ADD symptom hos vuxna

Hej!

Jag hoppa in i tråden och läser lite.

Jag är en 35-årig tjej med en familj som under lång tid levt i mörka perioder resp ljusa perioder.

Finns massa stunder då jag trott att min sambo är på väg att lämna mig eftersom han inte vill ha kontakt med vare sig mig eller sonen och bara stängt in sig i sitt rum med datorn. Ibland har han kommit ut och ätit utan att säga mycket och stängt dörren efter sig sen igen.
Jag har tänkt: HAN VILL SEPARERA...

Sambon har en tendens att alltid svara "mm snart" när jag frågar om han kan göra något, "snart" brukar antingen göras efter en vääääldigt lång tid eller efter massa tjat.
Jag har tänkt: HAN ÄR LAT

Min sambo är dock väldigt snabb på att fixa grejer när det gäller saker som direkt rör honom och hans intressen. Han kan inte ha hand om pengar för han bara impulsköper grejer som sen oftast blir liggande oanvända eller halvt påbörjade.
Jag har tänkt: HAN ÄR EGO SOM BARA GÖR SÅNT SOM GYNNAR HONOM.
 
Han får ofta för sig att han ska börja träna och kör stenhårt på det i 1-2 veckor sen faller allt ut i sanden. Köpte en motionscykel i våras som jag var skeptisk till då jag vet hur det brukar bli. Han blev arg på mig och tyckte jag var helt oresonabel som inte tyckte att han kunde få köpa en.. Jag hota med att den åker ut på Blocket ögonblickligen om den inte används....!! Den användes flitigt under nån månad men numera alltmer sällan..
Jag har tä'nkt: HAN HAR DÅLIG DISCIPLIN OCH KARAKTÄR

Dessutom kan man inte säga nåt som han ska komma ihåg när han gör nåt annat. Eller så säger man en sak han ska göra , tex ger en lapp på vad han ska handla i affären och så precis innan han åker kommer han på att han gömt mobilen tex på övervåningen, springer upp och hämtar den och glömmer sen lappen hemma...
Jag har tänkt: HAN KAN FAAAN ALDRIG KOMMA IHÅG NÅNTING..

Sambon har stora sömnsvårigheter och vänder ofta på dygnen. Ofta hemma från arbetet för att han inte har orkat gått.
Jag har t'änkt att: HAN MÅSTE JU SKÄRPA SIG! VEMFAN ÄR INTE TRÖTT!!!??

Efter många om och men så står vi nu här; En familj med misstänkt ADD och jag är så fruktansvärt STOLT över min sambo som:
SJÄLV suttit och sökt på internet och listat ut att det kan vara ADD "vi" har
SJÄLV kontaktat läkare om mediciner och att han vill börja utredas
SJÄLV stolt och stärkt öppnat upp sig och talat om för våra familjer, alla våra vänner, lagkamrater och arbetskamrater att han har problem
SJÄLV förstått och fått insikt om att såhär kan det inte vara menat att livet ska vara

Efter alla SJÄLV så står han nu TILLSAMMANS med alla oss i familjen, bekantskapskretsen och kämpar för att det ska bli bättre! Och för det är jag så stolt! För jag har förstått att det har varit väldigt svårt för min sambo att ta sig dit där han är idag!der="0" alt="Hjärta">

Men vi inser att vi behöver mycket stöd och hjälp och kunskap och jag hoppas kunna finna lite av detta i denna tråd! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (leva bredvid ADD) skrev 2011-09-09 18:39:55 följande:div>Hej!

Jag hoppa in i tråden och läser lite.

Jag är en 35-årig tjej med en familj som under lång tid levt i mörka perioder resp ljusa perioder.

Finns massa stunder då jag trott att min sambo är på väg att lämna mig eftersom han inte vill ha kontakt med vare sig mig eller sonen och bara stängt in sig i sitt rum med datorn. Ibland har han kommit ut och ätit utan att säga mycket och stängt dörren efter sig sen igen.
Jag har tänkt: HAN VILL SEPARERA...

Sambon har en tendens att alltid svara "mm snart" när jag frågar om han kan göra något, "snart" brukar antingen göras efter en vääääldigt lång tid eller efter massa tjat.
Jag har tänkt: HAN ÄR LAT

Min sambo är dock väldigt snabb på att fixa grejer när det gäller saker som direkt rör honom och hans intressen. Han kan inte ha hand om pengar för han bara impulsköper grejer som sen oftast blir liggande oanvända eller halvt påbörjade.
Jag har tänkt: HAN ÄR EGO SOM BARA GÖR SÅNT SOM GYNNAR HONOM.
 
