Sökning: d
|
-
dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Men intressant ändå, hjälper den dig?
-
<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-11-11 15:33:52 följande:div>Då är jag medd" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">
Jag har ingen diagnos men väntar på att få utredas. Jag är öppen för att prova medicin om det erbjuds sen får vi se.
Det här du skriver om vad som är du och vad som är ADD. Hur vet du vad som är vad? Hur vet man att det inte "bara" är personlighetsdrag eller egenskaper? Jag tycker det där är jättesvårt att sortera och reda ut.
Det finns ju många människa som kan kallas "egna" eller "egensinniga", ja eller udda om man nu vill använda det ordet men måste det innebära att man har en diagnos? Eller sätts en diagnos bara om "egenheten" blir till problem för individen? Så har jag förstått det men ju mer jag tänker på det här desto mer osäker blir jag på hur det ligger till.div>Okej, hoppas det går fort att få en tid.
Den tröttheten och okoncentrationen jag känner, bland annat, beror om inte annat till största del på ADD, för annars känner man inte av det i den mängd jag gör. Sen kan man inte, och ska man inte, skylla alla sina fel och brister på en diagnos, jag har många brister som inte beror på ADD också. Men man kan ändå sortera på något sätt, iallafall för sig själv. Svårt att förklara.
Jag tror det bara är om det blir till problem för individen, på något sätt. Tex kan man ju bli frisk från en borderlinediagnos när man lärt sig hantera sina egenskaper och är stabil. ADD och liknande är dock ett neuropsykiatriskt funktionshinder som innebär att det är fysiskt i hjärnan. Det går alltså inte att "ta bort", däremot går det ju att träna upp sig och få ordning på sitt liv så att det blir mindre jobbigt. Medicin hjälper också till stor del för många. Men helt frisk blir man ju aldrig, ungefär som att man kan lära sig gå i städer när man är blind, men man kan aldrig faktiskt se. -
Jag började medicinera med Medikinet för två veckor sedan. Skulle börja med en tablett per dag, men jag höjde själv dosen eftersom det kändes för lite. Det gick ur väldigt snabbt! Min läkare sa efteråt att det var helt ok, att det var rätt gjort och nu har dosen höjts till tre tabletter om dagen. Det känns ändå fortfarande för lite, jag får verkligen hushålla med medicinen och se till att vänta innan jag tar nästa även om det dröjer timmar.
Med medicinen blir jag fungerande på ett sätt jag aldrig varit förr. Jag har haft en ren diskbänk, all tvätt har tvättats och jag har läst en hel bok. Det är helt obeskrivligt.
Därför är jag nyfiken på vilka doser ni som medicinerar ligger på och hur ni upplever det. Jag vill såklart ha mer, mer, och vet att man kan kombinera med andra mediciner och att maxdoserna idag är uträknade efter barns maxdoser. Men jag vill även se först om jag kan få tips på hur jag ska hushålla med den medicin jag har, strategier för att klara av timmarna mellan att medicinens effekt avtagit tills jag ger mig själv lov att ta nästa, etc. Om någon har erfarenhet? -
<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-11-09 21:35:14 följande:div>Ok nu är jag med. Sorry om du fått upprepa dig!
Förstår att du blev chockad, det hade jag också blivit. Men bra ändå att detta kommit fram för jag kan inte se hur en utredning skulle skada. Antingen visar den att du har ADHD/ADD eller inte. Men det är alltid skönt (tycker jag) när man kan utesluta vissa alternativ annars är det svårt att gå vidare. Tänker du som jag här att du nästan hoppas att utredningen ska visa på ADHD/ADD... så att man äntligen få svar på det där som känts så fel eller annorlunda hela livet? Så man slipper undra mer? Så man kan få hjälp? <div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Under utredning.) skrev 2010-11-09 21:02:20 följande:div>Jaa jag förstår dig helt o hållet. Jag kan känna så många ggr att jag vill slänga in handduken.
Men jag har nog en stark separationsångest ifrån min pojk, vet inte om jag skulle klara av o lämna han på dagis faktiskt. Absolut inget fel på dagis, utan det är bara jag som känner så.
Kanske e för att min mamma var hemma med alla oss 5 barn tills vi börja skolan allihopa. Att man änna gör på samma sätt o det känns mest naturligt för mig.
