ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ny) skrev 2011-10-04 14:02:23 följande:div>Så...nu har jag vart i hundrastgården och plockat lite.
men en sak som måste vara skönt när ni fått era diagnoser måste ju vara att ha som ett slags "intyg" och en förklaring till varför ni gör som ni gör. Framför allt ni som blivit kallade för slarvers och lata (som jag antar att en del har)

Jag känner för att trycka upp pappret i ansiktet på mina nära, för innan själva diagnosen gissar jag att många liksom jag blir anklagad på att vilja ha nåt att skylla min lathet på.div>Ja för mig själv kändes diagnosen som en slags befrielse och upprättelse. Men med risk för att göra många besvikna nu så har inte omgivningen reagerat på det sätt jag hade hoppats. Min mamma te.x tror fortfarande att bara är att "ta sig i kragen", att ADHD är lite av en hittepå-diagnos. När hon ifrågasätter och jag ska förklara (eller försvara mig rättare sagt) menar hon att jag använder diagnosen som ursäkt. Det spelar ingen roll vad man gör eller säger, människor som inte har ngn inblick i ämnet förstår helt enkelt inte. Jag önskar att jag inte brydde mig, att fördomarna inte påverkade mig men det gör dom. 

Jag skrev ett inlägg tidigare och känner igen mig i många punkter. Jag har varit till och från hos olika psykologer och fått lite olika diagnoser. Depression, dystymi, ångest, social fobi. Ätiti antidepressiva men de har inte hjälpt.

Är det vanligt att ha mycket ångest om man har ADD? Och att tänka mycket? Vad gör man om man misstänker ADD? Jag kan ju inte ringa pyskvården och säga att jag tror att jag har ADD? 

Har nämligen behandlats för social fobi tidigare, är så gott som botad från det nu, men har fortfarande alltid en känsla av utanförskap. Jag kommer aldrig riktigt in i någon grupp. Så har det varit så länge jag kan minnas. Har alltid varit ganska ensam.      

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (känner igen mig) skrev 2011-10-04 15:08:17 följande:div>Jag skrev ett inlägg tidigare och känner igen mig i många punkter. Jag har varit till och från hos olika psykologer och fått lite olika diagnoser. Depression, dystymi, ångest, social fobi. Ätiti antidepressiva men de har inte hjälpt.

Är det vanligt att ha mycket ångest om man har ADD? Och att tänka mycket? Vad gör man om man misstänker ADD? Jag kan ju inte ringa pyskvården och säga att jag tror att jag har ADD? 

Har nämligen behandlats för social fobi tidigare, är så gott som botad från det nu, men har fortfarande alltid en känsla av utanförskap. Jag kommer aldrig riktigt in i någon grupp. Så har det varit så länge jag kan minnas. Har alltid varit ganska ensam.      div>Det var precis vad jag gjorde-ringde och sa att jag tror jag har ADHD och begärde utredning så det går alldeles utmärkt. 

Jag tycker mig se som ett mönster. Att många, främst kvinnor med ADD-problematik går vägen genom psyk och diagnostiseras med depression, social fobi, ångest och stressyndrom. Samtliga har ätit antidepp som inte hjälp eller bara hjälpt delvis. Jag tror att "vi" är den svåraste gruppen att upptäcka just för att vår hyperaktivitet inte (alltid) är så tydlig utåt. Är man dessutom normalbegåvad eller kanske t.o.m högintelligent, har lätt för att uttrycka sig och inte har ngt missbruk etc anses man mer eller mindre som frisk och problemfri. Att du tänker mycket kan förmodligen relateras till ADD ja. Samma sak med ångesten. Lever man med ADHD/ADD lever man med ångest, mer eller mindre. Det är i alla fall min erfarenhet. Däremot tror jag inte att alla lider av social fobi och social ångest. Men ångesten finns ändå där som en ständig och trogen följeslagare.  

Just det. Jag läste någonstans att katastroftankar är vanliga vid ADD/ADHD. Och det stämmer nog. Jag visserligen bara relatera till mig själv men jag tenderar att alltid går runt och oroa mig för både stort och smått, är expert på att måla fan på väggen som det heter och går lätt upp i varv. I alla fall så, dessa tankar och det här beteendet ville man få till berodde på posttraumatisk stress när jag besökte psykvården för ett par år sen. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-10-04 15:20:33 följande:div>Det var precis vad jag gjorde-ringde och sa att jag tror jag har ADHD och begärde utredning så det går alldeles utmärkt. 

Jag tycker mig se som ett mönster. Att många, främst kvinnor med ADD-problematik går vägen genom psyk och diagnostiseras med depression, social fobi, ångest och stressyndrom. Samtliga har ätit antidepp som inte hjälp eller bara hjälpt delvis. Jag tror att "vi" är den svåraste gruppen att upptäcka just för att vår hyperaktivitet inte (alltid) är så tydlig utåt. Är man dessutom normalbegåvad eller kanske t.o.m högintelligent, har lätt för att uttrycka sig och inte har ngt missbruk etc anses man mer eller mindre som frisk och problemfri. Att du tänker mycket kan förmodligen relateras till ADD ja. Samma sak med ångesten. Lever man med ADHD/ADD lever man med ångest, mer eller mindre. Det är i alla fall min erfarenhet. Däremot tror jag inte att alla lider av social fobi och social ångest. Men ångesten finns ändå där som en ständig och trogen följeslagare.  div>
Jaha ok, ja men då kanske jag ska göra det då om dem inte tröttnat på mig vid det här laget på öppenpsyk..hehe.

