ADD symptom hos vuxna
Nu har jag läst SVDs artiklar och herreminje... Jag känner igen så mycket i mitt liv och mitt beteende.
Missfighter-vi flyttade till Au efter att jag sett en annons från universitet om att plugga där. Min man var inte hemma den veckan och när han kom hem så talade jag om att vi skulle flytta.... Nu efteråt så vet jag att jag inte gav honom något val och att hela idén var min och var så där ogenomtänkt som så mycket annat i mitt liv. Jag har aldrig haft någon framförhållning och har inte sett hur mina spontanbeslut påverkar mig, men ffa min omgivning.
Jag blev gravid och var förlovad som 21-åring, efter bara 6 månader tillsammans med killen. Det var ju koolt att ha en unge. 18 månader senare kom nästa barn eftersom jag behövde en fix och under den graviditeten så gifte vi oss. Också det var för att jag ville/ var tvungen att göra något. När hon var 2 år så var skilsmässan ett faktum och vid 25 var jag alltså singelmorsa och nyskild. Fem år seanre träffade jag min nuvarande man och för 11 år sedan fick vi vår son. Ingen av min tre barn har fått någon diagnos, det har inte behövts, men min äldste son blev utredd utan att det blev något. Han är idag 23, jobbar heltid och är fast anställd och flyttade innan jul till sin egen lägenhet och det gå så bra för honom. Min dotter pluggar på universitet, bor med sin bästa kompis och ska ut och rädda världen. Ingen av de bor här i Au och det är naturligtvis jättejobbigt, men dom är vuxna och valde det.
Yngsteman är den lugnaste av de alla tre. Dessutom så har han en inre trygghet och en självkänsla som jag bara kan önska. Han har en fantastisk humor och är så gott som alltid glad och trallar omkring. Gör läxor, piano och andra aktiviteter (oftast) utan knot.
Mina ungar är mitt liv. Det gör ont att tänka på att jag kanske skadat dom med mitt ojämna humör och tårperioder.
Som barn var jag rörig och pratig och det har fortsatt, i min omgivning så är det några som klarar det och andra som inte står ut. Jag upplever gång på gång att folk (chefer, klasskamrater, lärare, ytliga bekanta etc) tycker att jag är så toppen och resursfull. Jag är glad, pratar, ställer intressanta frågor och är ett under i socialt umgänge. Tills nästa gång, eller gången efter det...Då har jag fått prestationsångest och mår dåligt och som den öppna bok det verkar som om jag är, så är det ingen som kan undvika att se att jag blir introvert, tyst och går undan alla sociala sammanhang som finns i skolan, jobbet etc. Och naturligtvis slutar det i katastrof. Jag hoppar av studierna eller slutar jobbet, frivilligt eller med hjälp. Vänner har jag slarvat bort och det grämer mig fortfarande.
Studiemässigt och jobbmässigt så har jag gjort allt och lite till efter det. Jag har tappat räkningen på alla kurser och program jag hoppat på, på universitet och högskolor, komvux och kvällskurser. Allt för att stilla något, någon sorts feber. Att jag övht kom igenom univeristet här i Au är något som jag knapptt fattar. Men det var inte gratis. Kanske kom jag igenom för jag drog min familj över halva världen, tog studielån (igen) och lovade min syrra att jag skulle gå färdigt. Det var mycket som stog på spel och någonstans i irrgångarna i hjärnan så insåg jag att jag bara var tvungen att klara det här, att inte hoppa av.
Jag slet som ett djur och blev utredd för dyskalkyli när det blev dags för medicinräkning. Jag lyckades med konstycket att få igenom att tentan(som krävde 100%) var för bara mig, ensam i ett rum, ha med mig min man (!) som satt i rummet och att jag fick känna och klämma på sprutor, dropppåsar osv. Klart som fan att jag klarade det .
