ADD symptom hos vuxna

Det med daglig verksamhet är också en tanke jag haft, men jag vill egentligen dra det ännu längre när jag väl fått min examen och förhoppningsvis ett jobb där jag kan påverka. Jag vill starta verksamheter där man på ett anpassat sätt kan ta TILLVARA på all den kapacitet som add/adhd-människor har inneboende, och omvända det till avlönat arbete!

Det är ett av mina absolut största mål.

dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Anonym (fått diagnos): Du behövs där ute det hör jag :)

strulmaja: Jag önskar att du hade sagt att jag skulle sova på saken, innan jag brände mina broar med exet :(
Låg nämligen i natt och funderade på det här med relationer och hur komplexa jag och exet är. Och han säger att han älskar mig men vill pröva en annan typ av relation med någon annan..
Vad är det många gör när de känner sig osedda, oälskade i ett förhållande?? De drar vidare. Men vad händer när de ligger brevid en ny person i sängen flera veckor/månader senare,  nyhetens behag börjar avta, man får inte lika mycket uppmärksamhet längre som i början? En dag vaknar de upp och inser att det här var inte alls vad de vill egentligen.
De ville ju ha sin fru/man/sambo men de saknade all den där uppmärksamheten som de nu har fått i det nya förhållandet eller tillfälliga sexet. Många väljer ju att gå tillbaka till den de älskar men rätt många är för fega för att göra det och hoppar istället från förhållande till förhållande.

Är man deprimerad så är det ju väldigt lätt att känna sig oälskad etc och då är det nog väldigt lätt att springa in i en ny relation utan att det eg. kommer bidra till så mycket mer välmående i det långa loppet. Utan bara en tillfällig boost av självkänslan.

Så jag har nu skrivit ett mail till mitt ex och lagt fram det här ur denna synvinkel.
Jag läste igenom det många gånger så att det skulle låta någonlunda vettigt och jag hoppas verkligen att han tar till sig det.
Just nu känns det som mitt sista försök att nå fram till honom.. Men som sagt om några dagar kanske jag vill göra ett nytt försök igen, för jag älskar ju honom så otroligt mycket. Kanske patetiskt??

Idag är verkligen ingen bra dag. Jag vaknade imorse och allt var bara förjävligt och tänkte att nu måste jag verkligen ta tag i att få igång en utredning så jag ringde läkaren och fick en tid idag.

Nu har jag varit där och suttit och pratat om att jag är trött och orkeslös, har noll energi och att till och med ställa sig i duschen är så otroligt jobbigt. Jag är rastlös så tillvida att jag inte kan sitta still, kan inte se på TV utan att att ha något i händerna eller ställa mig på huvudet i soffan (vilket min sambo har haft väldigt roligt åt :)). Jag kan inte varva ner på kvällarna och får därför ingen sömn, jag har ångest, haft ätstörningar (anorexi). Jag har otroligt jobbigt att komma igång när jag ska göra något och hamnar alltid i tidsbrist till den grad att jag måste jobba dag och natt för att hinna med, jag blir otroligt arg eller ledsen när mina planer hålls och har svårt att acceptera förändringar som inte jag har bestämt, jag är impulsiv, har flyttat till en helt ny stad bara för att (2 ggr), stuckit utomlands 3 månader över en natt, köpt en häst, lägenhet utan att egentligen tänka längre än vad näsan räcker, samt att jag har extrema humörsvängningar.

Allt det här berättade jag om och vet ni vad han säger, ja rastlösheten verkar ligga i din personlighet och det är väl egentligen inget problem med att ha svårt att komma igång. Ursäkta?? Hela mitt liv håller på att barka åt skogen för att jag inte kommer igång med det jag måste göra.

Jag uttryckte mig väldigt klart att jag är orolig för att jag inte klarar mitt jobb pga det här samt att jag är rädd för att pajja förhållandet. men nej det här är inga problem alls.

