ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-09-08 14:35:18 följande:div>Jag kan också känna som panik och få ångest över att vara försenad men hur jag än gör lyckas jag ändå inte komma iväg. För mig är det nog en kombination av igångsättningssvårigheter, lite virrighet, sen stress och mer virrighet, ångest och småpanik som resulterar i ännu mer virrighet (i bästa fall) och ilska och/eller apati i värsta fall. 

Klart du ska söka hjälp om du upplever att dessa saker förpestar ditt liv. Seså, ring! der="0" alt="Cool"> div>Jag kan som sagt skriva under på i stort sett alla symptom i ts men det jag lider mest av är att min lägenhet alltid ser ut som om en tornado gått fram, jag tänker alltid att idag ska jag göra något åt det ska bara ta en kopp kaffe först eller något annat, det slutar alltid med inget blir gjort.

Har tidigare alltid haft arbeten där det har varit tydliga riktlinjer utan särskilt mycket eget ansvar, det har fungerat, idag sitter jag på en högre befattning med frihet under ansvar vilket resulterar i att jag ofta blir sittande utan att få något ordentligt gjort. Har försökt med listor vilket inte hjälper ett dugg det slutar alltid med att jag tänker att jag får ta de imorgon och så fortsätter det.

Jag skjuter alltid upp allt till sista sekunden och blir stressad och får panik, hur jag tog mig igenom universitetet har jag ingen aning om. Jag kommer ihåg ett kvartsamtal när jag gick i lågstadiet, min fröken talade om för mina föräldrar att det var ju inget fel på mitt förstånd hon hade däremot synpunkter på att jag alltid satt och tittade ut genom fönstret och drömde mig bort d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

Hur fungerar ni här, har alla problem med arbete/hälsa/familj/osv? Känns så.. o då känner jag samtidigt att jag har nog inga problem, egentligen, är nog bara lat och slarvig. För jag har ett heltidsarbete som jag sköter perfekt, hälsa.. ja, frisk är jag, aldrig sjuk, men fet.. så där är det väl inte så bra som det borde, men jag är inte sjukskriven iaf (har dock varit utbränd och hemma i flera år tidigare, nu vet jag vad jag ska ta i akt för att inte trilla dit igen, även om jag varit mycket nära flera gånger det senaste året)
Familjen fungerar (är ensamstående förälder med tonårsbarn), hemmet däremot fungerar INTE, jag klarar inte av att hålla iordning här, det är inte en sanitär olägenhet men det ska inte mycket till för att bli det, håller näsan precis ovan vattenytan vad gäller den biten. 

Jag drömmer ofta om att jag är försenad och stressar runt  och försöker få med det viktigaste. men blir sen i allafall.  
Jag är sällan försenad i riktiga livet  men ofta är det precis på det berömda håret och då har det, hela livet, varit kaos. Ramlat in i rummet med halsduken släpandes efter mig på golvet eftersom det alltid blir för varmt när jag stressar, käcka röda äppelkinder, ett förtvivlat rotande i väskan efter en  (fungerande) penna, en vält flaska på bordet när jag väl satt mig osv osv.

Efter att hela livet blivit sedd på som rörig, klantig och virrig så försöker jag nu andas djupt innan jag öppnar dörren, ha en penna redo, halsduken kvar i bilen och gå snabbt (men inte fumligt) och sätta mig försiktigt ned. 
Ångsten och fjärilarna i magen (och armar och ben och ben och huvud) får jag hålla stången genom djupandning.

MEN- sedan jag fick ritalin så har detta blivit tusen, tom  miljarder! gånger bättre. Jag sressar fortfarande men på en normal (?) nivå. 

Nu måste jag sticka innan jag blir försenad till jobbet! Ujuj, nu blev jag stressad! Tjena!
 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Tisse09 skrev 2011-09-08 19:00:11 följande:div>Jag kan som sagt skriva under på i stort sett alla symptom i ts men det jag lider mest av är att min lägenhet alltid ser ut som om en tornado gått fram, jag tänker alltid att idag ska jag göra något åt det ska bara ta en kopp kaffe först eller något annat, det slutar alltid med inget blir gjort.

Har tidigare alltid haft arbeten där det har varit tydliga riktlinjer utan särskilt mycket eget ansvar, det har fungerat, idag sitter jag på en högre befattning med frihet under ansvar vilket resulterar i att jag ofta blir sittande utan att få något ordentligt gjort. Har försökt med listor vilket inte hjälper ett dugg det slutar alltid med att jag tänker att jag får ta de imorgon och så fortsätter det.

