ADD symptom hos vuxna

Hahaha, exakt så gör jag också. Man känner sig lagom galen när man har dessa mantran ekandes i huvudet, men det är enda sättet att komma ihåg nåt. Så gör jag ofta med telefonnummer om jag ska försöka komma ihåg dem, det är nämligen i princip omöjligt för mig. "7844545 - 7844545 - 7844545 - undrar vad vi ska äta till middag - F-N vad var numret nu igen??? - 785??+ 784???788???" Så brukar det gå till i mitt huvud. Jag kan inte släppa in en enda tanke mellan, då är allt borta. Samma om någon tilltalar mig, *poff* så är det jag skulle minnas borta.
Hej demens.

Virrig är jag också. Glömmer jämt saker men det har blivit bättre nu sen jag började med kalender.

Jag tänkte fråga om någon känner igen sig i en annan sak, som jag upplever som riktigt jobbigt. Det är nästan mitt värsta "symtom" vågar jag påstå. Jag går konstant runt med en inre stress och irritation. Jag blir arg på allt. Speciellt när saker och ting knölar, typ om jag ska försöka hänga upp en morgonrock på hängaren, håret är blött och det är kallt och när jag försöker så lyckas jag välta saker och får inte upp morgonrocken. Sånt gör mig GALEN!! Jag får nästan panik av tanken. Likaså när jag ska sätta mig i soffan med en tallrik mat. För att komma fram till min plats måste jag klämma mig emellan divanen och soffbordet. På divanen sitter min sambo. Såfort jag avlägsnat sista milimetern av min kropp från det lilla mellanrummet slänger han dit benen och allt igen. Om jag då ska gå tillbaka direkt för att hämta dricka så måste han sucka och flåsa och lägga bort benen igen. Jag blir galen!! Är det så svårt att ha kvar benen från utrymmet tills dess att jag har fått allt på plats och fått sätta mig ner!? Jag blir vansinnig av såna saker. Kan dra tusen exempel men jag hoppas ni förstår hur jag menar. ALLT stör mig verkligen. Klarar knappt av att gå ute på vintern för trottoarerna är aldrig riktigt skottade så man måste pulsa fram och glider omkring och man kommer aldrig över vägen vid övergångsställena så alla bilar hetsar och man kommer aldrig fram till sitt mål. Man får ju panik!

Min fetmarkering. Men precis, det känns som om hela världen är ute efter mig! Istället för att livet flyter på så ska mitt liv hacka fram. Allting ska alltid krångla! Det kan inte bara gå så smidigt och enkelt som möjligt.

Haha, big check på den. Detta började redan när jag var liten, jag minns att jag brukade skrika t.ex. om dammsugaren "DEN BRÅKAR MED MIG" om den fastnade nånstans eller inte ville släpas med. Jag var världens lugnaste unge, men när det gällde saker som krånglade så fick jag frispel. Jag minns att jag en gång kastade en hårborste i golvet så den sprack, bara för att den fastnat i mitt hår. Jag blir arg på saker som tjafsar med mig helt enkelt.

På tal om mer glömska. Det är helt onödigt för mig att köpa sådan små fickkalender att anteckna i eftersom jag glömmer att titta i kalendern överhuvudtaget...

 

Var hos psykologen idag, träffade läkaren. Vi pratade lite om AQ-självskattningen jag gjorde och lite om concertan. Även om mitt specialintresse, psykologi och personlighetsstörningar. Wiho! Jag fick veta att jag har en preliminär diagnos, AS, just nu, men han visste inte hur vi skulle gå vidare utan det var neuropsykologen som skulle bestämma det, någonting. Förstod inte riktigt. Fick iallafall concerta på recept nu eftersom jag är uppe i högsta rekommenderade dos, och fick atarax i samma veva. Ska ner på apoteket idag. Det känns bra att jag äntligen fått någonting mot ångesten, har varit väldigt jobbigt nu sista tiden. I morgon börjar skolan och jag är lite orolig för hur jag ska komma upp i morgon men jag hoppas att det ska gå bra och att första lektionen inte är alltför tidig så jag kan vänja mig lite innan det är dags att gå upp sex igen. Lite update bara, ni vet vem jag är.

säger grattis här med (& på FB), och håller tummarna att utredningen ska gå bra

Tack för era fina ord. Jag tycker att det känns bra, även om det samtidigt känns lite ledsamt. Men jag tänker positivt och hoppas att det går framåt härifrån. Lite orolig blev jag när läkaren frågade vad jag ville göra efter skolan och jag nämnde att jag ville jobba inom psykiatrin... han lät rätt tveksam eftersom jag fick så dåligt på testerna som syftade till att läsa av människor osv. Men där jag var på praktik gick det bra, dom var väldigt tydliga och pratade gärna om sitt. Dessutom var personalen jättebra och förklarade. På avdelning är det ju svårare, det förstår jag ju, men på det stället jag var på var dom ju när dom mådde som bäst och det gick. Vi får se hur det blir. Jag hoppas iallafall inte att det ska ställa till alltför mycket.

Strulmaja; Jaså? Har du fått tid eller hur menar du?

Ja, just ja, vad hette facebookgruppen föresten? Gick aldrig med där kom jag på.