Nu sa jag i och för sig inte rätt ut att jag misstänker ADD/ADHD så jag får väl skylla mig själv men han borde väl ändå ta mig på allvar? Nu kan jag inte sluta gråta istället. Hela dagen är förstörd och jag som egentligen borde jobba 8-9 h. Det lär ju verkligen hända...

<div class="quote"><div class="quote-nick">BeaBee skrev 2011-01-18 10:56:27 följande:div>Idag är verkligen ingen bra dag. Jag vaknade imorse och allt var bara förjävligt och tänkte att nu måste jag verkligen ta tag i att få igång en utredning så jag ringde läkaren och fick en tid idag.

Nu har jag varit där och suttit och pratat om att jag är trött och orkeslös, har noll energi och att till och med ställa sig i duschen är så otroligt jobbigt. Jag är rastlös så tillvida att jag inte kan sitta still, kan inte se på TV utan att att ha något i händerna eller ställa mig på huvudet i soffan (vilket min sambo har haft väldigt roligt åt :)). Jag kan inte varva ner på kvällarna och får därför ingen sömn, jag har ångest, haft ätstörningar (anorexi). Jag har otroligt jobbigt att komma igång när jag ska göra något och hamnar alltid i tidsbrist till den grad att jag måste jobba dag och natt för att hinna med, jag blir otroligt arg eller ledsen när mina planer hålls och har svårt att acceptera förändringar som inte jag har bestämt, jag är impulsiv, har flyttat till en helt ny stad bara för att (2 ggr), stuckit utomlands 3 månader över en natt, köpt en häst, lägenhet utan att egentligen tänka längre än vad näsan räcker, samt att jag har extrema humörsvängningar.

Allt det här berättade jag om och vet ni vad han säger, ja rastlösheten verkar ligga i din personlighet och det är väl egentligen inget problem med att ha svårt att komma igång. Ursäkta?? Hela mitt liv håller på att barka åt skogen för att jag inte kommer igång med det jag måste göra.

Jag uttryckte mig väldigt klart att jag är orolig för att jag inte klarar mitt jobb pga det här samt att jag är rädd för att pajja förhållandet. men nej det här är inga problem alls.

Nu sa jag i och för sig inte rätt ut att jag misstänker ADD/ADHD så jag får väl skylla mig själv men han borde väl ändå ta mig på allvar? Nu kan jag inte sluta gråta istället. Hela dagen är förstörd och jag som egentligen borde jobba 8-9 h. Det lär ju verkligen hända...div>Vad gick du till för läkare? Var det en allmänläkare?

Du måste ta detta vidare, även om man inte själv ska behöva det. Vårdkedjan är så fruktansvärt bristfällig men du SKA ha hjälp, punkt. Har du någon kontakt eller ingång till psykiatrin, eller ska vi hjälpas åt att upprätta en åt dig?

Kram!

BeaBee: Du och jag verkar ha fått samma tokstolle.. ;) Allmänläkaren jag gick till förra veckan på VC sa att ja det där tror jag kommer från din svåra barndom... öööhhh, ok så jag skulle vara impulsiv, ha svårigheter att påbörja saker, svårt med inputs, svårt att klippa ens ett rakt streck, svårt med att läsa recept, instruktioner, går från 0-100 på 10 sek i ilska, svårt att läsa mellan raderna, stannar aldrig på en arbetsplats särskilt länge, flyttar mycket etc pga min barndom`??
WOW, att jag inte har kommit på det själv!!!. Nä, sa jag,  jag tror tyvärr inte att det har med det att göra och jag skulle uppskatta om han kunde fixa en remiss till vuxenpsyk.  För dessutom så har mitt förhållande pajat pga detta så jag behöver den där remissen.
Han är väl ingen specialist på detta heller han ska ju bara skriva den j....a remissen!!!
Jag mådde också asdåligt hela dagen och kände att det finns inget hopp. (men han skrev remissen).

