ADD symptom hos vuxna

Jag går väldig sällan på bio och om jag gör det så ser jag det mer som ett sätt att umgås med vänner. Jag tycker jag får mer behållning av själva filmen hemma.

Mitt största problem i vardagen tror jag är bristen på energi för "tråkiga" saker, och särskilt för att slutföra saker.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Jagochtrollen skrev 2010-11-09 22:58:23 följande:div>

Ang biobesök så har jag inte reflekterat över de förut, mer än  att jag föredrar att se film hemma (var läääänge sen jag var på bio)  men nu när jag tänker på det så "kommer jag på"  att det är för att jag kan inte ta in filmen.

Det där med att hålla fokus på en sak är jättesvårt för mig.
Samtal, tv, bio.....jag måste verkligen anstränga mig för att inte "försvinna" och en sån sak gör att nöjet förtas litegrann.

Böcker är faktiskt en av dom få saker jag kan fokusera riktigt på, rent så jag stänger av omvärlden faktiskt. Men helst ska de inte vara böcker som är nya utan såna som jag redan läst.
Förändring har jag lite svårt med (även om jag väldigt ovilligt erkänner de).....

Känner ni att eran diagnos, eventuella diagnos, ställer till det i vardan?
Vad upplever ni som det största "problemet" för er?

div>Jag kan också ha problem med nya böcker och även filmer. Om det inte är en bok eller film där det liksom händer något som tilltalar mig direkt i början hinner jag tröttna och då vandrar genast tankarna iväg på annat håll och får svårt att fokusera på det jag läser eller ser. Även jag har svårt för förändring, men mest om det sker oväntat eller abrupt. Jag tycker inte om överraskningar, att bli överrumplad av något som inte var planerat, spelar ingen roll om det är en positiv överraskning eller negativ, jag vill helst veta så mycket som möjligt i förväg. Te.x om jag ska på en fest vill jag gärna veta vilka som kommer att vara där, hur många, vad det är för typ av fest, kommer det att serveras mat och dryck eller ska man ta med egen dryck, när slutar festen och fortsätter festen någon annanstans och om ja, vart då. Alla sådana saker är högst väsentliga för mig och om jag inte får veta, om jag känner att jag har dålig koll blir jag orolig och lite ångestfylld. 

Du undrade vad vi anser vara det största problemet och när jag läste frågan tänkte jag att hur ska jag kunna välja bara ett problem? Vilket är det största? Är det det här eller det här? Eller kanske det där? 
Jag vill inte bara välja en sak. Jag kan inte bara välja en sak. Måste jag det? Eller får jag välja flera? Hur ska jag tänka? Vad ska jag svara? 
Jag fastnar och blir kvar i ett enda stort tankekaos, där jag vrider och vänder på alla alternativ, där jag jämför, där jag analysera, ifrågasätter. Och för varje fråga jag ställer mig själv föds en ny fråga och en ny och ytterligare en. Jag blir ivrig och otålig. Vill inte behöva tänka så mycket. Orkar inte tänka mer. 
Tillslut vet jag inte i vilken ände jag ska börja, jag glömmer vilken den ordinarie frågan var, jag glömmer hur jag ska tänka, blir frustrerad och sedan trött och ger upp. Om detta är det största problemet för mig vet jag inte men det är nog så jobbigt att inte kunna tänka strukturerat, att inte ha kontroll över alla tankar som far runt i skallen, att inte få ordning på kaoset och att behöva ge upp någonting som jag så gärna vill för att jag är oförmögen till något som för andra normalstörda människor verkar vara en självklarhet.  

Ber om ursäkt för att jag ställde frågan på ett så dumt sätt.....när jag läser hur du beskriver kaoset som blir så inser jag att det är precis så jag också reagerar om jag läser frågan.

Shit, nu trassla jag själv in mig....grejen är att jag vill, eller snarare kan inte, svara om jag inte är helt säker på att svaret är 100% sant.
Jag kan sitta hur länge som helst och fundera: Vad är det största problemet....jag hör frågan om och om i huvudet men jag har som inget svar.

