ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-10-21 21:39:48 följande:div>Precis! Jag köper också inget eller flera! Fattar inte riktigt varför, men jag tror att det har att göra med att ibland när jag bara köpt en så kan jag ångra att jag inte köpte den andra istället, så därför köper jag flera för att "gardera" mig. Och jag har också en förmåga att tröttna på saker..

Ja, hushållssysslorna håller på att ta över mitt liv! De tar ju aldrig slut och jag känner aldrig att jag är ikapp.. alltid något som behver göras..div>Fan vad sjukt jag är precis likadan. Vill gardera mig ibland därför att jag inte kunnat bestämma mig eller för att jag är rädd att varan ska ta slut. Min man kan bli galen på detta och det blir alltid tjafs om vi går och handlar eller shoppar ihop så jag föredrar att gå ensam trots att det tar en himla tid. Faktiskt så föredrar jag om min man vill handla. Dels är det mer ekonomiskt, tar kortast tid och han kommer aldrig hem med något annat utöver det som stod på listan. Jag å andra sidan kan åka till affären för att köpa te.x kaffe, går in och plockar i diverse varor i korgen och sedan på väg mot kassorna tänka: Vad fan var det nu jag skulle ha igen? Då visar det sig att jag glömt precis det jag kom för att handla. Vissa ggr kommer jag aldrig ens på vad det var utan åker hem och när mannen frågar: Var är kaffet? så kommer jag på AH, just det, det var ju DET jag skulle köpa d.gif" border="0" alt="Skäms">

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-21 22:21:18 följande:div>Fan vad sjukt jag är precis likadan. Vill gardera mig ibland därför att jag inte kunnat bestämma mig eller för att jag är rädd att varan ska ta slut. Min man kan bli galen på detta och det blir alltid tjafs om vi går och handlar eller shoppar ihop så jag föredrar att gå ensam trots att det tar en himla tid. Faktiskt så föredrar jag om min man vill handla. Dels är det mer ekonomiskt, tar kortast tid och han kommer aldrig hem med något annat utöver det som stod på listan. Jag å andra sidan kan åka till affären för att köpa te.x kaffe, går in och plockar i diverse varor i korgen och sedan på väg mot kassorna tänka: Vad fan var det nu jag skulle ha igen? Då visar det sig att jag glömt precis det jag kom för att handla. Vissa ggr kommer jag aldrig ens på vad det var utan åker hem och när mannen frågar: Var är kaffet? så kommer jag på AH, just det, det var ju DET jag skulle köpa div>
Här är en till. Jag köper oftast inget om 1) Jag går själv 2) Min man inte hänger med på noterna att han måste komma med en åsikt eller inte har lust till det vi ska köpa. Jag är jätte beroende av andra vuxnas åsikter för att kunna göra något som har med beslut att göra. Bleh, jag är likadan på allting, vissa perioder kan jag bara rycka på axlarna åt det beroende på vad och vem och varför, men med min man är det svårare för att jag alltid är rädd att göra honom besviken, så typiskt att jag skulle glömma handla något som han kanske verkligen ville ha och så vidare. Vi har löst det lite så att vissa saker måste han bara göra, eller göra med mig. Som vår ekonomi, jag är alldeles för impulsiv och har inte nog med uthållighet för att kunna sitta ner och räkna och fixa så det får han ta hand om och sen berättar han för mig hur det är. Han har också stenkoll på hur jag spenderar just för att jag kan spåra ur lite då kan han enkelt berätta det för mig och så vet jag vart jag behöver tänka extra, det hjälper otroligt mycket att han är med på noterna och hjälper så pass mycket.

Igår åkte jag till affären för att köpa vindruvor...

Jag kom hem med allt annat än vindruvor.

Allra vanligast är att jag glömmer köpa toalettpapper när det var det jag skulle köpa. Jag går i affären minst tre gånger samma dag, för att jag aldrig kan planera eller för att jag glömmer köpa något.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-10-19 12:41:18 följande:div>Ketchup ja. Min sambo klagar att det tar så lång tid för mig att handla men det är ju så många val hel tiden! Vad är nyttigast, vad är godast, hur stor flaska behöver jag, kanske behöver jag två st och få 3 kr rabatt..?div>Åh, vad jag känner igen mig i det här! Det tar mig evigheter att handla. Vad är nyttigast och billigast? Vad är bäst - ekologiskt eller närproducerat? Ägg från burhöns med rede och pinne eller från frigående höns inomhus? Ska jag ta buljongen utan salt eller den utan mononatriumglutamat? Ekologisk ketchup eller den med mindre salt och socker?  Det är en sån djungel och jag ar inga svar.

