ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-11-10 16:49:58 följande:div>Hallå. dth="15" height="15"> Jag har smygläst lite i tråden utan att själv skriva, men nu tänkte jag säga hej. Jag fick min diagnos när jag var sjutton, och fick noll information. Mest kanske eftersom jag egentligen gjorde en AS-utredning och var mer insatt på det. ADD lät liksom inte lika allvarligt, så det fick vara. Det är först nu på senare tid jag börjat läsa allt jag kommer över och inser hur mycket mitt funktionshinder påverkar mig, någonting som jag tidigare mått dåligt av och trott berodde på mig som person, att jag var lat och dålig och så vidare. Nu inser jag ju att det kanske inte alls är så. dth="15" height="15"> Jag provade concerta en kort period när jag var arton men av olika anledningar så slutade jag med den. Nu äter jag strattera sedan något år tillbaka vilket fungerar sisådär. Känner mig fortfarande helt slut och okoncentrerad, men är nu uppe i min "idealdos" med tanke på vikt osv. Får se om jag kanske höjer ändå, eller om jag byter.

"Kul" att se att man inte är ensam, och att det är fler som upplever samma saker som jag. Ibland känner man sig rätt ensam bland alla andra som bara kan sätta sig och göra alla läxor på en gång utan problem, trots att det finns sååå mycket annat intressant man hellre skulle göra. dth="15" height="15">div>Hej och välkommen! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> 

Jag måste bara fråga, för jag vet inte om jag förstod rätt, har du en ADD-diagnos? eller AS? eller båda? 

När du åt concerta... hur upplevde du det? blev det bättre eller sämre? 

Det känns lite tabu att säga men jag skulle så gärna vilja prova concerta, bara ta ett piller och se vad som händer, om det blir någon skillnad, om det blir bättre, NORMALT. Men jag kanske har för höga förväntningar? Det kanske inte blir någon märkbar skillnad..? 

Ja, jag tycker också det är "kul" att ha hittat några likar. Livet känns ensamt ibland, just p.g.a bristen på likasinnade. Men det kanske inte är bristen på likasinnade som gör att det känns ensamt då och då utan alla dessa människor som alltid ska försöka vara så "normala" och korrekta som möjligt. Och om man inte vill rätta sig i ledet eller om man sticker ut för mycket anses man vara psykiskt sjuk = mindre värd. Jag tycker det är så tråkigt och ibland känns det som om jag inte får göra annat än bemöta människors fördomar och sätta dom på plats (jag kan inte låta bli). Jag vill ha mer annorlundahet! Fler människor som vågar vara sig själva och som vågar sticka ut. 

Har du/ni sett på tv-programmet Sveriges skönaste familjer? Jag blir så glad av att se på det programmet. Familjen Blad te.x, en mer levande och färglad familj får man leta efter. Vilken energi och vilken inspiration dom ger. Underbart med sådana människor tycker jag.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Jagochtrollen skrev 2010-11-10 19:41:47 följande:div>  Jag har ganska nyligt börjat få ihop min vardag, har inte sett mig själv som "problemet" tidigare utan kämpat på helt i blindo kan man säga.

Jag kommer hela tiden på nya områden där jag har det svårt men jag kommer åxå på nya tricks som kan förenkla vardagen för mig.
Rutiner är något jag måste ha, men jar har SÅ svårt att sätta upp det.

Bara en sån sak som att planera och fixa midda, få fram allt man ska ha till och plocka undan är svårt.
Men jag älskar att laga mat, vilket är tur.....=)
Fast jag är inte så förtjust i att äta, kan lätt gå en hel dag utan att äta (fast nu laga ja mat åt barna varje dag så då försöker jag vara ett gott föredömme)

Jag har inga problem me att låta tallrikar å glas stå kvar te nästa måltid, jag "ser" det inte så att säga.
Däremot har jag insett, efter mkt tjat, att det inte SKA vara så. Man SKA plocka undan direkt, man SKA diska varje dag osv

Jag har lite varierande dagis-schema, men för mig och barna (varav en ha liknande problematik som mig)  funkar det allra bäst om frukost, lunch och mellis intas på förskolan.
Så fortsättningsvis kommer det följas, så skönt att hitta saker som förbättrar och underlättar vardagen.

Gällde det där med att få ut med barna, jag känner verkligen igen mig....och jag kan säga som så, det har hänt ett flertal gånger att jag helt enkelt struntat i det och gått och lagt mig på sängen och gråtit iställe.
Vilket lämnat barnen väldigt förvånade.....men när de ta över 30 minuter att få på alla kläderna så tar de stopp.