En fråga jag inte gillar är; Vad tänker du på?
För det första måste jag svara ärligt och för det andra; jag tänker på minst 3 saker samtidigt och tankarna hoppar från den ena saken till den andra på 1 sekund så för att ge ett svar på frågan måste jag försöka hugga tag i de ja tänker på just då och snabbt få ur mig.....för sekunden efter tänker jag ju på något annat

Vet inte hur många gånger jag tänkt svara i olika trådar här på FL, men bara blivit sittandes och tillslut struntat i det för jag kan som inte "greppa" själva svaret.

Precis så där är jag också, jag vill ha alla (och jag menar verkligen ALLA) fakta på bordet, var ska jag, hur ser de ut, vad ska jag göra där, vilka är där osv
Jag har ju insett att alla dessa ingående frågorna inte tillhör de "normala" så att säga, och att svaren väldigt sällan är så utförliga som jag vill.....därför har jag dragit mig undan väldigt mycket från den sociala biten.

Något som jag stör mig på hos mig själv är just det där att avsky överasskningar, själv är jag väldigt kreativ och hittar ofta på roliga saker vid födelsedagar och liknande, jag kan känna att jag blir avundsjuk ibland för att ingen firar mig så....men samtidigt vet jag att jag skulle hata att bli överasskad på det sättet, och förmodligen inte alls kunna hantera det på ett bra sätt =/

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (B) skrev 2010-11-09 14:09:34 följande:div>He he he... jag köpte skor, underställ, löparjacka och byxor för några dagar sedan, så nu är det bara att ge sig ut i spåret! der="0" alt="Flört"> 

Läste det ni någon skrev om irritation när det gäller ljud tidigare och det stämmer på pricken in på mig. Angående egentid så har jag i princip ingen. Har tre barn och mannen arbetar ofta över eller reser i arbetet, så jag är mycket ensam med barnen. Är föräldraledig nu och klättrar snart på väggarna. Känner mig uttråkad intill döden.

Ni som har fått en diagnos; hur går en utredning till egentligen? Hur har era respektive tagit det? Nämnde det här med ADD för maken för någon vecka sedan, men han bara skrattade åt mig och sa att jag svamlade. Känns ju jättekul...div>Känner att jag måste ge respons på det sista du skrev. Jag har inte själv genomgått den typen av utredning ÄN men de som utreder använder sig av skattningsskalor och frågeformulär enligt ett diagnossystem som kallas Adult ADHD Self-Report Scales (ASRS). Prova att googla det så får du nog den information du söker.

Jag tror att man även får göra muntliga test, minnestest (te.x psykologen säger siffror som du sedan ska jag repetera i den följd psykologen sa) och i vissa fall utföra fysiska uppgifter som te.x planera, inhandla och tillaga en middag under "uppsyn och kontroll" av läkare/psykolog. 
Sedan brukar utredningen också innehålla "intervjuer" med föräldrar, partner eller andra i ens omedelbara omgivning som kan ge sin, förhoppningsvis rättvisa bild.
De som redan genomgått utredning kan säkert svara dig bättre, annars får du vänta tills jag genomgått min så kan jag berätta mer för dig d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

Sen det här med att du hade nämnt ADD för din make och att han besvarat det hela med att skratta och säga att du svamla. Typiskt "vifta-bort-och-stoppa-huvudet-i-sanden-beteende" och det är så onödigt, så olyckligt att behöva bli bemött på det sättet. Och tyvärr tror jag det är vanligt förekommande, att vi är många här i tråden som blivit bemötta på samma eller liknande sätt, kanske av läkare, lärare, make/maka, en förälder, en vän och att det i sin tur skapat den här bestående känslan av att inte bli bekräftad och tagen på allvar. Ingen vill bli skrattad åt eller när man lättar sitt oroliga hjärta få höra: Äh du svamlar bara! Inte konstigt att man hela tiden ifrågasätter sig själv eller de beslut man ställs inför och att man tappar förtroendet både för sig själv och andra. 