Men absolut, skulle de helt enkelt inte funka o jag blir sämre så måste jag ju tänka på vilket som gynnar min son bäst. Men känns som jag har avvaktat det sista pga detta med utredningen då jag inte vet vart den barkar hän, o om jag kanske kommer o få hjälp o medicin så jag blir "normal" igen.
div> Om det är så du känner ska du förstås inte lämna honom på dagis. Jag tror aldrig det är bra att gå imot sina instinkter, eller vad man ska säga. Huvudsaken är att du vet att alternativet finns, så om du börjar må sämre och känner att du inte orkar, var då inte rädd eller känn ingen skuld för att du vill lämna honom på dagis. Tänk också på att han faktiskt inte behöver gå på dagis alla dagar i veckan, det kan räcka med bara en dag. MEN så länge du känner som du gör ska du ha honom hemma hos dig och jag tycker nog också det är ganska smart att vänta och avvakta tills utredningen är klar. Känns nästan som ett nytt liv kommer att börja därefter.. inte minst om man får hjälp och medicin.
Nej då, jag missförstod inte. Men jag tror att du och jag kanske ser olika på det här. Jag förstår dig helt och hållet. Du berättar att din mamma var hemma med er tills ni började skolan. Själv blev jag lämnad till en dagmamma innan jag var 9 månader. För dig är det naturligt, inget man kanske ens ifrågasätter, medan det för mig kändes som en nödvändighet för att jag skulle orka.
Men vad jag skulle säga var att jag ser det inte som att "slänga in handduken", som att ge upp, som att jag är mindre stark för att min dotter får gå på dagis. Rätta mig om jag har fel men jag får känslan av att du känner det lite så... inte om andra men om dig själv, som om du har höga krav och förväntningar på dig själv. Självklart kan jag tänka ibland att jag önskar jag var en sån där hurtig mamma som hade ork och kraft att hitta på en massa saker med mina barn för då skulle jag aldrig behöva oroa mig för om de fick den stimluans som de behöver. Men nu är jag inte en sån mamma. Det betyder inte att jag är en dålig mamma, jag är bara inte just den sortens mamma. Alltså, det är så jag resonerar med och om mig själv och jag vill bara att du ska veta att det är ok, att det är normalt och fullt naturligt att inte alltid orka vara på topp. Det vet du säkert innerst inne men ibland behöver man bli påmind.
dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">div>det är ingen fara
Ja, det är verkligen skönt, är det inte det så har man ju uteslutit det iaf.
Japp, exakt så känner ja.. Nu är jag så trött på att må så här o jag kan inte leva ett normalt fungrerande liv längre, jag orkar inte me o den takt som alla andra så nu hoppas jag som du sägr att det visar att jag har de så jag kan bli "normal". Allså orka o vilja göra saker.
Skönt att du förstår. Jaa, det är sant sant som du skriver.. Jag vet att jag inte ska känna skuld, men jag gör nog det lite innerst inne. Är ju första barnet så man har änna inte varit inne i den cirkusen än, sen så är de så främmande för mig så jag blir lite rädd för det. JAg vet inte men,, jag får en klump i magen av det..
Men som sagt, skulle jag må sämre så kan jag ju inte bara tänka på mig själv, utan på min son i första hand.
Men utredningen sätts ju igång om 1 vecka så den är ju inom räckhåll o vänta på..
Jaa det är klart.. Förstår dig med. Man påverkas ju av sin uppväxt o barndom, det är ju den som gjort än till den man är idag. Och dagis är ju inget negativt, o framför allt inte om man som förälder inte orkar, och då inte som andra skulle tolka det, utan att man verkligen inte "orkar" för att man mår så dåligt.
Det stämmer det du skriver
Men ibland är det verligen så sjukt jobbigt. Han är en väldigt aktiv kille som kräver mkt uppmärksamhet o han pratar i ett! Är i en trotsig period oxå så det gör det inte enklare men.
Jag vet inte men jag känner att jag vill uppfostra honom helt själv, till o bli den person som jag vill att han ska vara.. blabla vad jag snackar,haha! Fortsätter jag nu så kommer jag bara gå djupare o djupare o blir känslomässigare... jag i ett nötskal
Tack för dina ord, jag ska försöka o tänka så..!!!! -
En fråga till er som gjort en utredning..
Hur går den till på ett ungefär, o hur gör dom om de märker att de kanske inte är ADD/ADHD, spånar dem vidare åt ett annat håll då eller hur gör dem?
Tar det lång tid innan man får en diagnos (om man har en)?
Ja beskriv lite vad det är man börjar o slutar med.. -
<div class="quote"><div class="quote-nick">Jagochtrollen skrev 2010-11-11 12:47:17 följande:div>
Långa djupa samtal har jag oxkså svårt med, just det där med att lyssna är jättesvårt.
Och föreäsningar ska vi inte tala om, läste en kurs för nått år sen då de var 2-3 timmar långa föreläsningar varannan vecka och sen skulle man skriva uppsats om ämnet......behöver jag säga att jag misslyckades totalt.
