ADD symptom hos vuxna

Om nån från FB-gruppen läser detta, system restore gjorde susen! Virusskit!

Ang relationer har jag oxå väldigt svårt med, karlarna säger bara att man ska skärpa sig, kämpa mera, försöka ditt och datt, dom fattar inte att det ej funkar så, är ensam men har levt med en (vänner idag) som var "på" mig hela tiden, kände sig som om man var i underläge för jämt, tanekn slår en så många ggr att något verkligen är fel och det är orsaken till att jag vill göra en utredning, kanske får man bättre förståelse då och omgivningen fattar att vissa saker GÅR bara inte. Blir så less.der="0" alt="Rynkar på näsan">

Nu vill mitt ex att vi ska prova igen men så länge han beter sig så får det hellre vara. Hur många ggr man än förklarar så heter det "du skyller alltid på add", ja men det ÄR ju så, säger istället att jag är störd så går det helt plötsligt in bättre och det är tydligen okej att skylla på och då behövs ingen utredning d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif" border="0" alt="Förvånad">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Samarkand skrev 2011-01-17 20:12:08 följande:div>Strulmaja och BeaBee: Jag och exet har alltid varit extremt intensiva i vår kärlek till varann till stor del nog för den ev ADHD hos mig och den ev ADD hos honom, men mycket också för att vi har tittat på varann och tänkt: Kan det vara sant att vi har hittat varann!! De första året när vi körde långdistansförhållande messade vi varann minst 10 ggr om dan och mailade även samt ringde varann. När vi flyttade ihop blev vi båda lugnare av naturligare skäl, men jag har varit den som skickat mest mess per dag helt klart och blivit lite förolämpad för att han inte svarade på det 5:e messet när han är på jobbet.
När vi hade varit ihop i 1 v längtade vi efter varann så grymt att han på måndagskvällen helt impulsivt satte sig i bilen i Stockholm och åkte hela vägen till Karlskoga, där jag då bodde, på 2 h. Ett av de bästa dragen sakerna han har gjort och nog det mest impulsiva han har gjort.
Som det verkar så har nog min ev ADHD-hjärna slagit till igen, jag blir också så destruktiv och bränner alla broar, tycker att jag har tänkt igenom allt noga för att några dagar senare inse att det här var nog inte vad jag ville.
Så känns det i det här fallet. Mitt ex valde att göra slut delvis för han fick panik och han vet inte av vad (Typ MR BIG i Sex & the City) och delvis för att han mår dåligt (utmattningsdepression) samt tycker att vi båda har brister som vi måste jobba på OM vi ska kunna bli ihop igen. Han babblade om att han ville prova någon annan typ av relation med ngn annan. Vad han nu menar med det.
Igår ringde jag och påtalade att han nog hade fått någon panik som lett till att han plötsligt gjort slut. Han erkände att det trodde han med.. Så sa han: Men du vet vad jag känner innerst inne för dig.
Det kanske var det som gjorde det jag vet inte men eftersom min dumma skalle då hade bestämt sig för att "droppa" honom som vän så sa jag att jag inte kan hålla på så här utan att jag väljer att avsluta vår vänskap. Men jag sa iof att han kunde höra av sig om han lyckas rasera sina försvarsmurar som han byggt upp.
Jag blir TOKKKIG på mig själv, varför skulle jag hålla på så för?! Jag älskar ju honom djupt och vill att han är lycklig, han har ju inte sagt att han kommer träffa någon här och nu...  Ja, ni förstår att jag blir galen på min hjärna. Jag skulle vilja ta bort den här dåliga biten och kasta den till fiskarna. Jag är så dj...a ALLT-ELLER- INGET hela tiden. :(

Sorry att det blev ett sånt långt inlägg.div>Jag vill bara tala om att jag läst och att jag känner igen mig själv fast kanske mer hur jag var förut. Å andra sidan är jag ju i en stabil relation nu, det vete tusan vad jag skulle hitta på om det tog slut. Kan aldrig lita på en ADHD-hjärna d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd"> 

dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Madde) skrev 2011-01-17 21:03:40 följande:div>Jag har ett mejl från en vän som han skickade för kanske snart en vecka sen, ganska långt. Och jag har tänkt svara på det varje gång jag sitter vid datorn, men det känns så jävla drygt så jag har inte gjort det än.
Jag har även en tenta, från en utbildning jag gick för över ett år sen, som jag ville klara, och som är nu i början av februari. Jag fick ett litet frö av motivation som varade i typ 2dagar, sen sket sig allt. Nu harjag bestämt mig för att inte göra den.. kostar även 500spänn så jag måste veta att jag klarar den.

