta detalj exakt var vi ska ha byrån.... den finner nog sin plats så småningom. Och vadå om vi behöver en byrå till? Man kan väl aldrig ha för mycket förvaring, menar jag, men det gäller nog det mesta i min värld, kläder, parfymer, kaffekoppar, skor... osv. Men sådär impulsiv är jag mest bara om jag verkligen fallit för något. Känner jag mig mer osäker kan jag vänta.

Jag vill tro att jag har ett konsekvenstänkande men att jag alltför lätt kan förbise det och tänka "äh skitsamma, det ordnar sig nog". Min man har jättesvårt för detta, likaså en vän till mig som menar att det är omoget och oansvarligt.   

Jag är en person som alltid säger vad jag tycker, står alltid på mig o har oftast åsikter om allt. men skulle däremot hellre dra en vit lögn om en åsikt skulle såra ngn, det tycker jag inte om. 

Har alltid velat o stå i centrum för de jag tycker om, dansa på scen osånt. Men när de kommer till o redovisa i grupp eller ringa telefonsamtal, DÅ får jag ångest.. Om jag är i blickpunkten för det jag inte är intresserad av, då blir jag direkt osäker.

Ngt som jag känner skulle avra de värsta som skulle hända mig, är om ngn skulle ta upp mig ur en publik eller i klassrummet BARA SÅDÄR, då skulle jag döööö rent ut sagt.. Då skulle jag få panikångest.

Har ofta fått höra i skolan hur röd i ansiktet jag blivit varje gång jag ska redovisa. Vilket gjore att allt bara blev värre! 

Glömde skriva att jag oxå besatt leter efter information om ADD/ADHD sen detta börjades o pratas om. Sen har jag blivit galen på mig själv för att jag söker symtom i min son o blir skit nervös för det.
kan lixom inte sluta tänka på det. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-28 12:21:15 följande:div>Skulle du säga att du har svårt för omständigheter? Tänkte på det här med att du inte orkar åka hem och mäta först.  

Om vi tar det med möbeln som ex. Om jag och min man går runt på Ikea och så vips får jag syn på en byrå som jag bara måste ha. Genast börja jag tänka på vart jag kan ha den, vad jag ska ha i den, hur fin den skulle bli här hemma osv medan min man börjar tänka på (enligt mig) tråkiga saker som mått, behöver verkligen en byrå till och tycker att vi borde vänta med att köpa tills vi vet exakta mått, exakt vart jag planerar ha den osv. Sådant måste han veta, typ, medan jag är mer av en "äh skitsamma, slit och släng-typ". Jag orkar inte vänta, pallar inte att stå och mäta och diskutera och planera in i minsta detalj exakt var vi ska ha byrån.... den finner nog sin plats så småningom. Och vadå om vi behöver en byrå till? Man kan väl aldrig ha för mycket förvaring, menar jag, men det gäller nog det mesta i min värld, kläder, parfymer, kaffekoppar, skor... osv. Men sådär impulsiv är jag mest bara om jag verkligen fallit för något. Känner jag mig mer osäker kan jag vänta.

Jag vill tro att jag har ett konsekvenstänkande men att jag alltför lätt kan förbise det och tänka "äh skitsamma, det ordnar sig nog". Min man har jättesvårt för detta, likaså en vän till mig som menar att det är omoget och oansvarligt.   div>Precis så menar jag. Vi kan gå runt och så kan min man säga t ex "Hm vi kanske skulle ha en byrå" eller så får jag för mig det själv och tycker det är en GRYMT BRA IDE. Och medan mannen undrar mer vad jag hade tänkt ha den och om den ens får plats så är jag som du att det löser sig. Knappast så att man inte hittar något att ha i byrån! Detta blir negativt om t ex vi ska köpa en ny hylla till TVn för flera tusen och min man inte är där, då kan det likabra bli förliten och så är en massa pengar slösade. MEN då är det mer för att jag helt enkelt inte klarar av att tänka hela vägen, jag impulsköper inte bara en hylla för 5 000 kr men jag kanske inte tänkte på att TVn har en storlek också.. för andra som din vän där t ex så kan det nog ses som väldigt barnsligt och bara ren brist på livserfarenhet men jag är en väldigt mogen och ansvarstagande person och det vet dom som känner mig. Så det är 100% min ADD. Nog avskyr jag omständigheter men i det här är det mer så att jag vill att något ska hända NU. Ska vi handla så är det NU inte SEN.