Ja jag vaknar ju upp med ångest i princip varje morgon, tar väldigt mycket kraft för att ens komma upp ur sängen. Jag pluggar just nu på distans, pluggar ekonomi och det är inte helt lätt det heller. Känner mig ständigt trött mentalt, får läsa om samma meningen 10 ggr för att ens komma ihåg något av det jag har läst. 

Men det ska tydligen inte finnas någon bot mot ADD? Utan bara att man kan lindra symtomen?     

jag har haft mycket ångest genom åren, och har nog fortfarande. jag är nog inte den värsta sortens hypokondriker men jag är mkt orolig när det gäller sjukdomar. jag snöar ibland in på olika saker. som en period när min första var nyfödd och typ dödssjuk, då fick jag en knäpp och blev tvungen att kontrollera mitt blodtryck hela tiden. Det blir som ett sätt att hålla ångesten borta, nåt att greppa. För det har varierat under åren.
vad roligt att höra att du blivit kvitt din sociala fobi :)

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (känner igen mig) skrev 2011-10-04 15:08:17 följande:div>Jag skrev ett inlägg tidigare och känner igen mig i många punkter. Jag har varit till och från hos olika psykologer och fått lite olika diagnoser. Depression, dystymi, ångest, social fobi. Ätiti antidepressiva men de har inte hjälpt.

Är det vanligt att ha mycket ångest om man har ADD? Och att tänka mycket? Vad gör man om man misstänker ADD? Jag kan ju inte ringa pyskvården och säga att jag tror att jag har ADD? 

Har nämligen behandlats för social fobi tidigare, är så gott som botad från det nu, men har fortfarande alltid en känsla av utanförskap. Jag kommer aldrig riktigt in i någon grupp. Så har det varit så länge jag kan minnas. Har alltid varit ganska ensam.      div>En jobbig sak när man är en sån slarver som jag är; min diabetes. flera olika slags sprutor som ska med, aldrig åka hiss eller ut i skogen utan socker, alltid blodsockermätaren, provtagaren och stickorna.
Planerig - nåt jag är sämst på. 
 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (känner igen mig) skrev 2011-10-04 15:29:59 följande:div>Jaha ok, ja men då kanske jag ska göra det då om dem inte tröttnat på mig vid det här laget på öppenpsyk..hehe.

Ja jag vaknar ju upp med ångest i princip varje morgon, tar väldigt mycket kraft för att ens komma upp ur sängen. Jag pluggar just nu på distans, pluggar ekonomi och det är inte helt lätt det heller. Känner mig ständigt trött mentalt, får läsa om samma meningen 10 ggr för att ens komma ihåg något av det jag har läst. 

Men det ska tydligen inte finnas någon bot mot ADD? Utan bara att man kan lindra symtomen?     div>hur ser dina värden ut? har du tagit järn och sköldkörtelprover?

jag förstår hur det känns att vakna upp med ångest (tror jag) det var några månader innan jag fick diagnosen "struma" 
Det kändes som en klump i magen av ledsenhet, som att allt var grått och inget roligt, inget att se fram emot. 
Det försvann när jag började medicinera. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ny) skrev 2011-10-04 15:32:46 följande:div>jag har haft mycket ångest genom åren, och har nog fortfarande. jag är nog inte den värsta sortens hypokondriker men jag är mkt orolig när det gäller sjukdomar. jag snöar ibland in på olika saker. som en period när min första var nyfödd och typ dödssjuk, då fick jag en knäpp och blev tvungen att kontrollera mitt blodtryck hela tiden. Det blir som ett sätt att hålla ångesten borta, nåt att greppa. För det har varierat under åren.
vad roligt att höra att du blivit kvitt din sociala fobi :)En jobbig sak när man är en sån slarver som jag är; min diabetes. flera olika slags sprutor som ska med, aldrig åka hiss eller ut i skogen utan socker, alltid blodsockermätaren, provtagaren och stickorna.
Planerig - nåt jag är sämst på. 
 div>Jag ser mig inte som en slarver däremot, utan mer att jag har för bra koll. Jag vet nästan alltid vart saker och ting ligger. Känns som om att jag har en kalender i huvudet och att mitt huvud ständigt går på högvarv. Slarvig blir jag först om det är nåt som jag inte orkar med eller som jag tycker är tråkigt eller jobbigt. Kan vara rätt slarvig med skoluppgifter och städning tex. 

Jag har varit fram och tillbaka hos vårdcentralen pga trötthet och nedstämdhet osv. Men de hittar inget som vanligt. Allt ser så bra ut jämnt! Har tagit vanliga blodprovet, men vet inte om jag har tagit sköldkörtelprover?  

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ny) skrev 2011-10-04 15:36:13 följande:div>jag förstår hur det känns att vakna upp med ångest (tror jag) det var några månader innan jag fick diagnosen "struma" 
Det kändes som en klump i magen av ledsenhet, som att allt var grått och inget roligt, inget att se fram emot. 
Det försvann när jag började medicinera. div>
Ja, helst av allt vill jag ju bara dra täcket över mig och sova vidare. Känns som ett helt träningspass psykiskt att bara ta sig upp ur sängen! Så jag är typ trött redan innan jag klivit upp ur sängen. Sedan är jag trött hela dagarna och när jag ska sova kan jag inte sova. Mitt huvud går på högvarv och jag är rastlös...suck! :P