Skickar en stor styrkekram till dig!!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Samarkand skrev 2011-01-18 08:57:23 följande:div>Anonym (fått diagnos): Du behövs där ute det hör jag :)

strulmaja: Jag önskar att du hade sagt att jag skulle sova på saken, innan jag brände mina broar med exet :(
Låg nämligen i natt och funderade på det här med relationer och hur komplexa jag och exet är. Och han säger att han älskar mig men vill pröva en annan typ av relation med någon annan..
Vad är det många gör när de känner sig osedda, oälskade i ett förhållande?? De drar vidare. Men vad händer när de ligger brevid en ny person i sängen flera veckor/månader senare,  nyhetens behag börjar avta, man får inte lika mycket uppmärksamhet längre som i början? En dag vaknar de upp och inser att det här var inte alls vad de vill egentligen.
De ville ju ha sin fru/man/sambo men de saknade all den där uppmärksamheten som de nu har fått i det nya förhållandet eller tillfälliga sexet. Många väljer ju att gå tillbaka till den de älskar men rätt många är för fega för att göra det och hoppar istället från förhållande till förhållande.

Är man deprimerad så är det ju väldigt lätt att känna sig oälskad etc och då är det nog väldigt lätt att springa in i en ny relation utan att det eg. kommer bidra till så mycket mer välmående i det långa loppet. Utan bara en tillfällig boost av självkänslan.

Så jag har nu skrivit ett mail till mitt ex och lagt fram det här ur denna synvinkel.
Jag läste igenom det många gånger så att det skulle låta någonlunda vettigt och jag hoppas verkligen att han tar till sig det.
Just nu känns det som mitt sista försök att nå fram till honom.. Men som sagt om några dagar kanske jag vill göra ett nytt försök igen, för jag älskar ju honom så otroligt mycket. Kanske patetiskt??div>Innan jag skriver ner mina tankar om detta ska jag berätta något som kanske kan få dig att känna dig mindre patetiskt.
När sambon och jag träffats i några veckor bara ballade jag ur fullständigt. Han tyckte att nu när han hade sitt på det torra så kunde vi vara hemma och ta det lugnt. Vissa helger ville han inte ens ses utan vara för sig själv. Jag tyckte han var dötråkig, skapade konflikter titt som tätt, både över telefon, sms, mail och irl. Jag sa saker som att vi nog inte skulle ses mer för att sedan ångra mig och sådär höll jag på i kanske två månader. Så en kväll, då jag i vanlig ordning mass-smsade honom fick han nog och skrev något i stil med "Nu skiter jag i detta" sen svarade han inte mer. Jag ångrade mig förstås och kände mig jättedum.

Dagen efter skrev jag kanske 3-4 sms om hur ledsen jag var, hur fin han var och hur mycket jag ångrade mig som jag sedan skickade till honom. Det han inte visste var att jag låtsades som om de här smsen var till någon annan (med samma namn) fast OM honom. Han skickade tillbaka ett sms som löd: Du har nog skickat till fel person men jag ringer dig om 30 min. Och det gjorde han. Vi pratade om smsen och jag kunde inte med att erkänna mitt "spel". Senare på kvällen pratade vi igen och beslutade sedan att ge det EN chans till. Det har inte varit en spikrak väg sen dess, jag har varit en riktig strulmaja som sagt, men poängen med berättelsen är att vi hittade tillbaka till varann och idag lever ihop i ett hyfsat bra och stabilt förhållande.
Han vet även om "spelet" d.gif" border="0" alt="Skäms">

Sen det här du skriver om att känna sig osedd och oälskad i ett förhållande. Det stämmer tror jag. Det här med att när man sedan landat i det nya förhållandet och ser den nya kvinnans/mannens alla fel och brister man inte trodde fanns. Då är det lätt hänt att tankarna börjar vandra och minnena börjar pocka och man undrar vad tusan nu? varför blir jag aldrig nöjd? var det inte det här jag ville? eller behövde? I alla fall om man inte mår bra i sig själv, kanske p.g.a just depression, ångest eller liknande. Och det i sig kan ju göra att man börja söka efter något annat eller någon annan för att man tror det är där problemet sitter. Man tänker: Om jag bara bodde i ett hus, DÅ skulle jag vara lycklig, eller OM jag bara hade ett barn till, en ny bil, en ny pojkvän/flickvän, nya jeans... ja... men sen står man där med sina nya jeans och känner sig inte ett dugg lyckligare. Jo en liten stund kanske men sen är det back to normal igen. Jag har varit där själv och det är ett h-e. Särskilt när man söker efter något man inte ens kan identifiera. När man bara känner sig vilsen och vilse och trevar runt, runt utan att finna sig en bekväm plats.

