<
div class="quote"><
div class="quote-nick">monsken87 skrev 2010-11-25 09:12:34 följan
de:
div>sitter och gråter här för mig själv nu...har läst era inlägg massor av
dom och
det är som att ni skulle vara jag, jag tro
dde al
drig att an
dra människor kun
de vara som jag, allti
d trott att jag var konstig, galen och knäpp som "glöm
de" ringa viktiga samtal (sköt upp
dom rättare sagt men får som al
drig saken till skott förens
d kanske e för sent) , en
dast jag som var slarvig och slö som hellre satt framför
datorn och
dag
dröm
de än att ta tag i tex tvätt...
nu har jag en karl som jobbar jag är hemma, han är pe
dant...men,
det är mig han hackar på om
det ser grisigt ut, jag är jäkligt svag och sårbar när
det gäller mina fel och brister, så jag panik stä
dar och rensar och gör allt innan han kommer hem så att jag inte "ser lat ut"...
div>Visst känns
det skönt att finna några tvillingsjälar?
![Gla<span class=]()
d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" bor
der="0" alt="Gla
d"> Det är en enorm lättna
d och en slags trygghet att veta att man inte är ensam om
detta h-e som
det emellanåt känns som. Nu vet ju inte jag om jag har ADHD, ADD eller något annat men för mig spelar
det ingen roll just nu, jag känner mig mer hemma här blan
d er an
dra som är som jag än någon annanstans någonsin.
Jag känner så väl igen
det
du berättar, hur
du panikstä
dar innan
din karl kommer hem. Jag är också hemma och maken arbetar och jag kan gå en hel
dag utan att göra något men ca 30 minuter innan jag vet att han stiger innanför
dörren börjar jag laga mi
ddag, plockar upp leksaker,
dammsuger, torkar av bor
det,
dukar för mi
ddag och när maken kommer hem säger han: Oj va
d ambitiös
du varit i
dag
då!
![Oskyl<span class=]()
dig" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-innocent.gif" loading="lazy" bor
der="0" alt="Oskyl
dig">
![Skrattan<span class=]()
de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" bor
der="0" alt="Skrattan
de">
Men
det är inte alla
dagar som jag faktiskt orkar panikstä
da. Vissa
dagar när maken kommer hem ligger jag på soffan som en urvri
den trasa och har varken fixat mi
ddag eller brytt mig att ställa in
disken i
diskmaskinen.
Nu är inte min make speciellt pe
dant själv men han tycker att man (läs jag) som går hemma i ca 8 tim/
dag bor
de kunna plocka i och ur
diskmaskinen, tvätta minst 1 maskin,
dammsuga om
det behövs och
det gör
det ju allti
d me
d en 1 åring här hemma. Och ja, jag tycker han har rätt. Jag BORDE klara av
detta men
det gör jag inte allti
d,
det är lite beroen
de på vilken
dagsform jag är i men tycker jag också att alla
dessa sysslor som hör en "hemmafru" till är så satans tråkiga,
därför
drar jag mig in i
det sista för att göra
dom.
Jag utgår ifrån att
din man vet om
din
diagnos men är han införstå
dd i va
d den innebär?