ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Jagochtrollen skrev 2010-11-09 14:02:34 följande:div>Känner igen mig i velandet, kan pågå hur länge som helst....jag hatar när jag absolut måste köpa något, kan ta som nyligast då handlade det om en mobil.
Den jag hade har jag haft i ca 3-4 år, sista halvåret funka den sisådär så jag visste ju att jag måste ha en ny.
Jag jämförde och kollade på olika, men eftersom jag inte hitta nån som va bra (läs: som var min gamla haha) så sköt jag upp det hela tiden......tills jag slutligen tappa den i badkaret och sen hade jag inget val.
Fick gå och köpa en helt på måfå!!

Och så brukar det vara när det kommer till mina inköp, jag väntar så länge att jag inte har något val och måste ta första bästa typ.

Det där med egentid känner jag också igen, jag har stort behov av det.
Få sitta och pilla med mitt, bara vara i fred utan krav på att vara social eller nått.

Minns i tonåren fick jag ofta höra att jag var osocial och sur (och mycket annat också), just för att jag hade stort behov av att stänga in mig på rummet och lyssna på musik eller bara ligga i sängen coh bara va i fred (gärna helt nedsläckt ville jag ha).div>Känner igen det fenomenet med att man måste ta första bästa. Att vänta in i det sista så man får stressa röven av sig. Ändå tycks man aldrig lära sig. Jag i alla fall, gör samma misstag om och om igen. Sedan är ju inte tidsuppfattningen den bästa heller. Jag är en obotlig tidsomptimist.

Men det som gör mig ledsen att höra är att det är så många här i tråden som berättat om människor i omgivningen och hur de försökt normalisera (kallas det så?) egenheten. Varför ska man ifrågasättas för att man har ett behov av att få vara ifred? Varför ska man kallas osocial då? Jag förstår inte det. För mig är det högst normalt att vilja och att få vara ensam då och då men jag har också råkat ut för människor som tycks ta det personligt eller som tycker jag är konstig och knäpp. Tråkigt.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (B) skrev 2010-11-09 14:09:34 följande:div>He he he... jag köpte skor, underställ, löparjacka och byxor för några dagar sedan, så nu är det bara att ge sig ut i spåret! der="0" alt="Flört"> 

Läste det ni någon skrev om irritation när det gäller ljud tidigare och det stämmer på pricken in på mig. Angående egentid så har jag i princip ingen. Har tre barn och mannen arbetar ofta över eller reser i arbetet, så jag är mycket ensam med barnen. Är föräldraledig nu och klättrar snart på väggarna. Känner mig uttråkad intill döden.

Ni som har fått en diagnos; hur går en utredning till egentligen? Hur har era respektive tagit det? Nämnde det här med ADD för maken för någon vecka sedan, men han bara skrattade åt mig och sa att jag svamlade. Känns ju jättekul...div>Om du tar dig ut i spåret så kan du väl berätta för mig hur du gick tillväga för jag skulle verkligen behöva röra på mig lite d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> 

Jag är också mammaledig och tillhör inte skaran av mammor som njuter av sin föräldraledighet. Tvärtom så finner jag det dötrist och ostimulerande men sådant vågar man ju knappt säga högt, åtminstone inte i en grupp till synes "normala" kvinnor för då får man onda ögat direkt, höjda ögonbryn och blickar som säger: Öh vad är det för fel på dig? Vad är du för en mamma?

Alla säger åt mig att njuta nu när barnen är små. Jag försöker men det går inge vidare.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-11-09 10:09:51 följande:div>Herregud vad jag känner igen mig i det du berättar. Jag blir också väldigt lätt provocerad av ungarna (de bråkar titt som tätt) och deras skrik skär i öronen och gör mig vansinnig. Jag har också väldigt svårt för ljud som när någon smaskar eller sörplar, snarkningar, höga andningar, ständigt återkommande hostningar eller prasslande. När min man och jag ser på film och han vill käka godis, popcorn eller vad det nu är måste han äta ur en bunke och inte ur påsen. För jag kan inte koncentrera mig på filmen om jag hör det där prasslandet varje gång han ska ta en ny godis. Sen måste jag ha högt på tvn så jag inte hör hans tuggande och knaprande.

Jag är alltid känslig för dessa ljud och har så varit så länge jag kan minnas. Men vissa dagar är jag mer känslig än andra och jag har lyckats koppla ihop det med PMS:en men det måste ju vara något mer...?