Jag ansträngde mig verkligen, och naturligtvis hör jag att nått sägs men jag hör inte vad. Det kändes tråkigt då jag verkligen var intresserad av ämnet.
Jag brukar också tappa bort mig i mina egna utlägg, kan börja prata om säg blåbär och avsluta me världspolitik ;)
Ganska jobbigt, både för mig och den jag pratar med, alltsom oftast ser personen ut som ett frågetecken.
Jag har problem att svara kort och rakt på frågor, det tror jag beror på att jag ser det ur så många olika vinklar....måste väga för och nackdelar mot varann, kommer på avspår osv...ett typexempel:
"Vilka fina blåa byxor, blå är verkligen en fin färg, undra vem som kom på att det heter blå, tänk om det hette grön istället, hur beskriver man blått, man ska ha de i sovrummet för det ger en bra sömn, undra om man skulle tapetsera om, fast jag vet inte hur man gör, va kul det vore att kunna, man kanske ska måla istället, rött vore fint, och en träfärgad bänk, ett nytt köksbord vill jag ha, tänk om jag hade råd med de, en ny bil vore kul....fast inte en blå förståss, ja just det, blå var det jag tänkte på, men varför?"
(så kan samtal med mig se ut alltså, i stora drag, svårt att få me allt men ni förstår)
Ställer ofta frågan "varför tänker jag på det" eller "Va, va menar jag nu" till mig själv haha
Känns som att vi känner igen oss väldigt bra i varandras texter Strulmaja....haha, känns lite som om jag vore en utomjording när jag tycker att det är skönt att ha hittat fler som mig ;)
div>Oj, hoppas inte du kände dig ignorerad, missade helt ditt inlägg tidigare.
Jag skrev tidigare här i tråden att jag fick en tanke om att; tänk om vi alla här i tråden skulle ses över en kaffe, om vi skulle samlas runt ett bord och försöka samtala med varandra. Den tanken fick mig att le. Undrar hur det skulle bli? Kaos?
Vad som också få mig att le är när jag tänker på er här i tråden, när jag kämpar mig igenom vardagen och alla dessa måsten och sysslor så vet jag numera att det finns fler som jag, som har samma "problem" och faktiskt så är det en lugnande tanke där mit i allt kaos. Jag är verkligen jätteglad att så många har velat dela med sig härd" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">
der="0" alt="Hjärta">
Ja det här med att föra en längre konversation, ett samtal, kan vara riktigt svårt ibland. Jag hamnar också väldigt lätt på sidospår för att sedan glömma bort vad det var jag tänkte på eller pratade om från början. Om man tänker sig tankarna som grenarna på ett träd... det börjar med en stam (en tanke) sen drar det iväg åt vänster, sen höger, sedan växer det ut nya grenar på grenarna och ännu fler grenar på de grenarna. Inte underligt att man är lite disträ, vimsig och glömsk
der="0" alt="Flört">
Men tidigare, då jag inte visste så mycket om ADHD/ADD, och då någon sa till mig att det var svårt att hänga med i mina samtal för att jag bytte spår så fort, tog jag illa vid mig. Jag minns att jag brukade tänka att det inte är jag som byter spår för fort utan personen ifråga som bara har svårt för att hänga med, som är trög och tänker långsamt.
Samma sak med det här med min otålighet. Jag har väldiga problem med att köra bil bakom någon som inte håller hastigheten, eller gå bakom någon som går väldigt långsamt och blockera vägen för mig. Men förr om åren kunde jag vara väldigt utåtagerande i dessa situationer, jag visade tydligt min ilska, gick eller körde om på ett aggressivt och oerhört omoget sätt. Det allra sjukaste var att jag trodde att alla långsamma människor var långsamma bara för att jävlas med mig, som om dom skulle ha varit utsända eller nått. Detta reddes senare ut i terapin som gav mig många nya insikter och tankeställare.
Frågor jag ofta ställer till mig själv: "Vart fan la jag (mobil, nycklar, mössa, vantar etc... ?", "Vad är det för fel på mig?", "Men hur tänker jag?"
Saker jag ofta säger till mig man: "Vet du var min (mobil, nycklar, mössa, vantar etc....... är?", " Mm jag ska bara.....", "Jag har inte tid", "Jag ska också gå och lägga mig snart" (för att sedan sitta uppe 2-3 timmar till) -
Jagochtrollen:
Vill tillägga en sak som jag glömde.