Det jag har upptäckt efteråt är ju att det egentligen inte är räkningen som jag inte fattar utan det verkar som om jag har jävligt dåligt minne. Jag kommer liksom inte ihåg gångertabellen eller i vilken ordning man ska räkna ut 'trappen', det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, vilken typ av hjälpmedel jag använder mig av. Men andra saker som är totalt irrelevant, minns jag med en dåres envishet.
När jag hittar något jag gillar så blir jag besatt. Pärlor och sälja smycken, skriva noveller och börja på böcker, inredning och design blablabla, allt man kan tänka sig. Jag köper nya tuffa spinningskor, yogamatta, hantlar, boxningssäck (inte allt på en gång :) och går på gym ett litet tag, tills jag tröttnar. Vilket ALLTID händer.
Jag lider av tvättstugeångest. om jag inte varit inne i tvättrummet på ett tag så vägrar jag gå dit om inte min man följer med. Eftersom jag inte varit där på ett tag så har jag ingen kontroll över hur det ser ut. Vilket leder mig in på nästa problem, nämligen kontrollen jag måste ha på allt och alla.
Jag läser att många med adhd/add är så oorganiserade och att det är rörigt hemma. Jag städar jämt och det är alltid rent. Men jösses så jobbigt det är. På jobbet så skriver jag upp allt, hela tiden, använder märkpennor i olika färger och ÄNDÅ så minns jag inte eftersom jag är slarvig. Jag TROR att jag ska komma ihåg eftersom jag har skrivit och färglagt och gjort så stort nummer av det och likfförbannat så skiter jag i det. Min hjärna är full med dimma, labyrinter som jag inte hittar i. Och resultatet blir fel. Och farligt.
Körkort tog jag när jag var 36 och det kostade på. När jag sedan, efter första uppkörningen, satt med körkortet i handen så trodde jag att jag fått det för att han var snäll... Jag trodde inte att jag klarat det på egen hand utan att det var sensorns goda vilja som gjorde det. Varför skulle jag klara det liksom.
Jag äter SSRIpreparat mot depression, men har också fruktansvärd ångest och har den senaste tiden börjat få kroppsliga symptom. Det värker i käkarna, tryckande smärta i bröstet, mitt blodtryck är uppe, pulsen slår alltid för fort. Jag har svårt att sova och lägger mig kl 21. Allt och ingenting alltså. ibland är jag så trött att det värker i kroppen men jag kan iallfall inte sova, kroppen och hjärnan går på högvarv och kokar över. När jag väl somnar så har jag mardrömmar så gott som varje natt och är otroligt lättväckt.
Min barndom...kommer jag knappt ihåg. Min pappa har alltid tagit mycket utrymme, sedan min bror. Jag var nog alltid duktig. I en av artiklarna i SVD så refererades hon till som Pippi Långstrump och det känner jag så väl igen. Men jag vill inte vara Pippi längre, jag orkar inte.
Mina föraldrar har aldrig förstått mig, eller mina syskon. Min brorsa har fortfarande inte talat om för dom att han har fått diagnosen eftersom dom bara skulle vifta bort och säga att han blivit lurad. Dom vet alltid bäst om allt och alla. Ingen av dom har någon som helst erfareheter av psykologi eller terapi. När min son blev utredd som liten så gjorde min mamma klart för mig att det inte var något som helst fel med honom och att jag skulle ångra mig. Nu, när han är vuxen, så visade det ju sig att hon hade rätt, men det svider iallafall att hon valde att inte stötta mig. Vare sig då eller under min skilsmässa, elller vid andra tillfällen.
Jag känner mig som ett barn som måste ha hjälp, annars går jag under.
Min nuvarande arbetsgivare sponsrar vårt visum så vi kan stanna och om jag fökkar till det så har jag inget jobb, ergo kan vi inte stanna i Au. Den längsta anställningen jag haft var som franschisetagare till en kosmetikbutik, den hade jag i ungefär 2 år, tills ledningen tröttande på mig.
Mitt liv är kantat med misslyckande och besvikelser. Ingenting klarar jag, ingenting avslutar jag. Jag känner mig som en fejk och snart kommer någon på mig.