Jo annars har jag också den där beslutsångsten och kan oftast låta bli och köpa alls sånt som faktiskt behövs eller köpa något som bara är hälften så bra för att jag är orolig för att jag inte klarar av beslutet samtidigt som jag absolut inte kan vänta med att köpa av flera anledningar som att jag är impulsiv och vill gärna att det händer NU och att jag vet att det kommer ta tid innan jag kommer till skott igen. Exempel är strumpor eller något till hemmet som sladdar som behövs. Jag har rent allmänt ångest med att spendera pengar om det går över en viss summa (beror på vad det är för sak, en TV för 500 kr ingen ångest men för 50 000 kr, usch!)

Ändå är det här med att handla knepigt för mig, vet inte hur du och andra i tråden känner men jag har ett stort, stort problem som jag ser som det STÖRSTA och det är belöning.

Jag har läst mycket om ny research för ADD och ADHD och dom har kunnat bevisa mer och mer att det finns en störning som gör att belöningssignalerna inte fungerar ordentligt i hjärnan och att det är därför som vi har så svårt att känna motivation. Jag ser det här som ett stort problem eftersom jag inte får någon belöning av något sunt. Jag måste köpa något för att få en kick alternativt äta något och ja du hör ju hur det låter. Nu vill jag ändå understryka att jag varesig har en ätstörning eller är ett Lyxfällan fall utan jag har ändå bukt på det men just att det krävs något sånt gör mig ledsen. Jag blir också lite positivt exalterad när det händer något utöver det vanliga även hemska saker, självklart känner jag inget lycka eller skadeglädje för andra men innerst inne en svag svag tacksamhet att det för en gång skull händer något (t ex att en kompis bråkar med en annan kompis). Känner du igen det?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Under utredning.) skrev 2010-10-28 12:48:41 följande:div>Glömde skriva att jag oxå besatt leter efter information om ADD/ADHD sen detta börjades o pratas om. Sen har jag blivit galen på mig själv för att jag söker symtom i min son o blir skit nervös för det.
kan lixom inte sluta tänka på det. div>Jag vet inte om det är någon tröst eller om vi ens kommer fungera lika men för mig lade det sig. I början sökte jag och läste på allt som handlade om ADD. Nu har jag inte så speciellt mycket intresse i diagnosen längre, det är tråkigt, gammalt. Däremot så har jag på senare året istället byggt upp ett intresse att prata med likasinnade och att ge andra lite av ens egna råd eller bara inblickar och sådär. Men själva hysterin la sig rätt fort.
Kanske blir lika för dig! 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD här) skrev 2010-10-28 13:03:56 följande:div>Precis så menar jag. Vi kan gå runt och så kan min man säga t ex "Hm vi kanske skulle ha en byrå" eller så får jag för mig det själv och tycker det är en GRYMT BRA IDE. Och medan mannen undrar mer vad jag hade tänkt ha den och om den ens får plats så är jag som du att det löser sig. Knappast så att man inte hittar något att ha i byrån! Detta blir negativt om t ex vi ska köpa en ny hylla till TVn för flera tusen och min man inte är där, då kan det likabra bli förliten och så är en massa pengar slösade. MEN då är det mer för att jag helt enkelt inte klarar av att tänka hela vägen, jag impulsköper inte bara en hylla för 5 000 kr men jag kanske inte tänkte på att TVn har en storlek också.. för andra som din vän där t ex så kan det nog ses som väldigt barnsligt och bara ren brist på livserfarenhet men jag är en väldigt mogen och ansvarstagande person och det vet dom som känner mig. Så det är 100% min ADD. Nog avskyr jag omständigheter men i det här är det mer så att jag vill att något ska hända NU. Ska vi handla så är det NU inte SEN.

Jo annars har jag också den där beslutsångsten och kan oftast låta bli och köpa alls sånt som faktiskt behövs eller köpa något som bara är hälften så bra för att jag är orolig för att jag inte klarar av beslutet samtidigt som jag absolut inte kan vänta med att köpa av flera anledningar som att jag är impulsiv och vill gärna att det händer NU och att jag vet att det kommer ta tid innan jag kommer till skott igen. Exempel är strumpor eller något till hemmet som sladdar som behövs. Jag har rent allmänt ångest med att spendera pengar om det går över en viss summa (beror på vad det är för sak, en TV för 500 kr ingen ångest men för 50 000 kr, usch!)

Ändå är det här med att handla knepigt för mig, vet inte hur du och andra i tråden känner men jag har ett stort, stort problem som jag ser som det STÖRSTA och det är belöning.