Han får ofta för sig att han ska börja träna och kör stenhårt på det i 1-2 veckor sen faller allt ut i sanden. Köpte en motionscykel i våras som jag var skeptisk till då jag vet hur det brukar bli. Han blev arg på mig och tyckte jag var helt oresonabel som inte tyckte att han kunde få köpa en.. Jag hota med att den åker ut på Blocket ögonblickligen om den inte används....!! Den användes flitigt under nån månad men numera alltmer sällan..
Jag har tä'nkt: HAN HAR DÅLIG DISCIPLIN OCH KARAKTÄR

Dessutom kan man inte säga nåt som han ska komma ihåg när han gör nåt annat. Eller så säger man en sak han ska göra , tex ger en lapp på vad han ska handla i affären och så precis innan han åker kommer han på att han gömt mobilen tex på övervåningen, springer upp och hämtar den och glömmer sen lappen hemma...
Jag har tänkt: HAN KAN FAAAN ALDRIG KOMMA IHÅG NÅNTING..

Sambon har stora sömnsvårigheter och vänder ofta på dygnen. Ofta hemma från arbetet för att han inte har orkat gått.
Jag har t'änkt att: HAN MÅSTE JU SKÄRPA SIG! VEMFAN ÄR INTE TRÖTT!!!??

Efter många om och men så står vi nu här; En familj med misstänkt ADD och jag är så fruktansvärt STOLT över min sambo som:
SJÄLV suttit och sökt på internet och listat ut att det kan vara ADD "vi" har
SJÄLV kontaktat läkare om mediciner och att han vill börja utredas
SJÄLV stolt och stärkt öppnat upp sig och talat om för våra familjer, alla våra vänner, lagkamrater och arbetskamrater att han har problem
SJÄLV förstått och fått insikt om att såhär kan det inte vara menat att livet ska vara

Efter alla SJÄLV så står han nu TILLSAMMANS med alla oss i familjen, bekantskapskretsen och kämpar för att det ska bli bättre! Och för det är jag så stolt! För jag har förstått att det har varit väldigt svårt för min sambo att ta sig dit där han är idag!der="0" alt="Hjärta">

Men vi inser att vi behöver mycket stöd och hjälp och kunskap och jag hoppas kunna finna lite av detta i denna tråd! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">div>Det är verkligen strongt av honom att kolla upp själv för ofta kan det vara svårt att känna av själv att man nog behöver hjälp. Jag fick ställa ultimatum på min sambo innan han tog kontakt med VC för samtal men tycker ändå han är strong nu som inte förnekar sin diagnos utan nu försöker på bästa sätt hantera vardagen så hela familjen mår bra. Han ska troligen gå ner till 75% i arbetstid (kuratorn på psyk tyckte iof. 50% men vi får se) för att minska den inre stressen.
Men det är en kamp och sen blir det inte lättare att även jag har problem med mitt. Att du accepterar och nu försöker hjälpa och förstå är jätte bra, inte lätt att leva bredvid heller. 

Har i alla fall pratat om allt detta nu med min sjukgymnast på psyk och hon trodde att jag hade något men vad skulle vi kolla upp. Kanske inte va just ADHD/ADD men liknande.
Skönt att det är i rullning nu och det där projektet har hjälpt mycket faktiskt, just att man ser sina problem lättare för man blir lätt hemmablind.
Det är på tal om att även ta hjälp av kommunen med en som kommer kanske en gång i veckan och hjälper oss att organisera kaoset i skåp och liknande, även kanske ha god man för det ekonomiska.
Man känner sig lite dum samtidigt som behöver denna hjälpen men samtidigt får man väll tänka hur mycket det kommer hjälpa oss i vardagen. Som det är nu känner jag att vi är världens virrigaste familj. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Moonis skrev 2011-09-09 19:59:41 följande:div>Det är verkligen strongt av honom att kolla upp själv för ofta kan det vara svårt att känna av själv att man nog behöver hjälp. Jag fick ställa ultimatum på min sambo innan han tog kontakt med VC för samtal men tycker ändå han är strong nu som inte förnekar sin diagnos utan nu försöker på bästa sätt hantera vardagen så hela familjen mår bra. Han ska troligen gå ner till 75% i arbetstid (kuratorn på psyk tyckte iof. 50% men vi får se) för att minska den inre stressen.
Men det är en kamp och sen blir det inte lättare att även jag har problem med mitt. Att du accepterar och nu försöker hjälpa och förstå är jätte bra, inte lätt att leva bredvid heller. div>Han har ju inte ens börjat på utredningen än så vi vet ju inte OM det är ADD öht, men onekligen så stämmer många av kriterierna på min sambo. han känner igen sig i oerhört mycket. Det kan oxå va skönt att få ADD uteslutet om det inte är det. Vi får vänta oss se. Vad jag förstår så kan utredningen dröja... som alltid vid utredningar... =(

Åhh skrev ett lååångt inlägg men det försvann. Men känner igen mig otroligt mycket. Har gått hos psyk flera gånger om och fått diagnosen depression, men inga medicner mot det har hjälpt. 