Jag undrar också ofta vad som är normalt och inte - om jag borde försöka få en utredning eller om jag bara är lite småknäpp. Jag har mest gått runt och trott att jag har en mild form av Asperger, men jag känner så otroligt mycket igen mig i det ni skriver också.

Däremot känner jag inte igen mig i de barn jag har träffat på med AS och ADHD, eller rättare sagt i bilden av dem. Jag funkar ju. Jag är inte uppenbart "sjuk". Det får mig ju att känna mig som fejk, att jag inbillar mig, att jag på något vis vill vara konstig/fel/sjuk. Jag var duktig i skolan.

Efter mycket om och men och velande och gråtande och ångest så ringde jag öppenpsyk i stan, som sa åt mig att vända mig till VC, men jag har inte kommit loss. Jag klarar bara inte att lyfta luren. Alltså går jag bara runt här och känner mig omväxlande som ett freak och omväxlande som en fånig wannabe.

Men det var skönt att läsa det ni skriver, att veta att jag inte är ensam.

Jag känner alltså igen mig i beskrivningar och symptom, men har ingen aning om graden. Det känns som om det inte är förekomsten av beteenden och symptom som är avgörande, utan hur allvarliga de är, hur mycket de påverkar ens dagliga liv. Och hur ska jag kunna bedöma det?

Åh va skönt det är att höra att fler är i samma livssituation! Även om jag självklart är ledsen för oss alla.
Ändå kan jag inte sluta vela på mina egna tankar och känslor. Igår var jag helt hundra på att jag lider av någon typ av diagnos, idag känner jah bara, äh det är väl inte så farligt.. Det finns säkert de som har det värre än jag. de kommer skratta åt mig. osv...

Även i vanliga livet känner jag så här, ena dagen är jag jätte, verkligen JÄTTE företagssam, hittar på massor av roliga saker med min dotter, träffar folk, går på stan och införhandlar allt det där jag skulle ha gjort för länge sen och känner mig stolt och lycklig. Inget rör mig i ryggen.

Andra dagar kan jag inte förmå mig att ens klä mig, går hemma hela dagen och känner mig sjukt folkskygg. Tycker alla tittar konstigt, och de skrattande gänget på fiket jag gick förbi skrattade HELT 100 åt mig! (Av nån anledning då som jag inte kan förklara) Allt känns jobbigt. Dessa dagar känns det som jag måste tvinga mig till att leka med min dotter, och le och vara glad för hennes skull.
Är det fler som känner så?

De dagar jag är upp, är också de dagar jag är kreativ och vill att allt ska hända,. Kommer på att jag ska göra om där eller köpa det eller ja ni vet.. Men det måste hända NU!! Andra dagar skiter jag i allt.

Min sambo är själv en hemskt stressad själ och har hela sitt liv fått höra att han är överaktiv, detsamma gäller min dotter. Pga dem jag började söka på nätet.. När det gäller mig känns det inte som någon ser, kanske därför jag tvekar.. Känns som jag bär min stress och mina problem själv inombords. Jag får vredesutbrott istället när det blir för mkt och det går ut över min sambo.
Vet inte om det stämmer men vad jag lyckats läsa mig till, så ter sig symtomen annolunda på kvinnor? Som jag känner.. Allt sitter inombords..

Jag var dessutom väldigt strulig i skolan, skoltrött redan i mellan/högstadiet. Och skolkade massor i gymnasiet. Men ingen sa något då. Bara att jag måste skärpa mig.
Idag arbetar jag, men känner att jag vill förverkliga mig själv, utbilda mig osv.. Men orkar ta tag i det!
Mkt kanske också för att jag inte tror på mig själv...

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (knäpp?) skrev 2010-10-22 08:21:54 följande:div>Åh, vad jag känner igen mig i det här! Det tar mig evigheter att handla. Vad är nyttigast och billigast? Vad är bäst - ekologiskt eller närproducerat? Ägg från burhöns med rede och pinne eller från frigående höns inomhus? Ska jag ta buljongen utan salt eller den utan mononatriumglutamat? Ekologisk ketchup eller den med mindre salt och socker?  Det är en sån djungel och jag ar inga svar.

Jag undrar också ofta vad som är normalt och inte - om jag borde försöka få en utredning eller om jag bara är lite småknäpp. Jag har mest gått runt och trott att jag har en mild form av Asperger, men jag känner så otroligt mycket igen mig i det ni skriver också.

Däremot känner jag inte igen mig i de barn jag har träffat på med AS och ADHD, eller rättare sagt i bilden av dem. Jag funkar ju. Jag är inte uppenbart "sjuk". Det får mig ju att känna mig som fejk, att jag inbillar mig, att jag på något vis vill vara konstig/fel/sjuk. Jag var duktig i skolan.