Min man är nästan aldrig ledig men ibland jobbar han hemifrån och det är det bästa jag vet för då går han upp och skjutsar till dagis och tar hans om den stressiga biten på morgonen, sen går jag upp runt 9. De dagar han jobbar hemifrån får jag även hjälp med diverse sysslor, samt att han ju kan ta minstingen när jag känner att det blir för mycket. 

Skillnaden mellan oss är att jag inte känner mig deppig eller nedstämd. Orkeslös ja, irriterad ibland ja, men trots det känner jag mig ganska glad eller vad man ska säga.... Inte så glad att jag skriker TJOHO här om dagarna och är någon j-a hurtbulle, inte så, men jag känner mig inte nedstämd eller deprimerad och det kanske jag har medicinen att tacka för. Jag äter dom varje dag. Visst äter du också antidepp? Kanske höja dosen? 

Har du pratat med din man om detta? Eller med någon annan i din närhet?div>Om jag ser film på tv vill jag att det ska vara tyst och mörkt i rummet och alla ska sitta stilla på sina platser! Jag blir lätt irriterad om det springer folk in och ut ur rummet eller om nån kommer och frågar "Är filmen bra?" särskilt under slutscenerna, då får ingen störa! Sen tycker jag också att det är jobbigt med tuggande. Min kille hade en ovana ett tag att äta okokta makaroner (!), det knastrar som f-n! Och hårdbröd, och prassliga påsar.. nä, tyst, mörkt och stilla skade vara.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (B) skrev 2010-11-09 13:07:55 följande:div>Så där, då har jag skummat igenom några sidor och fått en ganska träffande beskrivning av mig själv... Har ingen diagnos och har aldrig sökt hjälp för mina problem (förutom för ev depression), men jag känner att det är något "fel" på mig och jag orkar snart inte mer...

Jag har mått dåligt från och till sedan tonåren. Varit riktigt deprimerad i perioder och ätit alla möjliga antidepressiva mediciner, men ingen har hjälpt. Jag har förskräckligt humör när jag har pms, riktiga aggressionsutbrott som skrämmer mig. Dessa utbrott riktas endast mot min man som tur är (fast synd om honom såklart), så jag flippar inte ur helt. Jag är annars en till synes lugn person som ogillar konflikter och är väldigt mån om vad andra tycker och tänker om mig. Jag har kämpat mig till bra betyg på universitetet (klarar bara att fokusera korta stunder åt gången). Under gymnasiet gick det bra i de ämnen jag gillade. Gick bara på de lektioner jag ville och struntade i resten. Har på senare år drabbats av någon typ av social fobi då jag tror att alla har koll på just mig och bara väntar på att jag ska göra något fel. Gillar inte nya situationer eller hur man nu ska säga. Jag vill veta vad som ska hända och hur skaer och ting ska göras. Är enormt trögstartad när det gäller att ta mig för saker, som t.ex. hushållssysslor, men i skallen går allt på högvarv.

Jag är oftast trött och skulle lätt kunna ta en tupplur på sisådär 2 timmar per dag. Är inte impulsiv när det gäller inköp utan tvärtom funderar jag alldeles för länge innan jag inhandlar något. Ska jag köpa en ny kamera kan jag hålla på i veckor och jämföra. Däremot kan man väl säga att jag är impulsiv när det kommer till nya idéer, får jag t.ex. för mig att jag ska börja jogga inhandlas (efter noggranna jämförelser naturligtvis der="0" alt="Flört">) alla kläder och tillbehör som behövs och sedan joggar jag tre gånger typ. Nästa vecka får jag för mig att jag ska börja sy och då ska en symaskin köpas. Jag får liksom en fix idé som jag inte kan släppa, utan som uppslukar mig under en viss period.