Jag har läst mycket om ny research för ADD och ADHD och dom har kunnat bevisa mer och mer att det finns en störning som gör att belöningssignalerna inte fungerar ordentligt i hjärnan och att det är därför som vi har så svårt att känna motivation. Jag ser det här som ett stort problem eftersom jag inte får någon belöning av något sunt. Jag måste köpa något för att få en kick alternativt äta något och ja du hör ju hur det låter. Nu vill jag ändå understryka att jag varesig har en ätstörning eller är ett Lyxfällan fall utan jag har ändå bukt på det men just att det krävs något sånt gör mig ledsen. Jag blir också lite positivt exalterad när det händer något utöver det vanliga även hemska saker, självklart känner jag inget lycka eller skadeglädje för andra men innerst inne en svag svag tacksamhet att det för en gång skull händer något (t ex att en kompis bråkar med en annan kompis). Känner du igen det?div>Det där med att vela fram o tillbaka... sån är jag.. Jag har beslutsångest för de mesta om jag inte helt 100 vet. Bara att välja mat o laga kan vara ett helt projekt.

Även de med belöning är jag likadan, jag måste få ut ngt av allt jag gör..noll tålamod o ger upp väldigt lätt.

Det med pengar känner jag inte riktigt igen, men just beteendet känner jag igen.. Vi har haft de rätt dåligt ekonomiskt, (under minimi) o har därför inte kunnat köpa ngt.
Men däremot var jag sån då jag hade tillgång till pengar, då jag bodde hemma.
Då var jag inte lycklig om jag inte fick köpa mig saker.. Fick ett rus, sen försvann de, o så ville man ha ngt mer.. var aldrig nöjd. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD här) skrev 2010-10-28 13:07:12 följande:div>Jag vet inte om det är någon tröst eller om vi ens kommer fungera lika men för mig lade det sig. I början sökte jag och läste på allt som handlade om ADD. Nu har jag inte så speciellt mycket intresse i diagnosen längre, det är tråkigt, gammalt. Däremot så har jag på senare året istället byggt upp ett intresse att prata med likasinnade och att ge andra lite av ens egna råd eller bara inblickar och sådär. Men själva hysterin la sig rätt fort.
Kanske blir lika för dig! div>Ja det kan jag tänka mig att det göra.. Skönt att du tar dig tid o ger lite råd, det behövs alltid dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD här) skrev 2010-10-28 13:03:56 följande:div>Precis så menar jag. Vi kan gå runt och så kan min man säga t ex "Hm vi kanske skulle ha en byrå" eller så får jag för mig det själv och tycker det är en GRYMT BRA IDE. Och medan mannen undrar mer vad jag hade tänkt ha den och om den ens får plats så är jag som du att det löser sig. Knappast så att man inte hittar något att ha i byrån! Detta blir negativt om t ex vi ska köpa en ny hylla till TVn för flera tusen och min man inte är där, då kan det likabra bli förliten och så är en massa pengar slösade. MEN då är det mer för att jag helt enkelt inte klarar av att tänka hela vägen, jag impulsköper inte bara en hylla för 5 000 kr men jag kanske inte tänkte på att TVn har en storlek också.. för andra som din vän där t ex så kan det nog ses som väldigt barnsligt och bara ren brist på livserfarenhet men jag är en väldigt mogen och ansvarstagande person och det vet dom som känner mig. Så det är 100% min ADD. Nog avskyr jag omständigheter men i det här är det mer så att jag vill att något ska hända NU. Ska vi handla så är det NU inte SEN.

Jo annars har jag också den där beslutsångsten och kan oftast låta bli och köpa alls sånt som faktiskt behövs eller köpa något som bara är hälften så bra för att jag är orolig för att jag inte klarar av beslutet samtidigt som jag absolut inte kan vänta med att köpa av flera anledningar som att jag är impulsiv och vill gärna att det händer NU och att jag vet att det kommer ta tid innan jag kommer till skott igen. Exempel är strumpor eller något till hemmet som sladdar som behövs. Jag har rent allmänt ångest med att spendera pengar om det går över en viss summa (beror på vad det är för sak, en TV för 500 kr ingen ångest men för 50 000 kr, usch!)

Ändå är det här med att handla knepigt för mig, vet inte hur du och andra i tråden känner men jag har ett stort, stort problem som jag ser som det STÖRSTA och det är belöning.