Jag tycker du ska be din make läsa på om ADHD/ADD och då främst om vuxna med den problematiken då det skiljer sig ganska märkbart från de barn som har ADHD/ADD. 
Min man verkar ta det hela med ro. Han säger att han förstått sedan länge att något nog inte står rätt till och efter att jag bett honom läsa detta  d.com/files/kriterier.htm">http://spexor.homestead.com/files/kriterier.htm sa han: Det är ju du!

Men hur mycket han förstår av allt vet jag dock inte. Jag tror inte att han riktigt förstår innebörden, alltså, hur det är att vara som jag är. Jag skulle önska att han satte sig in i problematiken mer, att han läste på och visade mer intresse för mig, mina funderingar och tankar kring detta. Jag är ju förstås helt ockuperad av tankar på detta och en eventuell diagnos, jag kan prata om det länge och väl men dessvärre är inte min man lika sugen på att lyssna som jag är på att prata.

Förut har jag alltid anklagat honom för att inte visa tillräckligt intresse när jag pratar om något men efter att jag började "forska" i ämnet ADHD/ADD har jag förstått att "normala" människor helt enkelt bara inte blir lika ivriga och entusiastiska sådär som människor med ADHD/ADD. De går inte upp i varv på samma sätt, de kan kontrollera sig och sina tankar medan det hos mig då te.x känns som om jag måste få ut allt jag vill säga nu, nu nu. Jag är alldeles upprymd, ivrig, otålig och pratar med stor entusiasm om vad det nu är som jag plötsligt vill prata om men responsen eller gehöret från min make är liksom alltid åt det likgiltiga hållet. För MIG likgiltigt och svalt men för HONOM normalt. Och när jag frågar honom vad som är fel, varför han är så lugn, HUR han kan vara så lugn fattar han ingenting. Han däremot tycker att jag är FÖR intensiv, för mycket och att det är jag som måste lägga band på mig och inte han som måste "hettas upp". 

Igår fick jag en insikt som jag var tvungen att genast berätta för honom. Insikten handlade om en känsla av upprymdhet/otålighet, att jag mer eller mindre alltid går runt och känner det som om jag har något fantastiskt att berätta...tänk er om ni får reda på att ni nyss vunnit 50 miljoner te.x, tänk er känslan, tankarna, hur kroppen fylls av upprymdhet och ni ringer er man/sambo för att berätta den glada nyheten men det tutar upptaget och ni blir mer och mer upprymda och otåliga.... Den upprymdheten och otåligheten som nog varje "normal" människa skulle känna i ett sådant läge eller situation som jag beskrev ovan finns alltid inom mig och blir väldigt tydlig när någon eller något intresserar mig. Det kan vara ett ämne, en film, en person jag fattat tycke för och då ska det pratas, pratas, pratas om detta och det kan inte vänta. Spelar ingen roll om klockan är 1 på natten, om min man nyss sagt att han är trött eller har migrän, jag MÅSTE få det ur mig på något sätt, måste göra av med all den energi som finns inom mig, dämpa upprymdheten på något sätt innan jag spricker. 

I alla fall så, när jag berättade detta för min man igår sa han: Ja, jag vet, jag har förstått att det är så du känner. Sedan tog han upp det med att när han har något som han tycker är intressant att berätta så lyssnar jag inte om jag inte själv finner det intressant. Däremot förväntar jag mig (upplever han) att han ska visa samma stora entusiasm som jag om sådant jag tycker är roligt och intressant. Och det är verkligen så. Om inte jag tycker att något är intressant slår jag dövörat till direkt och försvinner in i min bubbla. Men om min man gör samma sak blir jag irriterad, tycker han är tråkig osv. Känns inte helt ok men nu är jag i alla fall medveten om det. 

Någon som känner igen sig i detta?  
 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Jagochtrollen skrev 2010-11-10 11:47:56 följande:div>Ber om ursäkt för att jag ställde frågan på ett så dumt sätt.....när jag läser hur du beskriver kaoset som blir så inser jag att det är precis så jag också reagerar om jag läser frågan.

