ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2011-01-19 07:52:49 följande:div>Härligt att höra!

Jag kan inte hjälpa det, men jag blir förargad över att det anses att sådana som vi är de problematiska. Enligt min erfarenhet så ser jag de friskaste, mest klarsynta förmågor gällande resonemang och analys just HÄR, bland människor som oss.

Ibland undrar jag om vårt största problem inte egentligen är den extrema självmedvetenheten, trots att den ofta yttrar sig i kaosartade beteenden. Jag menar, om vi aldrig ens reflekterat över våra egna beteenden så hade vi heller aldrig känt av ett sådant virrvarr i huvudet. Det känns ofta som att vi är de som reagerar friskt i en sjuk värld.

Nåja, det var bara en enkel reflektion innan hela morgonens kaffedos runnit ner. dth="15" height="15">div>Tack!

Jag håller också med om detta. Det är bara det att vi är dåliga att ge oss själva  "kredd"  och omgivningen ger ju inte oss heller direkt "kredd" för hur vi är. :(
Min mamma sa många gånger till mig när jag växte upp:

Du är ju helt bzzzzz i huvudet.

Detta sitter kvar än och har börjat komma upp igen trots att hon dog för nästan 3 år sedan. Jag har verkligen kännt mig som bzzzz i huvudet hela livet, som om en säkring har gått. Och då är det inte lätt att se att något av mina drag skulle vara en tillgång för mig.
Trots att exet har sagt att många av de sidorna är det som han älskar hos mig, som gör mig till den person jag är.
Så jag borde ge mig själv mer "kredd" men jag vet ärligt talat inte hur man gör längre. :(

Usch vilket deppigt inlägg det blev på morgonen.. Jag är verkligen inte deppig just nu bara klarsynt. Därför ska jag sätta mig med släktforskning innan jag drar ner på stan och tar en långpromenad på stranden...   Bara något man kan göra medans man är arbetslös.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2011-01-18 16:48:13 följande:div>För min del har jag genom åren bemötts absolut värst i skolan och på små lokala vårdcentraler som i sig haft stor omsättning av temporära läkare, samt att kvinnor med denna problematik generellt även i forskningen har påvisats bära på dessa erfarenheter. BUP hade verkligen inte heller någon kompetens, och då är det ändå en halv livstid sedan jag själv var aktuell för kontakt med dem. Om forskningsresultat inte når ut och tillämpar förändringar ute i vården, så ÄR det illa och det måste göras något åt. Jag menar givetvis inte att allt ska dokumenteras i minsta detalj, men att det faktiskt kan vara intressant att utläsa en del av informationen människor här bär med sig.

Jag tar (förhoppningsvis) socionomexamen om ett år och jag har även enligt mig ovärderlig kunskap, så det du skriver värmer enormt. Jag hoppas innerligt att jag får använda mig av allt jag kan, det är därför jag kämpar så hårt.div>Jag kan hålla med dig om att det förekommer viss osämja inom vården kring hur psykisk ohälsa skall hanteras. Det är inte nödvändigtvis så att forskningsslutsatser ej når ut till olika vårdinrättningar utan det är hur man på vårdinrättningen väljer att hantera den informationen. Man har inom psykologförbundet under flera år haft en intensiv kampanj för att uppmärksamma VC runt om i landet om att runt 30% av samtliga patienter som söker till VC idag har en psykisk sjukdom som ej upptäcks pga av antingen kompetensbrist eller andra faktorer. Det tillsätts dock psykologer i väldigt liten utsträckning speciellt i skåne på VC trots dessa, både rekomendationer och uppmaningar och min personliga uppfattning är att det råder starka kulturellt befästa förhållningssätt inom traditionella sjukdvården kring sjukdomar och det psykosociala perspektivet får helt enkelt inte gehör eller tas på allvar inom dessa inrättningar (på ledningsnivå). En maktkamp helt enkelt.

Jag vet dock flera VC som både besitter psykosocial kompetens och neuropsykologisk kompetens men det är en process att sprida denna kunskap runt om i landet som tar tid (som allt förändringsarbete inom landstinget).

<div class="quote"><div class="quote-nick">hedmanpazio skrev 2011-01-19 08:29:54 följande:div>Jag kan hålla med dig om att det förekommer viss osämja inom vården kring hur psykisk ohälsa skall hanteras. Det är inte nödvändigtvis så att forskningsslutsatser ej når ut till olika vårdinrättningar utan det är hur man på vårdinrättningen väljer att hantera den informationen. Man har inom psykologförbundet under flera år haft en intensiv kampanj för att uppmärksamma VC runt om i landet om att runt 30% av samtliga patienter som söker till VC idag har en psykisk sjukdom som ej upptäcks pga av antingen kompetensbrist eller andra faktorer. Det tillsätts dock psykologer i väldigt liten utsträckning speciellt i skåne på VC trots dessa, både rekomendationer och uppmaningar och min personliga uppfattning är att det råder starka kulturellt befästa förhållningssätt inom traditionella sjukdvården kring sjukdomar och det psykosociala perspektivet får helt enkelt inte gehör eller tas på allvar inom dessa inrättningar (på ledningsnivå). En maktkamp helt enkelt.