Jag har läst mycket om ny research för ADD och ADHD och dom har kunnat bevisa mer och mer att det finns en störning som gör att belöningssignalerna inte fungerar ordentligt i hjärnan och att det är därför som vi har så svårt att känna motivation. Jag ser det här som ett stort problem eftersom jag inte får någon belöning av något sunt. Jag måste köpa något för att få en kick alternativt äta något och ja du hör ju hur det låter. Nu vill jag ändå understryka att jag varesig har en ätstörning eller är ett Lyxfällan fall utan jag har ändå bukt på det men just att det krävs något sånt gör mig ledsen. Jag blir också lite positivt exalterad när det händer något utöver det vanliga även hemska saker, självklart känner jag inget lycka eller skadeglädje för andra men innerst inne en svag svag tacksamhet att det för en gång skull händer något (t ex att en kompis bråkar med en annan kompis). Känner du igen det?div>Japp känner igen mig i allting du berättar. Det sista du nämnde har jag också hört något om, det här med belöningssystemet.
Det känns som om jag mer eller mindre alltid jagar efter något mer och bättre, spänning, någon form av stiumli. Att vara likgiltig och apatisk är bland det värsta jag vet att känna. Värre än ilska, värre än sorg. Bara jag känner NÅGOT jag kan ta på. Kickar och belöningar, ja shoppingen är ju en del av det. Jag kan vara och handla min man och säga: Här går vi in! Och han frågar varför? behöver du något där? Och jag svarar att det vet man aldrig, det vet jag när jag ser det. Ytterligare en grej min man har väldigt svårt för och retar sig på. Själv tycker jag bara att han är stel och tråkig som man går in i en butik där han VET att han behöver något.  

Och när det händer något utöver det vanliga... ja, jag skulle nog säga att jag går igång lite på det. Kan inte påstå att det är skadeglädje jag känner men jag får helt klart som en kick, blir lite exalterad, upprymd samtidigt som jag kan känna med de inblandade. Jag är med andra ord inte empatilös, snarare tvärtom, upplever jag att jag har alldeles för mycket empati ibland. Men det där måste väl ha med jakten på spänning att göra som jag läst att människor med ADHD/ADD ständigt söker. Man vill att det ska hända något. Jag mår som allra sämst när livet och vardagen rullar på, på samma tråkiga, gråa vis flera dagar i rad. Inga utsvävningar, ingenting utöver det vanliga händer, samma gamla visa dag och ut dag in-SÅNT gör mig så fruktansvärt nedstämd och kanske är det då, som allra mest, jag behöver mina olika belöningar.  

Men allvarligt talat, är dessa problem verkligen kopplat till ADHD/ADD? Jag känner igen mig i otroligt mycket av vad ni skriver: Att folk skrattar och jag automatiskt tror att det är mig de skrattar åt, trycka på kaffemaskinen (har flera gånger valt the istället för att jag tycker att det är pinsamt att jag inte vet vilken knapp jag ska trycka på), beslutsångesten, oföretagsamheten och glömskan (handla, betala räkningar, städa, vika tvätt) etc.

Jag har fått flera betalningsanmärkningar för att jag har svårt att komma till skott och betala räkningarna. Oftast betalar jag dom när de gått till inkasso, för då måste jag ju. Deklarationen lyckas jag få in i tid typ vart annat år. Skulle fått en laptop i 40-års present, men eftersom jag har svårt att välja ut en så har det inte blivit någon än 6 månader senare. Tandläkaren borde jag ha ringt för flera månadern sedan och jag tänker nästan varje dag  att jag ska göra det, men sen rinner det bara ut i sanden. Och hela tvättstuga är fylld med tvätt. Jag borde verkligen vika den och det har jag tänkt i drygt en vecka, och senast i morse när jag letade efter strumpor till barnen. Jag skjuter ständigt upp saker till sista stund (eller tills det är alldeles försent).

Jag märker det att det är bara är det som jag absolut måste göra; hämta/lämna på dagis, inbokade läkarbesök och det jag tycker är roligt, som jag gör utan att tänka "jag gör det imorgon, hoppsan, jag glömde visst, så jag tar det i morgon istället och vips så har det gått 3 vckor".

Men är detta verkligen ADD jag har? Som kan medicineras bort? Eller handlar det helt enkelt om mig som person och den personlighet jag har?

Vill bara säga att jag är jättetacksam för att så många vill/velat dela med sig. Jag läser precis allting som skrivs även om jag inte svarar på alla inlägg. Så känn er inte försummade eller ignorerade för det är ni inte.