Det var skönt att du skrev att det i andras ögon inte behöver vara särskilt krävande.. som det där jävla mejlet som aldrig kommer iväg!

Jag vill också se resultat, kommer jag på en sak vill jag göra den på en gång, annars blir det inget, och kan jag inte göra det på en gång blir jag sur..
Jag kan aldrig boka en klipptid som är om en månad.. för känner jag att jag vill klippa mig, så vill jag göra det samma dag!

Och det där med min älskade, irriterande man!.. hah.. Så ja.. kompromissa ja..  det existerar inte=(.. tålamod, ja.. inför det som är roligt, bra och man vet ger resultat... jag har iofs haft sånt jävla tålamod med detta... för jag har TROTT på en förändring.. men icket... men jag saknar förståelse från hans sida.. och jag antar att han saknar från min..
Enligt honom, är hans största problem med mig, att jag alltid ska ha rätt, och få som jag vill... Det jobbiga är.. att jag tycker mina idéer eller förslag, faktiskt är dom bästa.. särskilt när det handlar om sonen=(.. och jag argumenterar som fan för mitt förslag... och ja, jag blir nog rätt jävla arg.. iaf inom mig.. när han inte alls håller med eller ens ändrar sig... jag förstår inte hur han inte kan förstå att det jag sagt är bra! En särskild grej, som stör mig nu.. är att han insisterar på att använda det snart urvuxna babyskyddet.. vi har en ny skitbra stol... men så envisas han med att det fortfarande går att använda babyskyddet.. "han väger ju inte 13kg än, huvudet är heller inte ovanför skyddet".... och det känns som han äventyrar sonens säkerhet när vi har en annan stol som är MYCKET säkrare eftersom den är större... och han GER sig inte... ARGH!!!!!

Jag märker hur van man är att liksom skaka bort alla ja.. små vardagsproblem.. eller liksom skämta om hur drygt man tycker vissa saker är.. det är så svårt att öppet skriva om sina problem som man liksom har lärt sig inte ska vara jobbigt.. jaa.. alltså.. jamen ni fattar... heh...
Medan här är det ingen som dömmer en.. här vet alla hur det är.. även om alla inte har lika svårt/lätt..

Nu kan jag inte fortsätta skriva.. jag måste sova..

just ja.. jag undrar en sak.. de flesta skriver om hur trött de är och så.. men ändå har svårt att komma i säng..
Jag har alltid varit så JÄVULST noga med att sova ordentligt, det värsta jag visste när jag var mindre var att sova borta, för jag var så noga med att komma i säng.. och jag är det fortfarande..
Det känns liksom som att det är en grej jag har...
Har man speciella grejer för sig.. eller nått som är skitviktigt för en som man inte gärna vill bryta.. likaväl som man har superproblem med annat.. men med just denna/dessa är men jättenoga med?div>Hej igen!

Först måste jag bara fråga, känner du igen dig i AD(H)D problematiken du också eller var det främst för ditt numera Ex som du blev nyfiken på tråden? Du har säkert nämnt det i ditt första inlägg men jag orkar inte gå tillbaka och leta. Sorry!

Det här du undrade, om tröttheten. För mig handlar även det om att "skjuta upp" det jag inte vill (fast jag är trött) men sen går jag ständigt runt med en rädsla eller oro att jag ska missa något. Det hänger säkert ihop med den andra känslan jag bär på, den att jag jobbar som mot en klocka hela tiden, att jag har tidspress fast jag inte har det. Jag nästan alltid "uppe i varv" p.g.a det, har svårt för att inte säga omöjligt att riktigt slappna av. Sänggåendet blir därför jobbigt för jag vet att jag kommer ligga vaken ett tag, vrida och vända på mig. Men när jag väl somnat skulle nog ett helt krig kunna pågå i sovrummet utan att jag skulle vakna d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> 

Jag tror att alla människor eller nja, kanske inte alla, men dom flesta har sina speciella rutiner eller vanor som de gärna inte bryter. Men för de flesta normala människor blir det kanske ändå inte till ett jätteproblem OM rutinerna bryts. Har man däremot en ADHD/ADD/AS/AUTISM-problematik kan sådana förändringar skapa väldigt mycket oro, ångest, agressionsutbrott och ja, en totalförstörd dag. Jag tillhör väl skaran som inte har några speciella ritualer, rutiner eller någon form av regelbundenhet alls i mitt liv. En sak som jag kan komma på på rak arm är att jag måste "vakna" ordentligt på morgonen innan jag ger mig av. Jag kan inte bara stiga upp, dra på mig kläderna och dra. Jag behöver mycket mer tid än så, minst 1 timme till att bara sitta och ytterligare en till att fixa i ordning mig. Så, kanske kan man kalla det nån slags ritual eller rutin? Min sambo är tvärtom och mycket mer flexibel än vad jag är. Han kan ställa om sig på två röda om planerna förändras så här märker man verkligen en stor skillnad på oss. 