Shit, nu trassla jag själv in mig....grejen är att jag vill, eller snarare kan inte, svara om jag inte är helt säker på att svaret är 100% sant.
Jag kan sitta hur länge som helst och fundera: Vad är det största problemet....jag hör frågan om och om i huvudet men jag har som inget svar.

En fråga jag inte gillar är; Vad tänker du på?
För det första måste jag svara ärligt och för det andra; jag tänker på minst 3 saker samtidigt och tankarna hoppar från den ena saken till den andra på 1 sekund så för att ge ett svar på frågan måste jag försöka hugga tag i de ja tänker på just då och snabbt få ur mig.....för sekunden efter tänker jag ju på något annat

Vet inte hur många gånger jag tänkt svara i olika trådar här på FL, men bara blivit sittandes och tillslut struntat i det för jag kan som inte "greppa" själva svaret.

Precis så där är jag också, jag vill ha alla (och jag menar verkligen ALLA) fakta på bordet, var ska jag, hur ser de ut, vad ska jag göra där, vilka är där osv
Jag har ju insett att alla dessa ingående frågorna inte tillhör de "normala" så att säga, och att svaren väldigt sällan är så utförliga som jag vill.....därför har jag dragit mig undan väldigt mycket från den sociala biten.

Något som jag stör mig på hos mig själv är just det där att avsky överasskningar, själv är jag väldigt kreativ och hittar ofta på roliga saker vid födelsedagar och liknande, jag kan känna att jag blir avundsjuk ibland för att ingen firar mig så....men samtidigt vet jag att jag skulle hata att bli överasskad på det sättet, och förmodligen inte alls kunna hantera det på ett bra sätt =/div>Snälla du, be inte om ursäkt. Jag blir likadan inför de flesta frågor och beslut, spelar ingen roll om det är stora, invecklade, eller små och enkla.

Ja, fakta är viktigt. Jag kan aldrig få för mycket fakta (jo om den är tråkig och irrelevant enligt mig) te.x att behöva sitta och räkna ut hur många färgburkar som kommer att gå åt till det rum man tänkt måla, eller att behöva ta reda på mått på te.x möbler man planerar köpa samt mått på rummet. Sådant är högst relevant för min man att veta men för mig "skitsamma" eftersom den sortens fakta är så tråkig. Men när det kommer till den sociala biten och allra helst då jag ska lämna min trygga sfär här hemma vill jag veta så mycket som möjligt INNAN jag beger mig iväg. Om det är tillräckligt mycket information och fakta för att jag ska känna mig trygg bestämmer jag själv och ingen kan få mig till något som jag inte vill eller känner känns fel.

Nått som jag har ett jättebehov av att få veta är om jag kommer att utsättas för någon väntetid = dötid för det är jag urkass på att hantera. Jag kan sitta rätt upp och ned på en stol framför datorn och klicka på den ena meningslösa länken efter den andra i timmar, något som vissa kanske skulle kalla att ha dötid. Men jag kan inte lämna huset för att utföra några ärenden om där kommer att vara dötid emellan. Då vill jag utföra varje ärende med så liten marginal som möjligt till nästa ärende, några fördröjningar eller förseningar har jag förstås inte tid med för när det kommer till sådana saker blir jag nästan sjukligt effektiv och då känns det som om jag är i mitt esse.

Känner precis som du inför det här med överraskningar. Nog skulle jag vilja bli överraskad sådär som jag kan överraska andra. Men samtidigt är det en skrämmande tanke.

Jag är medveten om att det blir väldigt många inlägg med mycket info här från mig nu så efter detta tar jag paus.

Men ang vardagen och problem. För mig är det nog just vardagen som är där jag får störst problem.
Jag har inga problem med att få ihop vardagen men jag tror inte att en "normal" människa måste slita så hårt som jag måste för att det ska gå ihop. Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att jag har det värre än alla andra och vill inte göra mig till ett offer men de enklaste saker som att få med både mig själv och båda barnen ut är ett stort projekt.