Ibland känner jag mig som världens sämsta mamma, med mina udda beteenden.....
Men samtidigt verkar dom inte må sämre än andra barn, dom är glada, frågvisa, uttryckfulla, kreativa.
Vi har mycket bus för oss och dom verkar rätt nöjda med mig ändå haha

Jag kan känna mig jätteomogen och fånig när vi leker och det hämmar mig, jag har funderat mycke på hur andra gör med sina barn, leker dom lika mycke som jag, sänker dom sig helt ner till barnets nivå och leker där.....
Som jag upplever det är de många som är passiva, men jag vet ju inte hur dom är när dom leker hemma?!?
Nu skiter jag i hur de uppfattas, jag rullar ner för backar på sommarn, snurrar runt på gräsmattan, klättar i träd osv

Jag har överhuvudtaget ägnat alltför mycket tid till att fundera hur andra tänker och känner (för jag VISSTE ju att de jag tänkte och kände va fel).....hur känner andra när dom får en present, hur tänker andra när dom kör bil, va menar dom när dom säger så osv

Nu ska de sövas barn här  =)div>Jag känner igen mig i allt du berättar här. Men vet du, jag är helt säker på att varken du eller jag är världens sämsta mamma. Mina barn verkar inte heller må sämre än andra. Dom är (nästan) alltid glada, spralliga, 3-åringen är frågvis och vetgirig, har talets gåva, duktig på att uttrycka sig och kan pladdra sönder vemsomhelst (undrar vem hon fått det ifrån? der="0" alt="Flört">) Struktur och rutiner lyser med sin frånvaro här (förutom då det gäller mat och läggning) å andra sidan är jag en väldigt inkännande person/mamma, tycker själv att jag "läser" mina barn väldigt bra och jag är en jävel på att hitta på bus och lekar de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" border="0" alt="Skrattande"> 

Du ska ABSOLUT INTE känna dig omogen och fånig när du leker med dina barn för jag slår vad om att dom ÄLSKAR det och det kommer vara precis sådant som dom kommer att minnas med kärlek och värme när dom blivit äldre. Det är lättare sagt än gjort kanske för jag hämmas också av samma skäl men det är så underbart de stunder man vågar ge sig hän och vara hur j-a töntig och rolig som helst. Att klättra i träd är ju hur kul som helst btw! Bygga kojor är också skoj och kuddkrig d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> 

Precis som du har jag tänkt och gör fortfarande på hur andra människor tänker, känner och på hur jag uppfattas. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra skulle tro och tycka, DET om något hämmar mig och jag avskyr det. För min del sitter mycket sådant kvar från barndomen då man alltid skulle "tänka på vad andra tyckte och tänkte"... Mina föräldrar tyckte det var viktigt med en schysst fasad och att inte sticka ut för det var skamligt och onormalt. *suck* 

Snälla... gör mig en tjänst och fortsätt vara den där omogna och busiga mamman med udda beteenden. Jag tycker det är underbart! dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">   

Hej alla glada ADD:are :) nu har jag inte hängt med i tråden så jag hoppar bara in helt random.

Jag har varit sjuk nu och därför inte tagit min medicin (känns lite onödigt att bli pigg och fokuserad när man ändå bara ska ligga under täcket) och det märks en sådan väldig skillnad.

Bland annat när folk pratar, efter halva meningen är jag på andra tankar och ser i princip bara en mun som rör sig. Har haft jättesvårt att hänga med i samtal.

Det är fantastiskt att det finns medicin som kan hjälpa oss, hoppas att ni som är odiagnosticerade för eran också snart!

OT; har ni några bra kurer så här i förkylningstider? Har missbrukat te och honung i en vecka nu, känns inte som något hjälper, kanske får man bara vänta på att immunförsvaret ska göra sitt. Tråkigt är det i allafall.

Jo just det, jag fick höra av en släktning till mig att jag "är så himla dum" (alltså dum som i korkad)
för att jag "är så virrig jämt, men det är sööött"

Blir så jävla arg när jag hör sådant, för det första har jag förändrats något oerhört och är inte alls virrig längre, för det andra vet hon att jag har ADD och att det inte är mitt fel, och för det tredje är det inte okej att sitta och nedvärdera någon annan på det sättet.

Ska jag sitta och skämta om hennes låga intelligens och att hon är sjukligt lågt allmänbildad? Nej, sånt gör inte jag och jag accepterar inte att någon gör så mot mig heller. Blir så trött.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-11-10 21:00:18 följande:div>Så där upplever jag det när jag ska skriva lägre texter, jag får tankekaos och svårt att hålla den röda tråden! Der börjar fort spreta åt olika håll eftersom det är så många tankar som ploppar upp medans jag skriver. Och sen så tycker jag att det kan vara svårt att hitta någon naturlig odningsföljd på texten eftesom allt oftast hänger ihop samtidigt och så börjar jag flytta runt text i dokumentet och virrar bort mig själv och det slutar ofta med att jag lämnar texten halvfärdig.

