ADD symptom hos vuxna

Hej, har läst i denna tråden ett par gånger och det var faktiskt mest pga den som jag äntligen fick fingrarna ur röven och tog kontakt med VC för att få en remiss vidare.
Så nu väntar jag på att få kallelse till en psykolog/psykiatriker som ska vara någon slags specialist på ADHD/ADD (som jag fatta det).
Verkar dock som de är lång väntetid, jag vill ju ha hjälp nu ;)
 
Vissa inlägg var som att läsa något jag skulle kunnat skrivit, stämmer precis.
Känns väldigt skönt att kunna känna igen sig och veta att det finns fler som känner som mig.

Jag tänkte mest bara skriva lite kort, har inte tid med mer just nu.
Hoppas jag får hänga här med er =)

<div class="quote"><div class="quote-nick">Jagochtrollen skrev 2010-11-09 11:03:18 följande:div>Hej, har läst i denna tråden ett par gånger och det var faktiskt mest pga den som jag äntligen fick fingrarna ur röven och tog kontakt med VC för att få en remiss vidare.
Så nu väntar jag på att få kallelse till en psykolog/psykiatriker som ska vara någon slags specialist på ADHD/ADD (som jag fatta det).
Verkar dock som de är lång väntetid, jag vill ju ha hjälp nu ;)
 
Vissa inlägg var som att läsa något jag skulle kunnat skrivit, stämmer precis.
Känns väldigt skönt att kunna känna igen sig och veta att det finns fler som känner som mig.

Jag tänkte mest bara skriva lite kort, har inte tid med mer just nu.
Hoppas jag får hänga här med er =)div>Klart du får hänga här med oss. Alla får hänga här om dom vill d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> 

Det var faktiskt den här tråden och en annan om Omega tre där en tjej puschade mig som fick mig att också få tummen ur och söka hjälp så du och jag tycks vara i samma skede just nu för jag väntar också på en kallelse till psykologen. Tycker också det känns skönt att ha hittat några likasinnade, det får iaf mig att inte känna mig så ensam. Funderar på att starta en ny tråd för oss som har eller som misstänker att vi har diagnosen ADHD/ADD, där vi kan skriva av oss när vi känner för det, om allt möjligt, samt ge varandra stöd eller tröst eller bara en spark där bak som ju så ofta behövs der="0" alt="Flört"> Men jag vet inte hur behovet av en sådan tråd ser ut... kanske bara jag som anser att en sådan tråd behövs..  

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-11-09 10:09:51 följande:div>Herregud vad jag känner igen mig i det du berättar. Jag blir också väldigt lätt provocerad av ungarna (de bråkar titt som tätt) och deras skrik skär i öronen och gör mig vansinnig. Jag har också väldigt svårt för ljud som när någon smaskar eller sörplar, snarkningar, höga andningar, ständigt återkommande hostningar eller prasslande. När min man och jag ser på film och han vill käka godis, popcorn eller vad det nu är måste han äta ur en bunke och inte ur påsen. För jag kan inte koncentrera mig på filmen om jag hör det där prasslandet varje gång han ska ta en ny godis. Sen måste jag ha högt på tvn så jag inte hör hans tuggande och knaprande.

Jag är alltid känslig för dessa ljud och har så varit så länge jag kan minnas. Men vissa dagar är jag mer känslig än andra och jag har lyckats koppla ihop det med PMS:en men det måste ju vara något mer...?

Min man är nästan aldrig ledig men ibland jobbar han hemifrån och det är det bästa jag vet för då går han upp och skjutsar till dagis och tar hans om den stressiga biten på morgonen, sen går jag upp runt 9. De dagar han jobbar hemifrån får jag även hjälp med diverse sysslor, samt att han ju kan ta minstingen när jag känner att det blir för mycket. 

Skillnaden mellan oss är att jag inte känner mig deppig eller nedstämd. Orkeslös ja, irriterad ibland ja, men trots det känner jag mig ganska glad eller vad man ska säga.... Inte så glad att jag skriker TJOHO här om dagarna och är någon j-a hurtbulle, inte så, men jag känner mig inte nedstämd eller deprimerad och det kanske jag har medicinen att tacka för. Jag äter dom varje dag. Visst äter du också antidepp? Kanske höja dosen? 