Först måste jag avgöra vilka slags kläder ungarna ska ha på sig. Om det inte är jättevarmt eller jättekallt ute får jag problem. Ska de ha en tjock mössa eller en tunnare? Räcker det med bara overall eller måste de har galonbyxor också? Vilka vantar? Vilka skor?

När det väl är bestämt ska jag hitta allt också och bara det är ett projekt i sig. Jag får nästan alltid leta mig svettig efter vantar, mössor och ibland skor som min minsta dragit iväg med. Här är det ingen som blir förvånad om man hittar sin ena sko under soffan eller i smutstvätten. Nej, här blir man förvånad om sakerna står på sin plats eller om det överhuvudtaget återfinns.

När allt är på plats ska det ena barnet kläs på vilket innebär att det andra barnet kan härja fritt. Om det är minstingen som får härja försvinner vantar, mössor och skor allt eftersom och jag får återigen springa från rum till rum och samla ihop allt igen. Vid det här laget är jag redan genomsvettig och lusten för att gå ut har sakta men säkert börjat avta.

Samtidigt som detta kaos utspelar sig, pratar min 3-åring oavbrutet och hela havet stormar pågår i mitt huvud. Samtidigt som jag ska klä ungarna, hålla reda på alla saker och så att något inte försvinner, ska jag se till att den minsta inte skadar sig när han klättrar på upp på precis ALLT, besvara min 3-årings alla tusen frågor och bekräfta henne så att hon känner att jag är närvarande och lyssna, samt försöka sortera alla de tankar som far runt i huvudet på mig:

Undrar vad vi ska äta till middag idag? Äh, jag kokar potatis. Nä, jag gör nog pasta. Hm, jag måste köpa ny jacka åt dottern nu, undrar vilken jacka jag ska ha på mig? undrar vart vi ska gå? till lekparken eller skogen? Åh jag skulle vilja plocka svamp, fast det går nog inte med ungarna, jag ska nog gå ut i skogen själv någon dag, fast då måste jag ju köpa ett par gummistövlar först, jag kanske skulle koka potatis idag i alla fall, men gud vad hon pratar (om dottern) kan hon inte bara vara tyst?!, jag hör ju inte vad jag tänker, jag kan inte planera, tyst nu unge, kissnödig, måste gå på toa, måste hitta mina vantar också, just det måste ringa läkaren idag, undrar om det var något mer jag skulle göra?, kissar på mig snart, hjälp, fan jag orkar inte, jag är trött, jag är så varm, jag vill inte gå ut, ska det verkligen vara såhär? är det såhär det är? jag vill inte vara mammaledig längre, jag vill inte ha det såhär varje dag, å nej var är ungens mössa nu då? å var fan la jag mon mobil? var är nycklarna nu då? åh nej, jag glömde hänga upp tvätten, äh jag gör det när vi kommer in sen och jag tror jag ska koka ris och gör korv stroganoff till middag...

för att senare, när vi kommer in igen inse att vi inte har något ris hemma och att tvättmaskinen aldrig ens hade satts igång. Dagen efter är det samma visa igen och dagen efter den. 

Inte för att jag önskar någon detta men snälla säg att ni känner igen er!

Hallå. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Jag har smygläst lite i tråden utan att själv skriva, men nu tänkte jag säga hej. Jag fick min diagnos när jag var sjutton, och fick noll information. Mest kanske eftersom jag egentligen gjorde en AS-utredning och var mer insatt på det. ADD lät liksom inte lika allvarligt, så det fick vara. Det är först nu på senare tid jag börjat läsa allt jag kommer över och inser hur mycket mitt funktionshinder påverkar mig, någonting som jag tidigare mått dåligt av och trott berodde på mig som person, att jag var lat och dålig och så vidare. Nu inser jag ju att det kanske inte alls är så. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Jag provade concerta en kort period när jag var arton men av olika anledningar så slutade jag med den. Nu äter jag strattera sedan något år tillbaka vilket fungerar sisådär. Känner mig fortfarande helt slut och okoncentrerad, men är nu uppe i min "idealdos" med tanke på vikt osv. Får se om jag kanske höjer ändå, eller om jag byter.

