ADD symptom hos vuxna

Men alltså... vem tusan VILL gå igenom en sån där utredning av ren nyfikenhet? Jag menar.. det är ju inte roligt och man vinner inget på det så jag förstår inte hur eller varför, om man inte har några problem alltså.

Ja, det är skrämmande hur dålig koll man har på det där. Läkaren sa åt mig att skaffa en sån där dosett. Har redan, sa jag. Ja, men dom är väl bra? sa han. Jo, om jag bara kom ihåg att ta den sabla medicinen också, då är dom ju super.

Jag blir fan förbannad när jag läser sådant här. Delvis för att jag blivit bemött på liknande sätt. Senast idag faktiskt. Är man normalbegåvad (som jag tror att vi alla här i tråden är och vissa kanske t.o.m har en högre IQ än genomsnittet, ingen är iaf förståndshandikappad) så tycks vissa människor tro att det inte är något problem. Lägg till ett hyfsat yttre, en hyfsad karriär eller utbildning, många vänner och familj (barn, sambo etc), ja, då tycks det vara så gott som omöjligt för vissa att förstå och sätta sig in i den problematiken vi upplever.

Jag läste senast igår att det är fler kvinnor än flickor som söker hjälp. Att flickorna går genom livet ganska obemärkt men att de sedan, när de är vuxna kan tala om hur det EGENTLIGEN var. De var inte bara blyga och tystlåtna som de kanske hade uppfattats, de hade koncentrationssvårigheter, kände sig dumma, hängde inte med osv men detta var det ingen som reagerade på. I tonåren däremot brukar det ta fart och ADHDsymtomen som alltid funnits där tar sig andra uttryck. När vi sedan blir vuxna och förväntas vara självständiga tar sig symtomen ytterligare uttryck. Som om de bara ändrar karaktär eller nyans därför att situationen är annorlunda nu mot då. 

Det stod också att de som är normalbegåvade eller som t.o.m har en väldigt hög intelligens, en ganska trygg och strukturerad miljö när de växer upp klarar sig ganska bra just tills den dag då dom ska stå där på egna ben, när dom skaffat barn etc. Det är här många vuxna kvinnor söker hjälp men det är inte här som dom först märker av symtomen, såklart. Men plötsligt blir det liksom övermäktigt. Att ha ADHD och att sköta (och göra det bra) arbete, skola, familj, barn, hushåll samt vänskap är inget som man gör per automatik. "Normalstörda" människor kan organisera och planera sina möten och sin tid för när de ska göra ditten och datten, för en person med ADHD (där detta inte finns naturligt och som inte fått lära sig hur) krävs det en otrolig kraftansträngning för att överhuvudtaget få en eller två saker av dessa att fungera. 

Jag tror inte att dessa människor, de som är skeptiska till diagnoser och som tycker att "äh vadå, det är väl inget" riktigt förstår hur jävla illa det är. Ja, alla kan glömma sin väska och tappa bort sina nyklar någon gång. Men när man måste spendera minst 5-10 VARJE jävla morgon på att leta efter diverse prylar som man förlagt nånstans och när man alltid kommer försent (dels p.g.a att man inte har någon tidsuppfattning men också för att man måste leta efter nycklar, skor eller vad det nu kan vara) då är det ett handikapp. Och då är ju detta bara en "liten" del av allt annat som hör ADHD till. Man har svårt att behålla ett jobb, orka vara omkring sina barn, klarar knappt av att sköta sin hygien, skiter i att äta och är allmänt osund. Skulle inte det vara ett problem? För mig är det det.

Precis...fy vad jobbigt det där är!

är det någon annan här som har problem med sömn?

äter ni någon form av insomningsmedicin isåfall? är så skeptisk till mediciner, det känns som dom bara tar bort vissa symptom, men att problemet ligger kvar.. :(

är det någon annan här som har problem med sömn?

äter ni någon form av insomningsmedicin isåfall? är så skeptisk till mediciner, det känns som dom bara tar bort vissa symptom, men att problemet ligger kvar.. :(

är det någon annan här som har problem med sömn?

äter ni någon form av insomningsmedicin isåfall? är så skeptisk till mediciner, det känns som dom bara tar bort vissa symptom, men att problemet ligger kvar.. :(

Jag har alltid haft problem med sömnen, men jag började med imovane för ca 1.5 år sen, tar en varje kväll och det har hjälpt otroligt. Tar en kl 22 varje kväll, röker sista ciggen, lägger mig läser 45 min-1 tim.
Somnar oftast ganska snabbt då. Tror inte att jag skulle kunna sluta med imovanen, antar att sömnproblemen kommer tillbaka då sååå visst jag skjuter väl upp problemet men jag bryr mig inte egentligen, för hellre sover jag som jag ska än oroa mig för att jag måste ha tabletter för att sova.
Men jag har (tills jag fick imovanen) alltid haft emot tabletter, men har frågat mig själv varför inte.

oj snubblade in på denna tråd, och nästan allt i listan stämmer in på mig, får lite panik, hur kan man gå vidare nu? finns det behandingar, mediciner mm?

jag blir mer och mer frustrerad varje dag över hur mycket jag känner igen mig i det ni skriver.

men jag har ändå lätt för saker som får mig att känna "nej.. jag har nog inte ADHD"

t.ex. har jag inga inlärningssvårigheter alls, över huvud taget, har alltid haft superlätt i skolan, alltid varit klassad som "smart" osv. har ett otroligt bra minne när det gäller läsning, att lära mig låttexter utantill, dressyrprogram, hoppbanor (är ryttarinna som ni kanske förstår)

Men de riktigt viktiga sakerna i livet kommer jag aldrig ihåg! Föräldrars födelsedagar, dock kan jag komma ihåg vänners födelsedagar utantill, rabbla allas telefonnummer, men mitt EGET glömmer jag!!

Glömmer alltid den saken som jag "skulle" göra, t.ex. idag var jag tvungen att åka till en stad 4 mil bort för att gå på min bank, jag skulle låsa upp min internetbankdosa, när jag kommer in på banken (hade känt mig duktig hela vägen dit för att jag kommit ihåg barnvagn, skötväska, välling osv osv) så kommer jag på att jag glömt dosjäveln hemma, den enda anledningen att jag över huvud taget satte mig i bilfan och åkte!!!

ibland ställer jag något i trappen för att jag ska ta det när jag kört ut bilen ur garaget, och saken jag ställt där är anledningen att jag över huvud taget ska åka någonstans (luddigt.. försöker förklara bättre)

Jag ska lämna en kartong med kläder till en vän, den är stor och otymplig så jag ställer den i trappen, kör ut bilen och åker iväg till vännen, väl där inser jag att kartongen står var i trappen.. alltså åkte jag till vännen i "onödan".. SUCK!

varför har jag ett sånt sjukt bra minne på vis!?

ibland kommer jag inte ens ihåg min dotters fyra sista siffror och får verkligen tänka för att komma ihåg vilken ordning siffrorna kommer i personnumret? om det var 09 eller 05 eller 12 först.. :S

förlåt om jag babblar, även det är en sak jag är duktig på, börjar prata om någonting för att jag ska komma fram till en poäng med det hela, men jag lyckas alltid villa bort mig själv någonstans på vägen dit och pratar till slut om nåt helt annat..

förlåt igen.. :P suck..