Har du pratat med din man om detta? Eller med någon annan i din närhet?div>Ja du, samma här.. detta irriterande oljud under film, som ett smaskande av chips eller nåt.. gud vad provocerande dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Ja, jag är oxå känsligare för detta under PMS-veckan, men finns ju även annars. Framför allt om jag känner mig stressad.

Va skönt att han oxå avlastar dig när han kan, det är guld värt när man har såna karlar dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Ja det beror nog på att du äter antidepp skulle jag tro. nej jag äter inte det då jag ammar, jag skulle antingen få sluta amma o äta det eller vänta. Men sen kom jag ju till en läakre inom psykiatrin o kom fram till det här med utredning, så skulle väl avvakta o se.

Jaa, min man är väl medveten nu o jag har pratat med mina föräldrar.. men sen har jag inte sagt ngt till ngn mer så, mina syskon vet, men inga andra då jag inte vill säga för mkt om det inte är det jag har i slutändan.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-11-09 10:41:57 följande:div>Anonym (under utredning) och ni andra: Det här med egentid. Hur har ni det med det? Är det viktigt för er? Jag läste nämligen någonstans att människor med ADHD/ADD har ett större behov än andra att få dra sig undan, att få vara ensamma och få egentid. Och jag vet inte med er men jag känner igen mig i det och så har det mer eller mindre alltid varit.

Tyvärr är det svårt att skaffa sig egentid. För egen del blir det att jag sitter uppe om nätterna när resten av familjen sover för det är enda ggn det är tyst här i huset, enda ggn jag är "ensam" och faktiskt är det på natten eller sena kvällen när det är lugnt runtomkring mig som jag känner att mina tankar är något sånär samlade. Dessvärre finns det ju en baksida av det, jag ska ju upp på morgonen dagen efter och ta hand om två små barn. Det är ingen lätt uppgift i vanliga fall och nästan omöjligt när jag är trött och irriterad. Och ju mer irriterad jag är desto mer trotsar ungarna och allt bli skit och sen får jag dåligt samvete.

Min man säger åt mig att såhär kan vi inte ha det. Han säger att jag MÅSTE gå och lägga mig i tid, helst innan kl 23 för annars orkar jag inte upp. Jag vet att han har rätt men det är så svårt då behovet av egentid, lugn och ro är så stort och då det ju är precis vid den tiden som jag känner mig som mest "normal". Jag har provat att lägga mig tidigare men då ligger jag uttråkad i sängen och tänker på allt jag skulle vilja göra istället för att ligga där klarvaken. Härom natten gick jag och la mig 01:30. Jag var trött men trots det kunde jag inte somna. Jag låg och läste i en timme men kunde inte somna efter det heller. Så mycket tankar som snurrade runt, så många idéer.... tillslut somnar jag av ren utmattning. Och oftast är det då jag brukar gå och lägga mig... när huvudet känns tungt och benen knappt orkar bära mig och då jag gäspar käkarna ur led DÅ tycker jag det är dags att gå och sova. Att lägga sig innan dess är tråkigt. Och tristess gör mig rastlös och rastlöshet gör mig orolig.

Så.... det här med egentid är alltså superviktigt för mig. Om jag inte får det behovet tillgodosett, om jag inte får utlopp för min kreativitet blir jag en fruktansvärd sur och bitter människa. Jag blir irriterad och arg, frustrerad, grälsjuk, rastlös, deppig och det känns som om något inom mig dör... som en blomma som långsamt vissnar för att den inte får vatten. Därför, Anonym (under utredning) undrar jag om det kan vara något sådant här, att du inte ges tillräckligt med svängrum, som också påverkar ditt humör? Att du känner dig trängd? Eller som om för mycket av vardagens måste kretsar kring dig och är beroende av dig? Jag frågar därför att vi ju är ganska lika i mycket annat, och detta är sådant som i alla fall kan göra mig galet ilsk, sur och t.o.m ledsen.  div>Ja sån där är ju jag oxå, absolut! Framför allt efter barnen kommit.
Och du satte huvet på spiken angående egentid. Den existerar ju inte, men får ju ständigt höra, att så äre ju o ha barn så!
Sonen är 2 ½ o han har sovit borta 4 ggr tror jag, o 2 ggr i samband med test innan förlossning, o sen under BB tid.
Är som sagt hemma med båda barnen på heltid, inget dagis. Jaa, barnen är med mig jämt, åtminstone under samma tak även om mannen har sonen.