Äh, jag halkar bara in på mitt eget hela tiden, förlåt. Det är mycket tankar här ikväll igen. Jag borde fan börja skriva blogg istället.

Nu har jag läst så gott som alla nya inlägg som trillat in under dagen och jag vill svara på allt men orkar fasen inte. Ni får ursäkta.

Men en sak vill jag dela med mig av...
Jag fick ett råd en gång, som vi med AD(H)D borde applicera i eller på våra liv oftare, och det är det här man brukar säga om att sova på saken.
Ja, jag vet det låter hur jävla trist som helst men det är inte så dumt. Hör här.

Många är de ggr då jag gjort något impulsivt, helt styrd av mina känslor men som jag fått ångra bittert dagen efter. Det har varit alltifrån att skicka arga sms, desperata kärleksmail eller helt enkelt bara gett någon en fet jävla utskällning. Dagen efter, när broarna bränts, står jag där som ett dumfån och tänker: vad tusan hände igår? hur kunde jag göra så? hur kunde jag ens tänka/känna så? Sen ska man då kanske förklara för den här personen man skällde ut eller mailbombade med en massa kärleksmail att ... eh, det som gällde igår behöver inte gälla idag. Inte för en AD(H)D-person åtminstone. Ja just det. Känsloutbrottet må vara över för mig och då tycker jag att det ska vara frid och fröjd men för personen jag te.x skällde ut funkar det ju inte riktigt så. Och personen som fick kärleksmail och som nu tror vi ska gifta oss (om han inte blev vettskrämd och la benen på ryggen) kan känna sig riktigt nobbad när jag dagen efter är kall och inte alls sugen på honom längre. 

Så.... när ni är uppe i ett stort jävla känslokaos och känner att ni måste skälla ut den här personen NU, tala om allt det där NU, försök komma ihåg att tänka: Nej, jag ska sova på saken och om jag känner likadant imorgon som jag gör nu DÅ kan jag agera på det.

Gonatt tjejer!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Samarkand skrev 2011-01-17 16:04:12 följande:div>Jag gör likadant med de förbannade flingpaketen och även godispåsar. Mitt ex drog alltid påsen ifrån mig och drog försiktigt upp paketet så att det blev en liten fin slits och drog lugnt och stilla av flärpen som blev. Tyckte det var jobbigt när han gjorde så för jag kände mig som en idiot som inte ens klarar av att öppna ett paket flingor utan att flingorna till hälften hamnar nere i paketets botten  och till hälften på bänken. Men jag förstod poängen.

Likaså när jag ska hälla upp flingor eller andra saker så blir det liksom lite för mycket jämt, för det går så himla fort. Exet var jättenervös när jag skulle krydda maten eftersom jag bara kastar på peppar och annat utan koll, vilket ledde till att jag knappt vågade krydda något alls till slut så då fick han dra fram kryddorna efteråt i stället.

BeaBee: Jag är också så att jag måste få vara med i tankeprocessen annars flippar jag ur totalt och får total ångest. Som när exet kom och sa att han skulle ex på kurs plötsligt nästa vecka och han inte har informerat om det fast han vetat om det i flera veckor och han vet vilken ångest det leder till hos mig när det plötsligt händer något utanför det vanliga och utanför min kontroll.
Så efter 4 år tillsammans började han förstå att han MÅSTE skriva in alla sina aktiviteter i vår väggkalender så att jag får överblick och lättare kan handskas med det som ska hända. För när det gällde mitt ex så var jag tvungen att förbereda mig jättemycket mentalt för att fixa att han åkte bort. Mest för att jag älskade honom så otroligt mycket och saknade honom jämt vare sig vi var på jobbet eller borta ifrån varannn.

Är det fler här som är så otroligt intensiva i sin kärlek till den de älskar?? Och hur har ni fixat det när det har tagit slut?
(Därför jag frågar är för att jag igår valde att avsluta min och exets vänskapsrelation eftersom jag älskar honom och saknar honom jättemycket och håller på att gå under mentalt utan honom..)div>Beklagar att du blev tvungen att avsluta er vänskap. Det suger verkligen!