Oj, nu kommer några av barnen hem från skolan, så jag måste sluta.div>Hej och välkommen till tråden! Jag känner igen mig i princip allt du beskriver; jag blir också mensmonster modell värre, har fått kämpa för betygen, social fobi, jobbit med nya situationer, trögstartad, trött redan efter lunch, velig vid inköp, ideer som gör mig helt uppslukad tills jag tröttnar på dem, ja allt stämmer! Jag har dock inga barn.. annars kunde det har varit jag som skrev inlägget :)

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-11-09 12:52:57 följande:div>Jag måste fråga, är det du som frivilligt avstått antidepp under tiden du ammar eller är det läkaren som avrått dig? Jag åt antidepp under både graviditet och amning (ammade bara 2 månader visserligen) men till mig sa man att det gick så bra att amma och det står t.o.m så på bipacksedeln, i alla fall på sertralin som jag äter att det inte är skadligt för barnet. Däremot pratade man om att barnet kunde få abstinensbesvär som skulle yttra sig i en viss orolighet, skrikande hos barnet efter att det var fött, så man gjorde extra kontroller på mig under graviditeten och extra kontroller på barnet på BB för att försäkra sig om att barnet mådde bra och det gjorde han, tur nog. Men jag åt en mindre dos då än jag gör nu.  

Om du mår såhär som du gör kanske du ska prata med din läkare om detta igen och överväga att börja med antidepp. Det är ju inte meningen att du ska gå runt och må dåligt och känna såhär när det faktiskt finns hjälp av få.    div>Nej allså jag sökte ju hjälp via BVC pga min svåra PMS igen. Förra ggn jag åt medicin för de så åt jag Citalopram i 10 dagar i månaden pga det. Sen vart jag gravid igen. Men nu ville jag ha hjälp igen för att jag fick tillbaka mensen efter bara 1 månad..
Så jag fick komma till en överläkare inom gyn. Och då är de Citalopram som gäller, eller andra mediciner. Och dem kan jag inte käka när jag ammar. Och så sa han att antingen får du sluta amma, eller så får du vänta.
Och då berätta jag detta för min BVC sköterska o sa att jag kan bara inte vänta för jag mår alldeles för dåligt för det plus att jag fick höga poäng på det testet man får göra 3 mån efter förlossning.. Så då skicka hon mig vidare tille n läkare inom psykiatrin.
Han konstaterade förlossningsdepression o sen svävade vi vidare ifrån mina PMS oså kom allt detta fram. Så detta var ju verkligen inte min tanke från början. blev rätt chockad!

Skönt att allt gick bra för dig och sonen när du åt det.. Måste varit ett orosmoment kan jag tro!

Jaa, det är väl därför som jag ska påbörja utredningen för att jag mår så här, antar jag. För att veta vad jag har så jag kan få hjälp med det. Så får se vad som säger om det hela??

 

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-11-09 13:06:16 följande:div>Å jag som tyckte jag hade lite egentid. Det är ju inte konstigt att du känner dig orkeslös, stressad, arg och deppig.
Har du funderat på att placera ditt äldsta barn på dagis? Jag har min äldsta där, 6 tim/dag fem dagar/vecka medan jag är hemma och tar hand om 1-åringen. Många har ifrågasatt mig och undrat varför den äldsta inte också få vara hemma och ja, det kanske hon hade fått vara om jag inte hade trott dagis var bra för henne, om hon mådde dåligt av att vara på dagis eller uttryckte att hon inte vill dit på något sätt. Men hon är glad i sitt dagis, hon har sina kompisar där osv. Om hon någon dag vill vara hemma har hon fått vara det och det känns skönt att kunna välja. Men de ggr då hon varit sjuk och varit hemma flera dagar i sträck känner jag hur mitt mod sakta med säkert börjar sina. Jag är extra trött då, extra irriterad, extra allt och dessa ggr går det alltid upp för mig att nej, jag skulle inte klara att vara hemma med båda på heltid, hur mycket jag uppskattar dagis. Jag har känt mig som en dålig mamma p.g.a det men tänker som så att hur jag mår måste ju också spela roll. Mår inte jag bra mår inte barnen bra och det är det viktigaste för mig.

Hur tänker du kring detta?div>Jaa jag förstår dig helt o hållet. Jag kan känna så många ggr att jag vill slänga in handduken. 
Men jag har nog en stark separationsångest ifrån min pojk, vet inte om jag skulle klara av o lämna han på dagis faktiskt. Absolut inget fel på dagis, utan det är bara jag som känner så.
Kanske e för att min mamma var hemma med alla oss 5 barn tills vi börja skolan allihopa. Att man änna gör på samma sätt o det känns mest naturligt för mig.
Men absolut, skulle de helt enkelt inte funka o jag blir sämre så måste jag ju tänka på vilket som gynnar min son bäst. Men känns som jag har avvaktat det sista pga detta med utredningen då jag inte vet vart den barkar hän, o om jag kanske kommer o få hjälp o medicin så jag blir "normal" igen.