Jag tycker det var bra att du skrev brevet. Känns som om du gjort det du kunnat. Åtminstone just nu. Nu ligger bollen hos honom.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2011-01-18 08:13:14 följande:div>Det med daglig verksamhet är också en tanke jag haft, men jag vill egentligen dra det ännu längre när jag väl fått min examen och förhoppningsvis ett jobb där jag kan påverka. Jag vill starta verksamheter där man på ett anpassat sätt kan ta TILLVARA på all den kapacitet som add/adhd-människor har inneboende, och omvända det till avlönat arbete!

Det är ett av mina absolut största mål.

dth="15" height="15">div>I think I love you!

Har du lust att flytta till Sthlm? Vi kan slå våra "kloka" ihop och göra något av våra idéer de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" border="0" alt="Skrattande">

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-18 12:12:04 följande:div>I think I love you!

Har du lust att flytta till Sthlm? Vi kan slå våra "kloka" ihop och göra något av våra idéer de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" border="0" alt="Skrattande">div>Nä, blir kvar här i Skåne men vi kan ju NÄTVERKA vettu! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2011-01-18 11:16:15 följande:div>Vad gick du till för läkare? Var det en allmänläkare?

Du måste ta detta vidare, även om man inte själv ska behöva det. Vårdkedjan är så fruktansvärt bristfällig men du SKA ha hjälp, punkt. Har du någon kontakt eller ingång till psykiatrin, eller ska vi hjälpas åt att upprätta en åt dig?

Kram!div>Tack för ditt svar! Nej jag har ingen ingång till psykiatrin men det kanske deras kurator kan hjälpa med? Han fixade endast en remiss dit även fast jag sa att jag inte gick ihop med henne. Jag träffade henne en gång i höstas inför min abort. Hur skulle ni kunna hjälpa mig med att upprätta en kontakt? Det vore jättesnällt om jag kunde få lite hjälp med det här!

Ja det var en allmänläkare och han har nog aldrig hört talas om att man kan ha en diagnos. Eller jo han frågade om jag någon gång fått kommentaren att jag var manisk men det var det enda.<div class="quote"><div class="quote-nick">Samarkand skrev 2011-01-18 11:51:40 följande:div>BeaBee: Du och jag verkar ha fått samma tokstolle.. ;) Allmänläkaren jag gick till förra veckan på VC sa att ja det där tror jag kommer från din svåra barndom... öööhhh, ok så jag skulle vara impulsiv, ha svårigheter att påbörja saker, svårt med inputs, svårt att klippa ens ett rakt streck, svårt med att läsa recept, instruktioner, går från 0-100 på 10 sek i ilska, svårt att läsa mellan raderna, stannar aldrig på en arbetsplats särskilt länge, flyttar mycket etc pga min barndom`??
WOW, att jag inte har kommit på det själv!!!. Nä, sa jag,  jag tror tyvärr inte att det har med det att göra och jag skulle uppskatta om han kunde fixa en remiss till vuxenpsyk.  För dessutom så har mitt förhållande pajat pga detta så jag behöver den där remissen.
Han är väl ingen specialist på detta heller han ska ju bara skriva den j....a remissen!!!
Jag mådde också asdåligt hela dagen och kände att det finns inget hopp. (men han skrev remissen).

Skickar en stor styrkekram till dig!!div>Ja då vet du hur det är! Jag undvek till och med att berätta att hur min barndom var för att alla alltid fastnar i det. Ja det var väl jobbigt men inte f*n tror jag att det här beror på det. Så jag tänker som dig i det fallet!