Jag är som du, väldigt intensiv när det gäller känslor. Samtidigt kan mina känslor ta slut bara sådär. Grejen är att det liksom inte finns någon lugn "övergång" mellan känslorna. Ena sekunden älskar jag, glad och lycklig, nästa sekund är jag skitförbannad. När jag skilde mig från mitt ex bestämde jag det på en dag. Vi hade inte diskuterat detta. Dock kände jag kanske en vecka innan att han och jag troligtvis inte skulle hålla ihop för resten av våra liv. Men så en kväll tog jag bara mitt pick och pack och drog. Han fattade inte ens vad som hände. Men för mig tog det bara slut.

Men det var inte utan anledning, för så förbannat idiotisk är jag inte. 

Men när jag älskar gör jag det väldigt intensivt, massa kärleksförklaringar, uppmärksamhetsgivande, offrande osv. 

Har liksom svårt med känslomässig balans...<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

Det var intressant att läsa resten av inläggen, men jag kunde inte relatera till de flesta av dem, så det fick bli att jag bara läste dem utan att ge respons.

Men en fritidsgård låter bra dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">  

<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

pax för klätterväggen! å pingisen...å hmmmm, jag paxar ALLT, bara det är minst 38 grader i poolen!

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-18 00:11:35 följande:div>Nu har jag läst så gott som alla nya inlägg som trillat in under dagen och jag vill svara på allt men orkar fasen inte. Ni får ursäkta.

Men en sak vill jag dela med mig av...
Jag fick ett råd en gång, som vi med AD(H)D borde applicera i eller på våra liv oftare, och det är det här man brukar säga om att sova på saken.
Ja, jag vet det låter hur jävla trist som helst men det är inte så dumt. Hör här.

Många är de ggr då jag gjort något impulsivt, helt styrd av mina känslor men som jag fått ångra bittert dagen efter. Det har varit alltifrån att skicka arga sms, desperata kärleksmail eller helt enkelt bara gett någon en fet jävla utskällning. Dagen efter, när broarna bränts, står jag där som ett dumfån och tänker: vad tusan hände igår? hur kunde jag göra så? hur kunde jag ens tänka/känna så? Sen ska man då kanske förklara för den här personen man skällde ut eller mailbombade med en massa kärleksmail att ... eh, det som gällde igår behöver inte gälla idag. Inte för en AD(H)D-person åtminstone. Ja just det. Känsloutbrottet må vara över för mig och då tycker jag att det ska vara frid och fröjd men för personen jag te.x skällde ut funkar det ju inte riktigt så. Och personen som fick kärleksmail och som nu tror vi ska gifta oss (om han inte blev vettskrämd och la benen på ryggen) kan känna sig riktigt nobbad när jag dagen efter är kall och inte alls sugen på honom längre. 

Så.... när ni är uppe i ett stort jävla känslokaos och känner att ni måste skälla ut den här personen NU, tala om allt det där NU, försök komma ihåg att tänka: Nej, jag ska sova på saken och om jag känner likadant imorgon som jag gör nu DÅ kan jag agera på det.

Gonatt tjejer!div>Precis så är jag med, men jag har inte kommit till biten att sova på saken. Mycket bra ide, ska försöka prova det nästa gång om jag nu inte glömmer det :-S

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (hmm) skrev 2011-01-18 07:27:24 följande:div>Precis så är jag med, men jag har inte kommit till biten att sova på saken. Mycket bra ide, ska försöka prova det nästa gång om jag nu inte glömmer det :-Sdiv>Inte jag heller d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">

Anonym (ny med adhd): Jag tror det var du som skrev något ang att du hellre vill göra något spontant än att planera, att du får ångest om det är lång väntetid inför det du ska göra.
Jag kommer inte exakt ihåg hur du uttryckte dig men jag känner igen mig i det till viss del.
Att planera överhuvudtaget skapar ångest för mig. Och jag tycker det är jättejobbigt när vänner eller så vill hitta på något, typ en heldag någonstans, och vill sitta ner och planera den.
Eftersom jag är så känslostyrd vet jag ju aldrig hur jag kommer att må just den dagen eller ens vissa stunder. Oftast pendlar det inte så jätteofta men en "skitgrej" skulle lätt kunna få mig i obalans och då känner jag att det är enklare att vara spontan och ta dagen som den kommer. Andra grejer kan jag gå och bäva inför hur länge som helst. Ofta aktiviteter som innefattar socialt umgänge med andra människor.