 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Under utredning.) skrev 2010-11-09 21:02:20 följande:div>Jaa jag förstår dig helt o hållet. Jag kan känna så många ggr att jag vill slänga in handduken. 
Men jag har nog en stark separationsångest ifrån min pojk, vet inte om jag skulle klara av o lämna han på dagis faktiskt. Absolut inget fel på dagis, utan det är bara jag som känner så.
Kanske e för att min mamma var hemma med alla oss 5 barn tills vi börja skolan allihopa. Att man änna gör på samma sätt o det känns mest naturligt för mig.
Men absolut, skulle de helt enkelt inte funka o jag blir sämre så måste jag ju tänka på vilket som gynnar min son bäst. Men känns som jag har avvaktat det sista pga detta med utredningen då jag inte vet vart den barkar hän, o om jag kanske kommer o få hjälp o medicin så jag blir "normal" igen.

 div>Oj menade inte att du slängt in handduken för att din dotter går på dagis, så du inte missförstår mig där bara dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Under utredning.) skrev 2010-11-09 20:58:02 följande:div>Nej allså jag sökte ju hjälp via BVC pga min svåra PMS igen. Förra ggn jag åt medicin för de så åt jag Citalopram i 10 dagar i månaden pga det. Sen vart jag gravid igen. Men nu ville jag ha hjälp igen för att jag fick tillbaka mensen efter bara 1 månad..
Så jag fick komma till en överläkare inom gyn. Och då är de Citalopram som gäller, eller andra mediciner. Och dem kan jag inte käka när jag ammar. Och så sa han att antingen får du sluta amma, eller så får du vänta.
Och då berätta jag detta för min BVC sköterska o sa att jag kan bara inte vänta för jag mår alldeles för dåligt för det plus att jag fick höga poäng på det testet man får göra 3 mån efter förlossning.. Så då skicka hon mig vidare tille n läkare inom psykiatrin.
Han konstaterade förlossningsdepression o sen svävade vi vidare ifrån mina PMS oså kom allt detta fram. Så detta var ju verkligen inte min tanke från början. blev rätt chockad!

Skönt att allt gick bra för dig och sonen när du åt det.. Måste varit ett orosmoment kan jag tro!

Jaa, det är väl därför som jag ska påbörja utredningen för att jag mår så här, antar jag. För att veta vad jag har så jag kan få hjälp med det. Så får se vad som säger om det hela??

 div>Ok nu är jag med. Sorry om du fått upprepa dig!

Förstår att du blev chockad, det hade jag också blivit. Men bra ändå att detta kommit fram för jag kan inte se hur en utredning skulle skada. Antingen visar den att du har ADHD/ADD eller inte. Men det är alltid skönt (tycker jag) när man kan utesluta vissa alternativ annars är det svårt att gå vidare. Tänker du som jag här att du nästan hoppas att utredningen ska visa på ADHD/ADD... så att man äntligen få svar på det där som känts så fel eller annorlunda hela livet? Så man slipper undra mer? Så man kan få hjälp? <div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Under utredning.) skrev 2010-11-09 21:02:20 följande:div>Jaa jag förstår dig helt o hållet. Jag kan känna så många ggr att jag vill slänga in handduken. 
Men jag har nog en stark separationsångest ifrån min pojk, vet inte om jag skulle klara av o lämna han på dagis faktiskt. Absolut inget fel på dagis, utan det är bara jag som känner så.
Kanske e för att min mamma var hemma med alla oss 5 barn tills vi börja skolan allihopa. Att man änna gör på samma sätt o det känns mest naturligt för mig.
Men absolut, skulle de helt enkelt inte funka o jag blir sämre så måste jag ju tänka på vilket som gynnar min son bäst. Men känns som jag har avvaktat det sista pga detta med utredningen då jag inte vet vart den barkar hän, o om jag kanske kommer o få hjälp o medicin så jag blir "normal" igen.