Så egentiden finns ju inte. Så det är nog som du säger, jag blir så enormt deppig av att bara gå hemma o inte göra ngt, jag känner mig understimulerad på ngt vis.
Finns ju inga andra mammor som är hemma så här som jag är, mina kompisar bor i andra städer, mina syskon är utspridda o den syster jag har här jobbar ju.

Den enda som e hemma är mamma, så det är henne jag umgås med i princip på dagarna. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Under utredning.) skrev 2010-11-09 12:24:43 följande:div>Ja du, samma här.. detta irriterande oljud under film, som ett smaskande av chips eller nåt.. gud vad provocerande dth="15" height="15"> Ja, jag är oxå känsligare för detta under PMS-veckan, men finns ju även annars. Framför allt om jag känner mig stressad.

Va skönt att han oxå avlastar dig när han kan, det är guld värt när man har såna karlar dth="15" height="15">

Ja det beror nog på att du äter antidepp skulle jag tro. nej jag äter inte det då jag ammar, jag skulle antingen få sluta amma o äta det eller vänta. Men sen kom jag ju till en läakre inom psykiatrin o kom fram till det här med utredning, så skulle väl avvakta o se.

Jaa, min man är väl medveten nu o jag har pratat med mina föräldrar.. men sen har jag inte sagt ngt till ngn mer så, mina syskon vet, men inga andra då jag inte vill säga för mkt om det inte är det jag har i slutändan.div>Jag måste fråga, är det du som frivilligt avstått antidepp under tiden du ammar eller är det läkaren som avrått dig? Jag åt antidepp under både graviditet och amning (ammade bara 2 månader visserligen) men till mig sa man att det gick så bra att amma och det står t.o.m så på bipacksedeln, i alla fall på sertralin som jag äter att det inte är skadligt för barnet. Däremot pratade man om att barnet kunde få abstinensbesvär som skulle yttra sig i en viss orolighet, skrikande hos barnet efter att det var fött, så man gjorde extra kontroller på mig under graviditeten och extra kontroller på barnet på BB för att försäkra sig om att barnet mådde bra och det gjorde han, tur nog. Men jag åt en mindre dos då än jag gör nu.  

Om du mår såhär som du gör kanske du ska prata med din läkare om detta igen och överväga att börja med antidepp. Det är ju inte meningen att du ska gå runt och må dåligt och känna såhär när det faktiskt finns hjälp av få.    

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Under utredning.) skrev 2010-11-09 12:29:04 följande:div>Ja sån där är ju jag oxå, absolut! Framför allt efter barnen kommit.
Och du satte huvet på spiken angående egentid. Den existerar ju inte, men får ju ständigt höra, att så äre ju o ha barn så!
Sonen är 2 ½ o han har sovit borta 4 ggr tror jag, o 2 ggr i samband med test innan förlossning, o sen under BB tid.
Är som sagt hemma med båda barnen på heltid, inget dagis. Jaa, barnen är med mig jämt, åtminstone under samma tak även om mannen har sonen.

Så egentiden finns ju inte. Så det är nog som du säger, jag blir så enormt deppig av att bara gå hemma o inte göra ngt, jag känner mig understimulerad på ngt vis.
Finns ju inga andra mammor som är hemma så här som jag är, mina kompisar bor i andra städer, mina syskon är utspridda o den syster jag har här jobbar ju.

Den enda som e hemma är mamma, så det är henne jag umgås med i princip på dagarna. div>Å jag som tyckte jag hade lite egentid. Det är ju inte konstigt att du känner dig orkeslös, stressad, arg och deppig.
Har du funderat på att placera ditt äldsta barn på dagis? Jag har min äldsta där, 6 tim/dag fem dagar/vecka medan jag är hemma och tar hand om 1-åringen. Många har ifrågasatt mig och undrat varför den äldsta inte också få vara hemma och ja, det kanske hon hade fått vara om jag inte hade trott dagis var bra för henne, om hon mådde dåligt av att vara på dagis eller uttryckte att hon inte vill dit på något sätt. Men hon är glad i sitt dagis, hon har sina kompisar där osv. Om hon någon dag vill vara hemma har hon fått vara det och det känns skönt att kunna välja. Men de ggr då hon varit sjuk och varit hemma flera dagar i sträck känner jag hur mitt mod sakta med säkert börjar sina. Jag är extra trött då, extra irriterad, extra allt och dessa ggr går det alltid upp för mig att nej, jag skulle inte klara att vara hemma med båda på heltid, hur mycket jag uppskattar dagis. Jag har känt mig som en dålig mamma p.g.a det men tänker som så att hur jag mår måste ju också spela roll. Mår inte jag bra mår inte barnen bra och det är det viktigaste för mig.