"Kul" att se att man inte är ensam, och att det är fler som upplever samma saker som jag. Ibland känner man sig rätt ensam bland alla andra som bara kan sätta sig och göra alla läxor på en gång utan problem, trots att det finns sååå mycket annat intressant man hellre skulle göra. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-11-10 12:52:50 följande:div>Förut har jag alltid anklagat honom för att inte visa tillräckligt intresse när jag pratar om något men efter att jag började "forska" i ämnet ADHD/ADD har jag förstått att "normala" människor helt enkelt bara inte blir lika ivriga och entusiastiska sådär som människor med ADHD/ADD. De går inte upp i varv på samma sätt, de kan kontrollera sig och sina tankar medan det hos mig då te.x känns som om jag måste få ut allt jag vill säga nu, nu nu. Jag är alldeles upprymd, ivrig, otålig och pratar med stor entusiasm om vad det nu är som jag plötsligt vill prata om men responsen eller gehöret från min make är liksom alltid åt det likgiltiga hållet. För MIG likgiltigt och svalt men för HONOM normalt. Och när jag frågar honom vad som är fel, varför han är så lugn, HUR han kan vara så lugn fattar han ingenting. Han däremot tycker att jag är FÖR intensiv, för mycket och att det är jag som måste lägga band på mig och inte han som måste "hettas upp". 

Igår fick jag en insikt som jag var tvungen att genast berätta för honom. Insikten handlade om en känsla av upprymdhet/otålighet, att jag mer eller mindre alltid går runt och känner det som om jag har något fantastiskt att berätta...tänk er om ni får reda på att ni nyss vunnit 50 miljoner te.x, tänk er känslan, tankarna, hur kroppen fylls av upprymdhet och ni ringer er man/sambo för att berätta den glada nyheten men det tutar upptaget och ni blir mer och mer upprymda och otåliga.... Den upprymdheten och otåligheten som nog varje "normal" människa skulle känna i ett sådant läge eller situation som jag beskrev ovan finns alltid inom mig och blir väldigt tydlig när någon eller något intresserar mig. Det kan vara ett ämne, en film, en person jag fattat tycke för och då ska det pratas, pratas, pratas om detta och det kan inte vänta. Spelar ingen roll om klockan är 1 på natten, om min man nyss sagt att han är trött eller har migrän, jag MÅSTE få det ur mig på något sätt, måste göra av med all den energi som finns inom mig, dämpa upprymdheten på något sätt innan jag spricker. 

I alla fall så, när jag berättade detta för min man igår sa han: Ja, jag vet, jag har förstått att det är så du känner. Sedan tog han upp det med att när han har något som han tycker är intressant att berätta så lyssnar jag inte om jag inte själv finner det intressant. Däremot förväntar jag mig (upplever han) att han ska visa samma stora entusiasm som jag om sådant jag tycker är roligt och intressant. Och det är verkligen så. Om inte jag tycker att något är intressant slår jag dövörat till direkt och försvinner in i min bubbla. Men om min man gör samma sak blir jag irriterad, tycker han är tråkig osv. Känns inte helt ok men nu är jag i alla fall medveten om det. 

Någon som känner igen sig i detta?  div>Det där känner jag igen mig otroligt i, kanske därför min mamma från början misstänkt AS. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Nu när jag pluggar kan jag fastna på någonting vi pratat om och sen komma hem och berätta allt jag vet om det för min kille, googla på det i timmar, skriva om det i bloggen, osv i all oändlighet tills jag plötsligt tycker mig kunna allt. Då hittar jag något annat. Detta har lett till att jag har en otrolig kunskapsbank om väldigt konstiga saker som jag kan prata om i timmar om jag hittar någon som är intresserad (eller ibland iallafall, haha). Det är helt galet egentligen, tänk om jag kunde använda den tiden till att göra läxor istället, vad duktig jag skulle vara i skolan då.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

  Jag har ganska nyligt börjat få ihop min vardag, har inte sett mig själv som "problemet" tidigare utan kämpat på helt i blindo kan man säga.