Det här med att ha ett samtal med någon. Jag har också svårt för att ge ett kort och koncist svar. Om man inte vill ha ett väl utförligt (samt lite annat smått och gott) och ärligt svar ska man inte fråga mig. Jag skulle nog kunna prata på i en evighet om det är om sådant som intresserar mig, om det inte är det så har jag lämnat rummet för länge sedan.
Men en bland flera saker som jag irriterar mig på hos mig själv är när jag ställer en fråga till te.x min man men inte orkar vänta på svaret och svarar ÅT honom.
Ex på en ofta förekommande fråga är:
Jag: - Har jag sett filmen X?
Min man: *tänker*
Jag: Jo det har jag va?
Min man: *fortfarande tyst och tänker*
Jag: Eller? Nej, det har jag nog inte
Min man: Njaaaa..... *tänker*
Och någonstans där har jag tröttnat på att vänta, förmodligen bytt spår eller ämne helt, kanske droppat en ny fråga om en ny film och medan min man fortfarande sitter och tänker på första frågan väntar jag på svaret på andra och tredje (som jag inte ens ställt än) samtidigt som jag kommer på fler saker jag ska fråga. -
Jag har en tendens att börja samtal i huvudet, de är mer regel än undantag.
Är inte alltid medveten om att jag inte pratar (tänker för snabbt, antar jag, så talet hänger inte med tanken)
Att jag vräker ur mig: "men varför gjorde hon så?" eller "va tror du?" som första mening till en person är inte alls ovanligt, eller att jag inte släpper en diskution utan tänker på det i flera dagar för att sedan fråga va personen menade eller för att få ett (enligt mig då, riktigt) avslut ......
Oftast så blir de så att jag har en konversation i huvudet och en med själva personen....förvirrande minst sagt ;)
Hahaha, ja man undra ju hur det skulle se ut om vi satt ner tillsammans allihop....skulle va intressant att se hur länge samtalet skulle vara lugnt och sansat och följa en någorlunda röd tråd, hihi inte speciellt länge tror jag =p -
<div class="quote"><div class="quote-nick">Jagochtrollen skrev 2010-11-12 08:51:40 följande:div>
Jag har en tendens att börja samtal i huvudet, de är mer regel än undantag.
Är inte alltid medveten om att jag inte pratar (tänker för snabbt, antar jag, så talet hänger inte med tanken)
Att jag vräker ur mig: "men varför gjorde hon så?" eller "va tror du?" som första mening till en person är inte alls ovanligt, eller att jag inte släpper en diskution utan tänker på det i flera dagar för att sedan fråga va personen menade eller för att få ett (enligt mig då, riktigt) avslut ......
Oftast så blir de så att jag har en konversation i huvudet och en med själva personen....förvirrande minst sagt ;)
Hahaha, ja man undra ju hur det skulle se ut om vi satt ner tillsammans allihop....skulle va intressant att se hur länge samtalet skulle vara lugnt och sansat och följa en någorlunda röd tråd, hihi inte speciellt länge tror jag =p
div>Jag gör exakt likadant och min har absolut inte hajjat detta. När jag vräker ur mig frågor som egentligen är menade för mig själv så kan han svara och säga: Det vet väl inte jag! Sen när jag ska försöka förklara att det egentligen bara var jag som tänkte högt, att jag inte förväntade mig ett svar på frågan kan han se på mig som om jag vore ett ufo och säga: Varför frågar du då?
Jag gör sådär jätteofta men aldrig tänkt på det förrän nu när du tog upp det.
Har också svårt för att släppa diskussioner eller saker som inte fått ett (för mig) riktigt avslut. Om jag bråkar med någon måste jag ha sista ordet. Min man säger ibland att han känner sig överkörd när vi diskuterar, dels p.g.a mina snabba vändningar, min förmåga att förutse diskussionens utgång eller vad jag och han ska säga härnäst och för att han tycker jag är så mycket mer verbal än vad han är. Vi har pratat om detta många ggr och kommit fram till att jag ska försöka att inte vara så "på", ge honom mer tid och plats att tänka och prata men det är sååååå svårt. Jag är förstås inte otålig och "på" av elakhet, jag vill inte vara en person som kör över andra i samtal och diskussioner men jag vet inte hur jag ska få stopp på flödet, där finns ju ingen spärr. -
Jag är väldigt nyfiken på om det är fler än jag som upplever att ni kan förutse/förutsäga vad den andra personen kommer att svara innan han/hon öppnat munnen?
En annan sak jag undrar är om ni upplever att ni har en stark intuition? Lite samma sak som frågan ovan kanske.
Och, skulle ni säga att ni är känslomänniskor? Dvs styrs ni snarare av era känslor än ert förnuft?