Jag vet dock flera VC som både besitter psykosocial kompetens och neuropsykologisk kompetens men det är en process att sprida denna kunskap runt om i landet som tar tid (som allt förändringsarbete inom landstinget).div>Ja, självklart är det så, och på ett sätt är det givetvis också förståeligt att många av de som sitter i de positioner de gör, varesig det är socialarbetare eller läkare eller övrig vårdpersonal inte kan tillgodogöra sig all information och forskning. I synnerhet inte när många av dessa människor inte har egen erfarenhet av problematiken, samt låter sin egen förförståelse prägla deras synsätt. Men det gör det ännu viktigare att hitta medel för bättre kommunikation, där denna kunskap kan förmedlas på ett fungerande sätt som inte innebär att man går om varandra.

Visst är jag bitter över hur jag själv behandlats genom åren, men jag anser att jag har en förmåga att kanske bidra till just denna förbättring, och jag hoppas att jag får chansen.

Samtidigt så ser jag ju att det går framåt. För tio år sedan hade förmodligen ingen av oss här inne fått diagnosen ADD/ADHD exempelvis, men utvecklingen har ju tagit fart, vilket givetvis är hoppfullt!

Jag ser dock fortfarande oerhört många brister, men även många MÖJLIGHETER.

Jag hoppas få vara med och driva framåt. En rädsla är ju dock att inte tas emot och få en chans till arbete, p.g.a hur jag "är".

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2011-01-19 08:47:05 följande:div>Jag hoppas få vara med och driva framåt. En rädsla är ju dock att inte tas emot och få en chans till arbete, p.g.a hur jag "är".div>Jag tror man uppmärksammat i allt större utsträckning hur egen erfarenhet ses som en tillgång snarare än ett hinder idag. Och just när det kommer till uppmärksamhetsstörning som ADHD så kan symtomen ändå stabilieras (genom medicinering) och då kommer ens grundläggande resurser fram vilket just gör att man kan fungera som vilken annan "frisk" person som helst (med visst stöd naturligtvis). Och det är ju trots allt symtomen som lett till de besvär som många med ADHD har och som därmed skulle vara ett hinder för att kunna arbeta. Ser man inte detta så beror det naturligtvis på en okunskap och fördom kring personer med npf. Det samma gäller det här med körkort. Det finns säkerligen politiska aspekter kring dessa bestämmelser att klargöra ett visst observandum vid körtkortsprövning om man har en ADHD diagnos som tyder på okunskap kring hur detta funktionshinder faktiskt kan stabilieras... men men. Förhoppningsvis så finns det väl ingen större anledning till att 'skylta' med en np diagnos inför en anställning om så inte är nödvändigt?

<div class="quote"><div class="quote-nick">hedmanpazio skrev 2011-01-19 12:34:24 följande:div>Jag tror man uppmärksammat i allt större utsträckning hur egen erfarenhet ses som en tillgång snarare än ett hinder idag. Och just när det kommer till uppmärksamhetsstörning som ADHD så kan symtomen ändå stabilieras (genom medicinering) och då kommer ens grundläggande resurser fram vilket just gör att man kan fungera som vilken annan "frisk" person som helst (med visst stöd naturligtvis). Och det är ju trots allt symtomen som lett till de besvär som många med ADHD har och som därmed skulle vara ett hinder för att kunna arbeta. Ser man inte detta så beror det naturligtvis på en okunskap och fördom kring personer med npf. Det samma gäller det här med körkort. Det finns säkerligen politiska aspekter kring dessa bestämmelser att klargöra ett visst observandum vid körtkortsprövning om man har en ADHD diagnos som tyder på okunskap kring hur detta funktionshinder faktiskt kan stabilieras... men men. Förhoppningsvis så finns det väl ingen större anledning till att 'skylta' med en np diagnos inför en anställning om så inte är nödvändigt?div>Nej, skylta skulle jag aldrig göra. Däremt så känns det ganska hopplöst ändå, då det är en enorm djungel jag måste leta mig ut ur för att fungera överhuvudtaget. Detta för att jag som odiagnosticerad utsatts och utsatt mig själv för situationer som påverkar min hälsa såväl psykiskt som fysiskt, och med dagens arbetsmarknad så måste man i första hand kunna vara en pålitlig anställd på flera sätt och dessutom ha social kompetens och stabilt mående nog att upprätthålla en anställning och göra det man förväntas. Det är ju däri mina största hinder ligger i första hand. Nog för att jag nu satt ner foten och krävt insatser, men det ska mycket till för att få vårdpersonal att lyssna på vad man SÄGER istället för att förblindas över sina fläckade glasögon.

Jag kan senare ta upp flera exempel på detta, om intresse finns.

<div class="quote"><div class="quote-nick">BeaBee skrev 2011-01-18 10:56:27 följande:div>Idag är verkligen ingen bra dag. Jag vaknade imorse och allt var bara förjävligt och tänkte att nu måste jag verkligen ta tag i att få igång en utredning så jag ringde läkaren och fick en tid idag.