Jag kommer hela tiden på nya områden där jag har det svårt men jag kommer åxå på nya tricks som kan förenkla vardagen för mig.
Rutiner är något jag måste ha, men jar har SÅ svårt att sätta upp det.

Bara en sån sak som att planera och fixa midda, få fram allt man ska ha till och plocka undan är svårt.
Men jag älskar att laga mat, vilket är tur.....=)
Fast jag är inte så förtjust i att äta, kan lätt gå en hel dag utan att äta (fast nu laga ja mat åt barna varje dag så då försöker jag vara ett gott föredömme)

Jag har inga problem me att låta tallrikar å glas stå kvar te nästa måltid, jag "ser" det inte så att säga.
Däremot har jag insett, efter mkt tjat, att det inte SKA vara så. Man SKA plocka undan direkt, man SKA diska varje dag osv

Jag har lite varierande dagis-schema, men för mig och barna (varav en ha liknande problematik som mig)  funkar det allra bäst om frukost, lunch och mellis intas på förskolan.
Så fortsättningsvis kommer det följas, så skönt att hitta saker som förbättrar och underlättar vardagen.

Gällde det där med att få ut med barna, jag känner verkligen igen mig....och jag kan säga som så, det har hänt ett flertal gånger att jag helt enkelt struntat i det och gått och lagt mig på sängen och gråtit iställe.
Vilket lämnat barnen väldigt förvånade.....men när de ta över 30 minuter att få på alla kläderna så tar de stopp.

Ibland känner jag mig som världens sämsta mamma, med mina udda beteenden.....
Men samtidigt verkar dom inte må sämre än andra barn, dom är glada, frågvisa, uttryckfulla, kreativa.
Vi har mycket bus för oss och dom verkar rätt nöjda med mig ändå haha

Jag kan känna mig jätteomogen och fånig när vi leker och det hämmar mig, jag har funderat mycke på hur andra gör med sina barn, leker dom lika mycke som jag, sänker dom sig helt ner till barnets nivå och leker där.....
Som jag upplever det är de många som är passiva, men jag vet ju inte hur dom är när dom leker hemma?!?
Nu skiter jag i hur de uppfattas, jag rullar ner för backar på sommarn, snurrar runt på gräsmattan, klättar i träd osv

Jag har överhuvudtaget ägnat alltför mycket tid till att fundera hur andra tänker och känner (för jag VISSTE ju att de jag tänkte och kände va fel).....hur känner andra när dom får en present, hur tänker andra när dom kör bil, va menar dom när dom säger så osv

Nu ska de sövas barn här  =)

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-11-10 11:24:45 följande:div>Jag fastnar och blir kvar i ett enda stort tankekaos, där jag vrider och vänder på alla alternativ, där jag jämför, där jag analysera, ifrågasätter. Och för varje fråga jag ställer mig själv föds en ny fråga och en ny och ytterligare en. Jag blir ivrig och otålig. Vill inte behöva tänka så mycket. Orkar inte tänka mer. 
Tillslut vet jag inte i vilken ände jag ska börja, jag glömmer vilken den ordinarie frågan var, jag glömmer hur jag ska tänka, blir frustrerad och sedan trött och ger upp. Om detta är det största problemet för mig vet jag inte men det är nog så jobbigt att inte kunna tänka strukturerat, att inte ha kontroll över alla tankar som far runt i skallen, att inte få ordning på kaoset och att behöva ge upp någonting som jag så gärna vill för att jag är oförmögen till något som för andra normalstörda människor verkar vara en självklarhet.  div>Så där upplever jag det när jag ska skriva lägre texter, jag får tankekaos och svårt att hålla den röda tråden! Der börjar fort spreta åt olika håll eftersom det är så många tankar som ploppar upp medans jag skriver. Och sen så tycker jag att det kan vara svårt att hitta någon naturlig odningsföljd på texten eftesom allt oftast hänger ihop samtidigt och så börjar jag flytta runt text i dokumentet och virrar bort mig själv och det slutar ofta med att jag lämnar texten halvfärdig.

Någon mer som har problem med längre texter?