Efter mycket om och men och velande och gråtande och ångest så ringde jag öppenpsyk i stan, som sa åt mig att vända mig till VC, men jag har inte kommit loss. Jag klarar bara inte att lyfta luren. Alltså går jag bara runt här och känner mig omväxlande som ett freak och omväxlande som en fånig wannabe.

Men det var skönt att läsa det ni skriver, att veta att jag inte är ensam.div>Hej! Vet du, jag kanske har fel men jag tror inte att man som vuxen kan jämföra sig med barn och ungdomar som har AS och ADHD. Jag tror inte ens man kan jämföra sig med en annan vuxen med dessa diagnoser även om man självklart kan hitta många, många likheter som vi har gjort här i tråden. Även en person med ADHD/ADD eller AS mognar ju äldre han/hon blir, en del "symptom" försvinner kanske helt medan andra kommer till. Jag hörde någonstans att många faktiskt får problem först i vuxen ålder, när man plötsligt inte har skolan eller föräldrarna där som styr upp ens tillvaro. Det blir plötsligt övermäktigt när man sitter där i sin egen bostad och ska betala sina egna räkningar, sköta sitt jobb eller studier, städa, tvätta osv.  Om man led av aggressionsutbrott som ung har man kanske mognat från det, däremot finns det ju inte längre någon som kan hjälpa en organisera, planera, påminna som det kanske fanns i skolan utan man är helt utlämnad och förväntas fixa detta själv. <div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (knäpp?) skrev 2010-10-22 08:28:59 följande:div>Jag känner alltså igen mig i beskrivningar och symptom, men har ingen aning om graden. Det känns som om det inte är förekomsten av beteenden och symptom som är avgörande, utan hur allvarliga de är, hur mycket de påverkar ens dagliga liv. Och hur ska jag kunna bedöma det?div>Precis vad jag också tror eller så har jag fått det berättat för mig att det är av diverse terapeuter och läkare.
Att det som avgör om man är "sjuk" eller inte är hur man fungerar i vardagen, OM man fungerar. Vilka symptom man har spelar mindre roll men om man känner att man mår dåligt, psykiskt, och att det påverkar ens liv så att man inte kan leva det fullt ut, då är det kanske dags att söka hjälp. Å andra sidan finns det ju människor som inte har någon som helst sjukdomsinsikt, som tycker de är friska men som av andra skulle anses som sjuka, så det är en svår fråga.  

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Misstänker..) skrev 2010-10-22 10:24:25 följande:div>Åh va skönt det är att höra att fler är i samma livssituation! Även om jag självklart är ledsen för oss alla.
Ändå kan jag inte sluta vela på mina egna tankar och känslor. Igår var jag helt hundra på att jag lider av någon typ av diagnos, idag känner jah bara, äh det är väl inte så farligt.. Det finns säkert de som har det värre än jag. de kommer skratta åt mig. osv...

Även i vanliga livet känner jag så här, ena dagen är jag jätte, verkligen JÄTTE företagssam, hittar på massor av roliga saker med min dotter, träffar folk, går på stan och införhandlar allt det där jag skulle ha gjort för länge sen och känner mig stolt och lycklig. Inget rör mig i ryggen.

Andra dagar kan jag inte förmå mig att ens klä mig, går hemma hela dagen och känner mig sjukt folkskygg. Tycker alla tittar konstigt, och de skrattande gänget på fiket jag gick förbi skrattade HELT 100 åt mig! (Av nån anledning då som jag inte kan förklara) Allt känns jobbigt. Dessa dagar känns det som jag måste tvinga mig till att leka med min dotter, och le och vara glad för hennes skull.
Är det fler som känner så?

De dagar jag är upp, är också de dagar jag är kreativ och vill att allt ska hända,. Kommer på att jag ska göra om där eller köpa det eller ja ni vet.. Men det måste hända NU!! Andra dagar skiter jag i allt.

Min sambo är själv en hemskt stressad själ och har hela sitt liv fått höra att han är överaktiv, detsamma gäller min dotter. Pga dem jag började söka på nätet.. När det gäller mig känns det inte som någon ser, kanske därför jag tvekar.. Känns som jag bär min stress och mina problem själv inombords. Jag får vredesutbrott istället när det blir för mkt och det går ut över min sambo.
Vet inte om det stämmer men vad jag lyckats läsa mig till, så ter sig symtomen annolunda på kvinnor? Som jag känner.. Allt sitter inombords..