Jag skjuter alltid upp allt till sista sekunden och blir stressad och får panik, hur jag tog mig igenom universitetet har jag ingen aning om. Jag kommer ihåg ett kvartsamtal när jag gick i lågstadiet, min fröken talade om för mina föräldrar att det var ju inget fel på mitt förstånd hon hade däremot synpunkter på att jag alltid satt och tittade ut genom fönstret och drömde mig bort d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">div>Hehehe, min fröken i låg och mellanstadiet brukade säga det här klassiska som många med ADHD får höra: Du kan om du vill, om du bara försöker. På kvartsamtalen var det väl mest det mina föräldrar också fick höra, att jag aldrig räckte upp handen, att jag var för tyst och blyg, att jag behövde ta för mig mer och visa att jag kunde för som sagt, förståndet var det ju inget fel på. 

Arbeten och studier med tydliga riktlinjer och ramar är nog det som funkat bäst för mig också. MEN jag tycker samtidigt att det är ett väldigt tråkigt och stelt sätt att arbeta eller plugga på. Jag vill ha mer eget ansvar och själv kunna styra mina tider, känna att det finns möjlighet för flexibilitet etc. Problemet är bara att jag får väldiga problem, precis som du, med att få något gjort överhuvudtaget och för min del beror det på min enormt stora oförmåga att planera, strukturera och organisera. Trots att jag vet att man bör dela upp sina uppgifter i mindre delmål och börja med det viktigaste glömmer jag detta gång på gång. Det medför att jag måste lägga extra tankekraft, energi och tid på allt jag tar mig för och allt blir ju 100 gånger svårare än vad det behöver vara på det sättet. 

Och sådär har jag gått genom livet, i över 30 år och trott att det ska vara. Jag trodde att alla genomgick samma helvete som jag men när jag hörde mig för med vänner och bekanta visade det sig att alla inte alls hade det såhär svårt. Dom tyckte däremot att jag krånglade till allt onödigt mycket för mig själv medan dom själva hade enkla lösningar på allt. Om man har en tendens att glömma saker är det ju för bövelen bara att köpa en kalender och skriva upp det i. Men för mig har det aldrig varit "bara att köpa" och "bara att skriva". 
Först måste jag hitta den perfekta kalendern och det kan ta upp till flera månader om jag inte gör ett dåligt impulsköp förstås. Sedan måste jag använda den perfekta pennan och helst inte skriva fel. Sedan ska jag dessutom komma ihåg att jag överhuvudtaget har en kalender och använda den. Vanligtvis fyller jag i första sidan med namn och adress, samt ett par födelsedagar och that´s it. Näsföljande år gör jag om samma sak, igen och igen men varje gång jag köper en ny kalender tänker jag att den HÄR gången ska jag minsann skriva och fylla i saker i den VARJE DAG. Jovisst. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Moonis skrev 2011-09-08 16:35:59 följande:div>Alla är inblandade, FK, ABF och psykiatrin. Startade för ett år sen bara då många blev utförsäkrade och hamnade mellan stolarna med nya reglerna. Så man går där för att utvärdera sin arbetsförmåga. Sen går man vidare till nästa steg om man är redo som hjälper en att förbereda inför att komma ut i praktik eller liknande.div>Då är jag med. Bra att dom tar det på allvar, det har dom inte gjort i mitt fall. Inget snack om sjukskrivning, inget om utvärdering, ingenting. Sådant får man ordna med själv tydligen och chansen att jag gör det är ju inte särskilt stor. 

Men visst är det så att du inte fått diagnos?  

<div class="quote"><div class="quote-nick">aussiemia skrev 2011-09-08 22:43:15 följande:div>Jag drömmer ofta om att jag är försenad och stressar runt  och försöker få med det viktigaste. men blir sen i allafall.  
Jag är sällan försenad i riktiga livet  men ofta är det precis på det berömda håret och då har det, hela livet, varit kaos. Ramlat in i rummet med halsduken släpandes efter mig på golvet eftersom det alltid blir för varmt när jag stressar, käcka röda äppelkinder, ett förtvivlat rotande i väskan efter en  (fungerande) penna, en vält flaska på bordet när jag väl satt mig osv osv.

Efter att hela livet blivit sedd på som rörig, klantig och virrig så försöker jag nu andas djupt innan jag öppnar dörren, ha en penna redo, halsduken kvar i bilen och gå snabbt (men inte fumligt) och sätta mig försiktigt ned. 
Ångsten och fjärilarna i magen (och armar och ben och ben och huvud) får jag hålla stången genom djupandning.

MEN- sedan jag fick ritalin så har detta blivit tusen, tom  miljarder! gånger bättre. Jag sressar fortfarande men på en normal (?) nivå. 