Någon mer som har problem med längre texter?div>Oftast inte men det händer. Det beror nog på. När jag skriver här i tråden upplever jag att det blir svårt att sortera tankarna och skriva ner dom på ett lättförståeligt sätt. Jag tappar tråden, blir så lätt distraherad av andra tankar, glömmer vad det var jag skulle skriva osv. Men när jag skriva brev eller mail går det bättre.

Att däremot föra ett långt samtal, eller en djupare konversation är svårt. Medan den andra personen pratar kommer jag på massor av saker som jag måste säga men när det är min tur har jag glömt hälften. Ibland avbryter jag och "flikar" in med mina tankar men eftersom jag själv avskyr när någon avbryter mig (för då tappar jag ju bort mig direkt eller när någon avslutar mina meningar) försöker jag verkligen se till att jag inte gör detsamma och väntar otåligt på "min tur". Inte helt lätt alltid.

Mitt minne är verkligen helkasst. Eller egentligen är det väl inte det men eftersom det är så många tankar som tänks på samma gång blir det svårt att hålla reda på allt. Jag kan sitta och prata med någon, avbryta för att gå på toa och där tänker jag förstås också en massa: Å det ska jag säga sen, å det, å det... men när jag kommer tillbaka till samtalet har jag glömt alltihop och det är så frustrerande. 

Jag har också fått höra av en del att de har svårt att hänga med i mina samtal för att jag växla ämne så snabbt. För mig är det naturligt.. jag pratar i samma takt som jag tänker och det jag tänker det pratar jag om. Men andra har svårt att hänga med i mina U-svängar. 

Hur är det för er? 

Förresten.... Jagochtrollen (och ni andra): Dela gärna med er av era "tricks" för att underlätta vardagen eller vad det nu är. Kanske skulle starta en tråd iaf...?

Långa djupa samtal har jag oxkså svårt med, just det där med att lyssna är jättesvårt.
Och föreäsningar ska vi inte tala om, läste en kurs för nått år sen då de var 2-3 timmar långa föreläsningar varannan vecka och sen skulle man skriva uppsats om ämnet......behöver jag säga att jag misslyckades totalt.
Jag ansträngde mig verkligen, och naturligtvis hör jag att nått sägs men jag hör inte vad. Det kändes tråkigt då jag verkligen var intresserad av ämnet.

Jag brukar också tappa bort mig i mina egna utlägg, kan börja prata om säg blåbär och avsluta me världspolitik ;)
Ganska jobbigt, både för mig och den jag pratar med, alltsom oftast ser personen ut som ett frågetecken.
Jag har problem att svara kort och rakt på frågor, det tror jag beror på att jag ser det ur så många olika vinklar....måste väga för och nackdelar mot varann, kommer på avspår osv...ett  typexempel:
"Vilka fina blåa byxor, blå är verkligen en fin färg, undra vem som kom på att det heter blå, tänk om det hette grön istället, hur beskriver man blått, man ska ha de i sovrummet för det ger en bra sömn, undra om man skulle tapetsera om, fast jag vet inte hur man gör, va kul det vore att kunna, man kanske ska måla istället, rött vore fint, och en träfärgad bänk, ett nytt köksbord vill jag ha, tänk om jag hade råd med de, en ny bil vore kul....fast inte en blå förståss, ja just det, blå var det jag tänkte på, men varför?"
(så kan samtal med mig se ut alltså, i stora drag, svårt att få me allt men ni förstår)

Ställer ofta frågan "varför tänker jag på det" eller "Va, va menar jag nu" till mig själv haha

Känns som att vi känner igen oss väldigt bra i varandras texter Strulmaja....haha, känns lite som om jag vore en utomjording när jag tycker att det är skönt att ha hittat fler som mig ;)

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-11-11 11:34:13 följande:div>Hej och välkommen! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> 

Jag måste bara fråga, för jag vet inte om jag förstod rätt, har du en ADD-diagnos? eller AS? eller båda? 

När du åt concerta... hur upplevde du det? blev det bättre eller sämre? 

Det känns lite tabu att säga men jag skulle så gärna vilja prova concerta, bara ta ett piller och se vad som händer, om det blir någon skillnad, om det blir bättre, NORMALT. Men jag kanske har för höga förväntningar? Det kanske inte blir någon märkbar skillnad..? 