Nu har jag varit där och suttit och pratat om att jag är trött och orkeslös, har noll energi och att till och med ställa sig i duschen är så otroligt jobbigt. Jag är rastlös så tillvida att jag inte kan sitta still, kan inte se på TV utan att att ha något i händerna eller ställa mig på huvudet i soffan (vilket min sambo har haft väldigt roligt åt :)). Jag kan inte varva ner på kvällarna och får därför ingen sömn, jag har ångest, haft ätstörningar (anorexi). Jag har otroligt jobbigt att komma igång när jag ska göra något och hamnar alltid i tidsbrist till den grad att jag måste jobba dag och natt för att hinna med, jag blir otroligt arg eller ledsen när mina planer hålls och har svårt att acceptera förändringar som inte jag har bestämt, jag är impulsiv, har flyttat till en helt ny stad bara för att (2 ggr), stuckit utomlands 3 månader över en natt, köpt en häst, lägenhet utan att egentligen tänka längre än vad näsan räcker, samt att jag har extrema humörsvängningar.

Allt det här berättade jag om och vet ni vad han säger, ja rastlösheten verkar ligga i din personlighet och det är väl egentligen inget problem med att ha svårt att komma igång. Ursäkta?? Hela mitt liv håller på att barka åt skogen för att jag inte kommer igång med det jag måste göra.

Jag uttryckte mig väldigt klart att jag är orolig för att jag inte klarar mitt jobb pga det här samt att jag är rädd för att pajja förhållandet. men nej det här är inga problem alls.

Nu sa jag i och för sig inte rätt ut att jag misstänker ADD/ADHD så jag får väl skylla mig själv men han borde väl ändå ta mig på allvar? Nu kan jag inte sluta gråta istället. Hela dagen är förstörd och jag som egentligen borde jobba 8-9 h. Det lär ju verkligen hända...div>Fy fasiken vad lack jag blir rent ut sagt.
Du har exakt samma symtom som jag, har gjort precis lika tokiga saker som jag och jag var hos en specialist i npf som sa "det råder ingen tvekan om att du har adhd". Jag hade ju fyllt i lite formulär och så naturligtvis, men min berättelse av hur mitt liv sett ut tog han verkligen på allvar och som sagt - han är övertygad om att det är adhd jag har (tillsammans med lite annat). Det återstår ju en utredning, men att bli tagen på allvar och bli erbjuden en utredning kändes så skönt. Så jag beklagar verkligen att du blev bemött med sådan nonchalans och okunskap. Stackare..<div id="forummessagefooter">Moralpanik?div>

Hej alla!

Alla har nog inte sett mig i tråden, skrev bara några ggr. Men var och pratade med hon jag går och pratar med.
Berättade att jag göra ville göra en utredning om jag har ADD/ADHA eller inte. Så hon skulle pratade läkaren om det..Åhh hoppas det sätts igång nu. Vill veta helst nu om jag har det eller inte. Skulle underlätta en massa att får vet vad som gör att jag är sådan här.

http://jaana-saker.blogspot.com/

<div class="quote"><div class="quote-nick">yaaniz skrev 2011-01-19 13:50:59 följande:div>Hej alla!

Alla har nog inte sett mig i tråden, skrev bara några ggr. Men var och pratade med hon jag går och pratar med.
Berättade att jag göra ville göra en utredning om jag har ADD/ADHA eller inte. Så hon skulle pratade läkaren om det..Åhh hoppas det sätts igång nu. Vill veta helst nu om jag har det eller inte. Skulle underlätta en massa att får vet vad som gör att jag är sådan här.

jaana-saker.blogspot.com/div>Hoppas att du tas på allvar! :o)<div id="forummessagefooter">Moralpanik?div>

<div class="quote"><div class="quote-nick">yaaniz skrev 2011-01-19 13:50:59 följande:div>Hej alla!

Alla har nog inte sett mig i tråden, skrev bara några ggr. Men var och pratade med hon jag går och pratar med.
Berättade att jag göra ville göra en utredning om jag har ADD/ADHA eller inte. Så hon skulle pratade läkaren om det..Åhh hoppas det sätts igång nu. Vill veta helst nu om jag har det eller inte. Skulle underlätta en massa att får vet vad som gör att jag är sådan här.

jaana-saker.blogspot.com/div>Är det ok om jag frågar hur dessa symtom hindrar dig i vardagen? Sätter det käppar i hjulen på jobbet?/skolan? eller påverkar det relationer i hemmet eller socialt annars till den grad att det blir ett lidande? Ganska intressanta frågor inte bara en ev. utredare är intresserad av utan är även viktig fråga att ställa sig själv.

<div class="quote"><div class="quote-nick">hedmanpazio skrev 2011-01-19 14:08:03 följande:div>Är det ok om jag frågar hur dessa symtom hindrar dig i vardagen? Sätter det käppar i hjulen på jobbet?/skolan? eller påverkar det relationer i hemmet eller socialt annars till den grad att det blir ett lidande? Ganska intressanta frågor inte bara en ev. utredare är intresserad av utan är även viktig fråga att ställa sig själv.div>Är inte det ganska självklart?