Vad bra att du fick remissen i alla fall! Är det lång väntetid där du bor eller har du fått kommit dit redan?

Kramar till er båda!

<div class="quote"><div class="quote-nick">BeaBee skrev 2011-01-18 10:56:27 följande:div>Idag är verkligen ingen bra dag. Jag vaknade imorse och allt var bara förjävligt och tänkte att nu måste jag verkligen ta tag i att få igång en utredning så jag ringde läkaren och fick en tid idag.

Nu har jag varit där och suttit och pratat om att jag är trött och orkeslös, har noll energi och att till och med ställa sig i duschen är så otroligt jobbigt. Jag är rastlös så tillvida att jag inte kan sitta still, kan inte se på TV utan att att ha något i händerna eller ställa mig på huvudet i soffan (vilket min sambo har haft väldigt roligt åt :)). Jag kan inte varva ner på kvällarna och får därför ingen sömn, jag har ångest, haft ätstörningar (anorexi). Jag har otroligt jobbigt att komma igång när jag ska göra något och hamnar alltid i tidsbrist till den grad att jag måste jobba dag och natt för att hinna med, jag blir otroligt arg eller ledsen när mina planer hålls och har svårt att acceptera förändringar som inte jag har bestämt, jag är impulsiv, har flyttat till en helt ny stad bara för att (2 ggr), stuckit utomlands 3 månader över en natt, köpt en häst, lägenhet utan att egentligen tänka längre än vad näsan räcker, samt att jag har extrema humörsvängningar.

Allt det här berättade jag om och vet ni vad han säger, ja rastlösheten verkar ligga i din personlighet och det är väl egentligen inget problem med att ha svårt att komma igång. Ursäkta?? Hela mitt liv håller på att barka åt skogen för att jag inte kommer igång med det jag måste göra.

Jag uttryckte mig väldigt klart att jag är orolig för att jag inte klarar mitt jobb pga det här samt att jag är rädd för att pajja förhållandet. men nej det här är inga problem alls.

Nu sa jag i och för sig inte rätt ut att jag misstänker ADD/ADHD så jag får väl skylla mig själv men han borde väl ändå ta mig på allvar? Nu kan jag inte sluta gråta istället. Hela dagen är förstörd och jag som egentligen borde jobba 8-9 h. Det lär ju verkligen hända...div>Hej på dig!

Jag vill verkligen inte försvara läkarkåren men det verkar råda en allmän brist på uppdatering och kunskap om just ADHD/ADD hos vuxna och i synnerhet hos vuxna kvinnor.
Min allmänläkare hade uppenbara fördomar om ADHD-människor och menade att de som har ADHD är så hyperaktiva att det inte går att ta miste på. (Läkaren tyckte jag verkade för lugn och saklig). Men här hade han fel. Det finns tre typer av ADHD. Den hyperaktiva, den med i huvudsak brist i uppmärksamheten och till sist den som kombinerar de båda.
Efter vad jag läst mig till är det väldigt få som hamnar i gruppen enbart hyperaktiva särskilt bland vuxna. Den vanligaste är kombinationen men många kvinnor hamnar i grupp nr 2, den med bristande uppmärksamhet. Om min läkare hade vetat detta hade han nog inte sagt det han sa. Och för en sekund tänkte jag: Jaha, där kom handduken. Jag kommer inte att få någon hjälp den här gången heller, nähe, men skit på dig då gubb"¤%"&¤&! Sedan frågade han vad jag gör idag och hur mina tidigare arbetslivserfarenheter såg ut. När jag berättade om dom såg han oroad ut och sa: Det är klart jag hjälper dig med en remiss om det är det du vill.
Jatack!

Så du, ge inte upp. Jag tycker att du:

1) antingen tar kontakt med samma läkaren igen och berättar om dina misstankar ang ADHD/ADD och ber om remiss
eller

2) Ber att få träffa en annan läkare på samma ställe

eller

3) Vänd dig direkt till öppenpsyk (dessvärre kan det var lång kö dit men det skadar inte att försöka)