Ja, jag tycker också det är "kul" att ha hittat några likar. Livet känns ensamt ibland, just p.g.a bristen på likasinnade. Men det kanske inte är bristen på likasinnade som gör att det känns ensamt då och då utan alla dessa människor som alltid ska försöka vara så "normala" och korrekta som möjligt. Och om man inte vill rätta sig i ledet eller om man sticker ut för mycket anses man vara psykiskt sjuk = mindre värd. Jag tycker det är så tråkigt och ibland känns det som om jag inte får göra annat än bemöta människors fördomar och sätta dom på plats (jag kan inte låta bli). Jag vill ha mer annorlundahet! Fler människor som vågar vara sig själva och som vågar sticka ut. 

Har du/ni sett på tv-programmet Sveriges skönaste familjer? Jag blir så glad av att se på det programmet. Familjen Blad te.x, en mer levande och färglad familj får man leta efter. Vilken energi och vilken inspiration dom ger. Underbart med sådana människor tycker jag.div>Jag blev diagnoserad ADD, men utredningen gällde från början AS. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Jag åt det under så kort tid, och lägsta dosen, så jag hann inte känna av den så mycket, så jag kan tyvärr inte svara på din fråga. Jag upplevde ingen direkt skillnad när jag började med medicinen, det kom mer smygande. helt plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och plugga på den tid jag sagt att jag skulle plugga, jag reste mig från datorn när jag hade tänkt resa mig osv. Och jag lyckades göra användbara anteckningar i skolan. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Har du blivit diagnoserad så kan du ju föreslå medicinering, värt att prova? dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Jag har nu börjat bli mer öppen med mitt funktionshinder, speciellt på senare tid när jag läst på mer och vet vad som är "jag" och vad som är ADD. Är det någonting jag ska göra som jag upplever svårt så istället för att backa eller må dåligt över att jag inte klarar det så förklarar jag läget och ber om lite extra tid (typ i skolan). Det brukar vara lugnt, och det går mycket bättre för mig när inte alla läxor ligger så pressat. Det blev verkligen en lättnad sen jag upptäckte att det inte var jag som var lat och oduglig, enbart, utan att det berodde på någonting. Mådde väldigt dåligt en period när jag insåg att jag gjorde mindre än de i min klass som har många barn, ett stort hem där dom städar, lagar mat osv varje dag. Men som sagt, alla är olika, och det är inte fel. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Folk gör lika mycket men i olika takter bara.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

Ni som äter medicin: Vilka mediciner och vilka dygnsdoser ligger ni på?

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-11-11 15:25:44 följande:div>Jag blev diagnoserad ADD, men utredningen gällde från början AS. dth="15" height="15">

Jag åt det under så kort tid, och lägsta dosen, så jag hann inte känna av den så mycket, så jag kan tyvärr inte svara på din fråga. Jag upplevde ingen direkt skillnad när jag började med medicinen, det kom mer smygande. helt plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och plugga på den tid jag sagt att jag skulle plugga, jag reste mig från datorn när jag hade tänkt resa mig osv. Och jag lyckades göra användbara anteckningar i skolan. dth="15" height="15"> Har du blivit diagnoserad så kan du ju föreslå medicinering, värt att prova? dth="15" height="15">

Jag har nu börjat bli mer öppen med mitt funktionshinder, speciellt på senare tid när jag läst på mer och vet vad som är "jag" och vad som är ADD. Är det någonting jag ska göra som jag upplever svårt så istället för att backa eller må dåligt över att jag inte klarar det så förklarar jag läget och ber om lite extra tid (typ i skolan). Det brukar vara lugnt, och det går mycket bättre för mig när inte alla läxor ligger så pressat. Det blev verkligen en lättnad sen jag upptäckte att det inte var jag som var lat och oduglig, enbart, utan att det berodde på någonting. Mådde väldigt dåligt en period när jag insåg att jag gjorde mindre än de i min klass som har många barn, ett stort hem där dom städar, lagar mat osv varje dag. Men som sagt, alla är olika, och det är inte fel. dth="15" height="15"> Folk gör lika mycket men i olika takter bara.div>Då är jag med d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> 

Jag har ingen diagnos men väntar på att få utredas. Jag är öppen för att prova medicin om det erbjuds sen får vi se.

Det här du skriver om vad som är du och vad som är ADD. Hur vet du vad som är vad? Hur vet man att det inte "bara" är personlighetsdrag eller egenskaper? Jag tycker det där är jättesvårt att sortera och reda ut.
Det finns ju många människa som kan kallas "egna" eller "egensinniga", ja eller udda om man nu vill använda det ordet men måste det innebära att man har en diagnos? Eller sätts en diagnos bara om "egenheten" blir till problem för individen? Så har jag förstått det men ju mer jag tänker på det här desto mer osäker blir jag på hur det ligger till.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2010-11-11 15:32:15 följande:div>Ni som äter medicin: Vilka mediciner och vilka dygnsdoser ligger ni på?div>Förmodligen inte den sortens medicin du menar men den enda medicin jag äter för tillfället är sertralin 100 mg/dag.