Hur tänker du kring detta?

Så där, då har jag skummat igenom några sidor och fått en ganska träffande beskrivning av mig själv... Har ingen diagnos och har aldrig sökt hjälp för mina problem (förutom för ev depression), men jag känner att det är något "fel" på mig och jag orkar snart inte mer...

Jag har mått dåligt från och till sedan tonåren. Varit riktigt deprimerad i perioder och ätit alla möjliga antidepressiva mediciner, men ingen har hjälpt. Jag har förskräckligt humör när jag har pms, riktiga aggressionsutbrott som skrämmer mig. Dessa utbrott riktas endast mot min man som tur är (fast synd om honom såklart), så jag flippar inte ur helt. Jag är annars en till synes lugn person som ogillar konflikter och är väldigt mån om vad andra tycker och tänker om mig. Jag har kämpat mig till bra betyg på universitetet (klarar bara att fokusera korta stunder åt gången). Under gymnasiet gick det bra i de ämnen jag gillade. Gick bara på de lektioner jag ville och struntade i resten. Har på senare år drabbats av någon typ av social fobi då jag tror att alla har koll på just mig och bara väntar på att jag ska göra något fel. Gillar inte nya situationer eller hur man nu ska säga. Jag vill veta vad som ska hända och hur skaer och ting ska göras. Är enormt trögstartad när det gäller att ta mig för saker, som t.ex. hushållssysslor, men i skallen går allt på högvarv.

Jag är oftast trött och skulle lätt kunna ta en tupplur på sisådär 2 timmar per dag. Är inte impulsiv när det gäller inköp utan tvärtom funderar jag alldeles för länge innan jag inhandlar något. Ska jag köpa en ny kamera kan jag hålla på i veckor och jämföra. Däremot kan man väl säga att jag är impulsiv när det kommer till nya idéer, får jag t.ex. för mig att jag ska börja jogga inhandlas (efter noggranna jämförelser naturligtvis der="0" alt="Flört">) alla kläder och tillbehör som behövs och sedan joggar jag tre gånger typ. Nästa vecka får jag för mig att jag ska börja sy och då ska en symaskin köpas. Jag får liksom en fix idé som jag inte kan släppa, utan som uppslukar mig under en viss period.

Oj, nu kommer några av barnen hem från skolan, så jag måste sluta.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (B) skrev 2010-11-09 13:07:55 följande:div>Så där, då har jag skummat igenom några sidor och fått en ganska träffande beskrivning av mig själv... Har ingen diagnos och har aldrig sökt hjälp för mina problem (förutom för ev depression), men jag känner att det är något "fel" på mig och jag orkar snart inte mer...

Jag har mått dåligt från och till sedan tonåren. Varit riktigt deprimerad i perioder och ätit alla möjliga antidepressiva mediciner, men ingen har hjälpt. Jag har förskräckligt humör när jag har pms, riktiga aggressionsutbrott som skrämmer mig. Dessa utbrott riktas endast mot min man som tur är (fast synd om honom såklart), så jag flippar inte ur helt. Jag är annars en till synes lugn person som ogillar konflikter och är väldigt mån om vad andra tycker och tänker om mig. Jag har kämpat mig till bra betyg på universitetet (klarar bara att fokusera korta stunder åt gången). Under gymnasiet gick det bra i de ämnen jag gillade. Gick bara på de lektioner jag ville och struntade i resten. Har på senare år drabbats av någon typ av social fobi då jag tror att alla har koll på just mig och bara väntar på att jag ska göra något fel. Gillar inte nya situationer eller hur man nu ska säga. Jag vill veta vad som ska hända och hur skaer och ting ska göras. Är enormt trögstartad när det gäller att ta mig för saker, som t.ex. hushållssysslor, men i skallen går allt på högvarv.