Nu måste jag sticka innan jag blir försenad till jobbet! Ujuj, nu blev jag stressad! Tjena!div>What to say? Det känns igen der="0" alt="Flört">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (utreds) skrev 2011-09-08 22:28:04 följande:div>Hur fungerar ni här, har alla problem med arbete/hälsa/familj/osv? Känns så.. o då känner jag samtidigt att jag har nog inga problem, egentligen, är nog bara lat och slarvig. För jag har ett heltidsarbete som jag sköter perfekt, hälsa.. ja, frisk är jag, aldrig sjuk, men fet.. så där är det väl inte så bra som det borde, men jag är inte sjukskriven iaf (har dock varit utbränd och hemma i flera år tidigare, nu vet jag vad jag ska ta i akt för att inte trilla dit igen, även om jag varit mycket nära flera gånger det senaste året)
Familjen fungerar (är ensamstående förälder med tonårsbarn), hemmet däremot fungerar INTE, jag klarar inte av att hålla iordning här, det är inte en sanitär olägenhet men det ska inte mycket till för att bli det, håller näsan precis ovan vattenytan vad gäller den biten. div>Vad menar du med problem? Jag skulle nog påstå att du visst har mer problem än vad du själv anser och detta tror jag är jättevanligt bland vuxna med ADHD, att dom underskattar sina problem och tänker att äh, jag inbillar mig säkert bara, jag kan nog bara jag vill, andra har det värre etc. Och visst finns det andra som har det värre men det finns också dom som har det en hel del mycket bättre, som inte behöver lägga så mycket energi och tankekraft på dom enklaste vardagssysslorna, som inte lever med oro och ångest så gott som varje dag, som aldrig eller ytterst sällan har några sömnsvårigheter, ständigt svikande närminne utan som lever sina liv ganska okomplicerat just för att den vardagliga biten går per automatik. Alla människor har ju sina problem, vissa mer, andra mindre. Men alla lever långt ifrån kaosartat, utan rutiner, utan regelbundenhet och utan ett fungerande system som tyvärr många människor med ADHD/ADD gör. Jag är en av dom.
Jag anser att jag har stora problem men jag är fullt medveten om att det finns dom med ännu större problem. Frågan är var man lägger ribban? Hur ens tolerans är? Hur mycket man lider av sina problem?
Te.x så tycker jag att ja, visst är det stökigt och så här hemma men det är inte skitigt eller snuskigt och det går ju faktiskt att öppna en garderob utan att få allt innehåll över sig. Men så kom mamma på besök och som vanligt städade jag innan der="0" alt="Flört"> Och hon tyckte det var jättestökigt och menade att "såhär kan man ju inte bo" och "stackars dig". Alltså, hennes tolerans för stökighet är inte densamma som min så enligt henne är mina problem med att organisera, städa och plocka undan mycket, mycket större än vad jag själv anser och ingen kan ju säga vem av oss två som har rätt eller fel. Sådant kan man ju bara själv göra. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-09-08 23:18:34 följande:div>Hehehe, min fröken i låg och mellanstadiet brukade säga det här klassiska som många med ADHD får höra: Du kan om du vill, om du bara försöker. På kvartsamtalen var det väl mest det mina föräldrar också fick höra, att jag aldrig räckte upp handen, att jag var för tyst och blyg, att jag behövde ta för mig mer och visa att jag kunde för som sagt, förståndet var det ju inget fel på. 

Arbeten och studier med tydliga riktlinjer och ramar är nog det som funkat bäst för mig också. MEN jag tycker samtidigt att det är ett väldigt tråkigt och stelt sätt att arbeta eller plugga på. Jag vill ha mer eget ansvar och själv kunna styra mina tider, känna att det finns möjlighet för flexibilitet etc. Problemet är bara att jag får väldiga problem, precis som du, med att få något gjort överhuvudtaget och för min del beror det på min enormt stora oförmåga att planera, strukturera och organisera. Trots att jag vet att man bör dela upp sina uppgifter i mindre delmål och börja med det viktigaste glömmer jag detta gång på gång. Det medför att jag måste lägga extra tankekraft, energi och tid på allt jag tar mig för och allt blir ju 100 gånger svårare än vad det behöver vara på det sättet. 