Jag var dessutom väldigt strulig i skolan, skoltrött redan i mellan/högstadiet. Och skolkade massor i gymnasiet. Men ingen sa något då. Bara att jag måste skärpa mig.
Idag arbetar jag, men känner att jag vill förverkliga mig själv, utbilda mig osv.. Men orkar ta tag i det!
Mkt kanske också för att jag inte tror på mig själv...div>När jag läser ditt inlägg så kommer jag att tänka på manodepressiv/bipolär. Har du läst något om det? Jag är tyvärr inte så påläst på ämnet så jag kan vara ute och cykla som vanligt. Men symptomen i bipolär och ADHD/ADD påminner faktiskt lite om varandra, inte allt men en del så det kanske kan vara värt att kolla upp.

Jag känner igen mig lite i det du skriver men jag är nog aldrig sådär företagsam som du berättar att du kan vara. Allt stannar i skallen som kommande projekt eller idéer. Jag vill göra väldigt mycket, både i hemmet och utanför men klarar inte av att ta mig för något. Jag påbörjar mycket. Te.x kan jag köpa hem ingredienser till någon kaka eller ett bröd jag fått för mig att jag ska baka men jag är väl inne på tredje omgången nu eller så då jästen, kakon eller vad det nu är hinner bli för gammal och jag får slänga allt. Jag kan få för mig att jag ska pyssla (älskar att pyssla, måla etc) och köper hem paket efter paket från te.x Panduro. Jag blir exalterad när jag tänker på allt jag ska göra, väntar och väntar på paketen men när de väl kommer har antingen intresset svalnat för att jag fått någon annan "lysande" ide´eller så kan jag helt enkelt aldrig förmå mig att sätta igång för det känns så omständigt och jobbigt. 

Det som gör att jag misstänker ADD/ADHD som tänkbar diagnos är delvis mina svårigheter att reglera och balansera. Det är antingen eller för mig. För mycket eller inget alls. Allt eller inget. Får jag en idé om något ska det hända nu, jag förstår inte vitsen med att vänta om det inte finns uppenbara hinder. Om jag inte hade en man som hade en mer realistisk syn på tillvaron, som inte bromsade mig skulle vårt hem överbelamras med diverse olika prylar för att jag fått för mig att jag tycker om något. Någon vecka senare skulle jag kanske ha tröttnat och velat byta ut prylarna mot andra prylar. Väggarna skulle byta färg 1 g/månad och jag hårfärg minst lika ofta. Jag skulle nog säga att inget med mig är konstant, min man säger att jag är extremt ombytlig och att man aldrig kan veta vart man har mig. Hur jag än försöker så lyckas jag aldrig få till några fasta rutiner, ingen dag är den andra lik, jag lever för dagen men är aldrig närvarande i nuet. Jag avskyr kaos och oreda, ändå är det i det jag lever. 

 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2010-10-22 07:34:15 följande:div>Igår åkte jag till affären för att köpa vindruvor...

Jag kom hem med allt annat än vindruvor.

Allra vanligast är att jag glömmer köpa toalettpapper när det var det jag skulle köpa. Jag går i affären minst tre gånger samma dag, för att jag aldrig kan planera eller för att jag glömmer köpa något.div>Känns igen. Just toapapper är något jag också alltid brukar glömma, kanske för att man köper det så sällan? 
Jag kan åka till affären med en lista på allt jag ska ha och glömma något ändå för att jag blivit distraherad av något annat i affären som jag också ville ha. Eller så kan jag läsa på listan: Mjöl och Mjölk te.x. Ok, tänker jag, jag tar mjölken först sen mjölet och stryker över båda med en penna så jag vet att jag stoppat detta i vagnen eller korgen. När jag tagit mjölken kan jag titta på listan och ser då att allt är överstruket och går till kassan och betalar och åker hem utan mjöl.  

Det här, med att svara på era inlägg vilket är något jag väldigt gärna vill, är svårt för jag vet inte hur jag ska strukturera upp det. Jag kan börja med att tänka: Ok, nu ska jag svara på X fråga och det kanske jag gör men så tappar jag tråden eller blandar ihop med något annat inlägg för allting jag vill få ner kommer som i en ström, fast den är inte jämn, snarare vild som en vårflod. Om man tänker sig en ventil som kan öppnas och stängas. På En normal människa tänker jag att det kanske fungerar som så att man kan öppna den här ventilen och släppa igenom en jämn ström av tankar och idéer, strukturera och bearbeta dessa för att sedan öppna ventilen igen och släppa igenom nya i en lagom dos. Jag tycks inte ha det här reglaget, eller så har jag det men ingen kontroll över det. Ventilen står alltid på glänt hos mig, idéer, tankar, syn och-hörselintryck osv fullkomligt forsar in och jag hinner inte sortera eller tänka igenom allt för det är för mycket information på en och samma gång. Om jag inte får gå undan eller lägga mig och vila då och då blir systemet överbelastat och stängs av. Det är då jag går in som i någon slags apati, blir håglös, enormt trött och känner att jag skulle behöva sova i 100 år för att ta igen mig.