 div> Om det är så du känner ska du förstås inte lämna honom på dagis. Jag tror aldrig det är bra att gå imot sina instinkter, eller vad man ska säga. Huvudsaken är att du vet att alternativet finns, så om du börjar må sämre och känner att du inte orkar, var då inte rädd eller känn ingen skuld för att du vill lämna honom på dagis. Tänk också på att han faktiskt inte behöver gå på dagis alla dagar i veckan, det kan räcka med bara en dag. MEN så länge du känner som du gör ska du ha honom hemma hos dig och jag tycker nog också det är ganska smart att vänta och avvakta tills utredningen är klar. Känns nästan som ett nytt liv kommer att börja därefter.. inte minst om man får hjälp och medicin. <div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Under utredning.) skrev 2010-11-09 21:04:14 följande:div>Oj menade inte att du slängt in handduken för att din dotter går på dagis, så du inte missförstår mig där bara dth="15" height="15">div> 
Nej då, jag missförstod inte. Men jag tror att du och jag kanske ser olika på det här. Jag förstår dig helt och hållet. Du berättar att din mamma var hemma med er tills ni började skolan. Själv blev jag lämnad till en dagmamma innan jag var 9 månader. För dig är det naturligt, inget man kanske ens ifrågasätter, medan det för mig kändes som en nödvändighet för att jag skulle orka. 

Men vad jag skulle säga var att jag ser det inte som att "slänga in handduken", som att ge upp, som att jag är mindre stark för att min dotter får gå på dagis. Rätta mig om jag har fel men jag får känslan av att du känner det lite så... inte om andra men om dig själv, som om du har höga krav och förväntningar på dig själv. Självklart kan jag tänka ibland att jag önskar jag var en sån där hurtig mamma som hade ork och kraft att hitta på en massa saker med mina barn för då skulle jag aldrig behöva oroa mig för om de fick den stimluans som de behöver. Men nu är jag inte en sån mamma. Det betyder inte att jag är en dålig mamma, jag är bara inte just den sortens mamma. Alltså, det är så jag resonerar med och om mig själv och jag vill bara att du ska veta att det är ok, att det är normalt och fullt naturligt att inte alltid orka vara på topp. Det vet du säkert innerst inne men ibland behöver man bli påmind.  
dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-11-09 17:53:45 följande:div>Om jag ser film på tv vill jag att det ska vara tyst och mörkt i rummet och alla ska sitta stilla på sina platser! Jag blir lätt irriterad om det springer folk in och ut ur rummet eller om nån kommer och frågar "Är filmen bra?" särskilt under slutscenerna, då får ingen störa! Sen tycker jag också att det är jobbigt med tuggande. Min kille hade en ovana ett tag att äta okokta makaroner (!), det knastrar som f-n! Och hårdbröd, och prassliga påsar.. nä, tyst, mörkt och stilla skade vara.div>Japp. Tyst och mörkt ska det vara. Likadant när jag ska sova. Kan störa mig på så banala saker som skenet från en klockradio, ett gatlyse utanför, långsamt regndroppande på fönsterbläcket (om det forsar och smattrar på som tusan stör det mig inte lika mycket), tickande klockor (som vi varit inne på tidigare), musik på för låg volym, musik på för hög volym, när maken vänder sig i sängen, när maken snarkar. Och vid filmtittande kan jag störa mig så otroligt på saker som jag ser i ögonvrån, eller framför mig, te.x om det står en flaska eller något på bordet mellan mig och tvn, det ska vara RENT från sådant, mörkt och tyst och hyfsad volym på tvn.

Jag var ju inne på biobesök tidigare i tråden men fick ingen respons. Antar att det är fler än jag som aldrig går på bio??

Ang biobesök så har jag inte reflekterat över de förut, mer än  att jag föredrar att se film hemma (var läääänge sen jag var på bio)  men nu när jag tänker på det så "kommer jag på"  att det är för att jag kan inte ta in filmen.

Det där med att hålla fokus på en sak är jättesvårt för mig.
Samtal, tv, bio.....jag måste verkligen anstränga mig för att inte "försvinna" och en sån sak gör att nöjet förtas litegrann.

Böcker är faktiskt en av dom få saker jag kan fokusera riktigt på, rent så jag stänger av omvärlden faktiskt. Men helst ska de inte vara böcker som är nya utan såna som jag redan läst.
Förändring har jag lite svårt med (även om jag väldigt ovilligt erkänner de).....

Känner ni att eran diagnos, eventuella diagnos, ställer till det i vardan?
Vad upplever ni som det största "problemet" för er?