Och sådär har jag gått genom livet, i över 30 år och trott att det ska vara. Jag trodde att alla genomgick samma helvete som jag men när jag hörde mig för med vänner och bekanta visade det sig att alla inte alls hade det såhär svårt. Dom tyckte däremot att jag krånglade till allt onödigt mycket för mig själv medan dom själva hade enkla lösningar på allt. Om man har en tendens att glömma saker är det ju för bövelen bara att köpa en kalender och skriva upp det i. Men för mig har det aldrig varit "bara att köpa" och "bara att skriva". 
Först måste jag hitta den perfekta kalendern och det kan ta upp till flera månader om jag inte gör ett dåligt impulsköp förstås. Sedan måste jag använda den perfekta pennan och helst inte skriva fel. Sedan ska jag dessutom komma ihåg att jag överhuvudtaget har en kalender och använda den. Vanligtvis fyller jag i första sidan med namn och adress, samt ett par födelsedagar och that´s it. Näsföljande år gör jag om samma sak, igen och igen men varje gång jag köper en ny kalender tänker jag att den HÄR gången ska jag minsann skriva och fylla i saker i den VARJE DAG. Jovisst. div>Gud vad jag känner igen mig! Det där med kalender, "bara att köpa och skriva upp", eller hur!
Man ska som sagt ens komma ihåg att skriva upp saker från början och tänka på att man har en kalender att skriva upp i. Jag kollade runt på olika väggkalendrar och hittade en bra månadskalender. Stor whiteboard variant med penna och satte upp den i hallen. Visst, höll någon månad kanske sen glömdes allt bort och nu har jag gjort ett försök att flytta in den till köksväggen där man går hela tiden. Får se hur det går för den andra lilla som hänger där har inte skrivits något i ändå d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">
Har även problem med när man ska på samtal för tror ni inte att jag glömt bort hur jag mått under veckan och har jag då en bra dag under samtalet (oftast glad att få prata av mig om problemen som jag aldrig kommer ihåg) så ser ju allt tipp topp ut. Så börjar veckan om igen med samma.
Nu i ett försök att verkligen dokumentera hur jag känner i stunden har jag laddat ner en dagboksapp till mobilen som jag ska försöka skriva i direkt, får se hur länge det håller *pust*<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-09-08 23:27:34 följande:div>Då är jag med. Bra att dom tar det på allvar, det har dom inte gjort i mitt fall. Inget snack om sjukskrivning, inget om utvärdering, ingenting. Sådant får man ordna med själv tydligen och chansen att jag gör det är ju inte särskilt stor. 

Men visst är det så att du inte fått diagnos?  div>Ja, har haft tur faktiskt på det området. Vet att många kämpar med myndigheter och inte främst psykiatrin.
Har ingen diagnos, bara på min generella ångest och sociala fobi. Ska kämpa för att bli utredd inom detta men känns som jag denna gången kommer få svårare att övertyga dom på psykiatrin.
Men jag känner mig som ett jäkla ufo bland andra och det kan inte vara normalt att glömma så mycket hela tiden som jag gör, inte heller hela tiden vara ute i sista minuten (eller ofta sen) hela tiden för att jag inte kan planera min tid och är världens tidsoptimist. Trots att jag kan ha gott om tid på mig gör jag ändå allt i sista minuten och många tycker väll "men gör saker tidigare då, planera bättre" och visst skulle jag det om jag kunde men på något sätt kommer jag aldrig igång. Jag kör fast eller flummar in i allt annat.

Känner mig bara rörig, förvirrad, glömsk och flummig.

Sen hjälper det ju inte att min sambo har ADHD diagnos för vad är oddsen för att jag också har det. Känns som att folk tror jag är hypokondriker eller något. Men detta är verkligen inget jag trott innan utan ansett att det haft med min ångest bara att göra. Men när jag ser närmare på min son nu som också troligen har någon diagnos så fungerar vi rätt lika. Så fort det är något man tycker är intressant så blir man helt inne i det och kan inte slita sig förren det är klart. Annars blir det för han rastlöshet och för mig att jag inte kan fokusera utan drömmer mig bort och hör knappt vad som sägs.
Har svårt att bara sitta med barnen i soffan tex. och att ta mig tiden att spela spel med dom känns jätte jobbigt.

Sen kollar jag lite på mina föräldrar om det kan finnas någon tendens där för diagnos och tänker direkt på min pappa. Han drack en del och när han inte drack jobbade han och gjorde han inget av det så satt han bänkad framför datorn där man inte fick kontakt med han knappt. Han påbörjade mycket men avslutade nästan inget av det. Skaffade djur som sen mamma fick ta hand om för han tappade intresset och gick över på nästa grej.
Vårat hus va bara oavslutade projekt nästan och mycket slarv.
Att han inte alls kan relatera till sina barns känslor ens nu är kanske inget förvånande. 

Just det, hans humör ska vi inte tala om, kunde brusa upp för lilla minsta.