Jag är oftast trött och skulle lätt kunna ta en tupplur på sisådär 2 timmar per dag. Är inte impulsiv när det gäller inköp utan tvärtom funderar jag alldeles för länge innan jag inhandlar något. Ska jag köpa en ny kamera kan jag hålla på i veckor och jämföra. Däremot kan man väl säga att jag är impulsiv när det kommer till nya idéer, får jag t.ex. för mig att jag ska börja jogga inhandlas (efter noggranna jämförelser naturligtvis der="0" alt="Flört">) alla kläder och tillbehör som behövs och sedan joggar jag tre gånger typ. Nästa vecka får jag för mig att jag ska börja sy och då ska en symaskin köpas. Jag får liksom en fix idé som jag inte kan släppa, utan som uppslukar mig under en viss period.

Oj, nu kommer några av barnen hem från skolan, så jag måste sluta.div>Hej på dig!

Jag känner så väl igen mig i det du skriver om fix idéer. Lite komiskt att du tog upp just joggingen. Jag gick och riktiga löparbyxor (sånna där fula avancerade tights du vet) och ett matchande linne för jag hade fått för mig att jag skulle börja jogga. Detta var för mer än 6 månader sen och jag inte joggat en enda gång, förstås. Jag har inte ens klippt bort lapparna från linnet jag köpte. Jag blir också som besatt av mina idéer. När jag fått för mig något, oavsett om det är något jag vill ha/köpa, göra eller om jag fått för mig att någon ogillar mig eller vad det nu kan vara kan jag inte släppa den tanken. Då ska den ältas fram och tillbaka, analyseras sönder eller som då jag ska köpa något, jämföras till oändlighet. Jag tycker inte om att ställas inför olika inköpsbeslut... det kan handla om väldigt enkla sådana, alltså inte speciellt dyra, men jag fastnar ändå, velar fram och tillbaka och det kan gå flera veckor innan jag lyckas bestämma mig. Det här velandet har nu gått ut över min son som är 1 år. Jag har inte kunnat bestämma mig för vilken overall jag ska köpa till honom så därför har han ingen. Än. Min man tycker att "äh det är väl bara att åka till Coop och köpa en" men nej, det gjorde vi förra året och nu vill jag ha något nytt...något annat. 

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Ibland skrattar jag bara åt det hela. Vad tusan ska man göra?    

Känner igen mig i velandet, kan pågå hur länge som helst....jag hatar när jag absolut måste köpa något, kan ta som nyligast då handlade det om en mobil.
Den jag hade har jag haft i ca 3-4 år, sista halvåret funka den sisådär så jag visste ju att jag måste ha en ny.
Jag jämförde och kollade på olika, men eftersom jag inte hitta nån som va bra (läs: som var min gamla haha) så sköt jag upp det hela tiden......tills jag slutligen tappa den i badkaret och sen hade jag inget val.
Fick gå och köpa en helt på måfå!!

Och så brukar det vara när det kommer till mina inköp, jag väntar så länge att jag inte har något val och måste ta första bästa typ.

Det där med egentid känner jag också igen, jag har stort behov av det.
Få sitta och pilla med mitt, bara vara i fred utan krav på att vara social eller nått.

Minns i tonåren fick jag ofta höra att jag var osocial och sur (och mycket annat också), just för att jag hade stort behov av att stänga in mig på rummet och lyssna på musik eller bara ligga i sängen coh bara va i fred (gärna helt nedsläckt ville jag ha).

He he he... jag köpte skor, underställ, löparjacka och byxor för några dagar sedan, så nu är det bara att ge sig ut i spåret! der="0" alt="Flört"> 

Läste det ni någon skrev om irritation när det gäller ljud tidigare och det stämmer på pricken in på mig. Angående egentid så har jag i princip ingen. Har tre barn och mannen arbetar ofta över eller reser i arbetet, så jag är mycket ensam med barnen. Är föräldraledig nu och klättrar snart på väggarna. Känner mig uttråkad intill döden.

Ni som har fått en diagnos; hur går en utredning till egentligen? Hur har era respektive tagit det? Nämnde det här med ADD för maken för någon vecka sedan, men han bara skrattade åt mig och sa att jag svamlade. Känns ju jättekul...