Har haft social fobi tidigare som har behandlats med KBT som jag i pricnip är fri i från. Vissa dagar klarar jag knappt att gå ut, men andra dagar är jag hur social som helst.      

Orkar inte skriva om hela inlägget, men vad ska man göra om man tror att man har ADD?

Sitter och väntar.. 
Psykologen ska ringa och berätta om de anser att jag SKA utredas för ADHD/ADD eller ej. Känns som om jag väntar på en dödsdom! För tänk om jag bra ÄR lat och slö, precis som alla säger.
Jag har ju klarat av så många svårigheter i livet på egen hand, varför ska jag då inte klara av att bli  "o-lat" själv då?

BEHÖVER jag hjälp?  Jag som "kan själv!" 

Varför inte välja alternativa terapier? Om nu inte medicineringen inte hjälper.

Hej jag är ny här och känner igen mig i ALLT ni skriver. allt allt allt.
Jag hade ingen aning om att det fanns nåt som hette ADD ens. bara adhd och det ha jag tänkt att det har jag ju inte, jag är verkligen inte hyper rent genrellt (bara när jag blir intresserad av nåt...eller i huvudet när jag tänker på allt kul och bra jag ska göra)

Har precis haft ett monster-bråk med min sambo som gick och slängde igen dörren. han tror ju att jag har ADD men får skylla mig själv som inte söker hjälp, "jag ska göra det" heter det.

det går inte att förklara detta för folk, för då säger dem "jamen VEM tycker om att städa och vika tvätt då?" "alla är vi nog lite lata"

men det var när jag slutade jobba för 1,5 år sen (herre gud vad tiden gått) då jag fick ett s.k avgångsvederlag, när pengarna var slut efter ett år skulle jag börja plugga, detta var i våras. jag bestämde mig för att ta ut all FP under sommaren och köra i höst men kom inte in. hade fixat med csn och allt (om jag bara vetat att jag heller inte FICK plugga just det på gymnasienivå, men det kom fram av en slump)

så i dagsläget är jag arbetslös och kommer nu få första utbetalningen från alfakassan som ligger på 288 kr innan skatt och innan avgift. Jag har suttit med mitt personliga brev en månad nu, jag måste TVINGA mig själv att skriva, annars skjuts det bara upp.

Jag är som de flesta andra, kanske mer, vad vet jag, SJUKLIGT impulsiv. Om jag blir sugen på att köpa nåt eller åka nånstans måste det ske NU. "kan vi ta det i morgon" stönar sambon. DÅ blir jag galen och ställer till med en scen.

När jag sen lugnar ner mig inser jag att det kanske inte vart så smart ändå. jag avslutar inget jag påbörjat i princip, har iaf väldigt svårt med det.
jag kan inte städa hemmet som jag borde, eller rättare sagt, jag städar inte mycket alls :(

Alla garderober ser förjävliga ut, om jag tvättar i tvättstugan blir tvätten ofta liggandes kvar i påsarna, vikt som ovikt. lite lättare är det ju om jag vikt den i tvättis men det händer inte ofta :( 

Fatta att jag är arbetslös och inte ens har vett att ta tag i skåpen, det är ju sinnessjukt.
bråket nu handlade om att jag inte gör så mycket. jag diskar och plockar småsaker, dammsuger och våttorkar. Men det sker aldrig på djupet. Man får alltid en känsla av att det är smutsigt i grunden...även om hemmet ser tipp topp ut på ytan.

jag kan inte ta en sak i taget, typ en garderob om dan, tar jag en måste jag ta alla.

Jag har barn också och ser det som världens projekt bara att bada och tvätta dem, vilket jag tvingar mig att göra men nog inte lika mkt som andra mammor. 

jag ligger alltid och dagdrömmer och målar upp en bild hur jag vill ha det. de gånger när det ändå är ordentligt städat  (ofta innan kalas eller om folk ska komma hit) mår jag så bra i hemmet och tänker att det aldrig mer ska va stökigt. de gånger jag fått hjälp att rensa väskan eller har koll på saker. men det håller ALDRIG. de gånger jag lägger cykelnyckeln på samma ställe "det här ska jag göra jämt" det gör jag två gånger, sen är tvättstugenyckeln borta för att jag bara lägger den nånstans "så länge"

vet att det bara är baggisar men för mig är det jämt så.
I dag måste jag skriva klart mitt cv och personliga brev, och städa hemma. jag säger till sambon att detta år jag gått hemma har jag tappat ALL ork. 
jag måste vara utbränd eller nåt, jag kan inte förstå att det ska kännas så jävla svårt att ta tag i saker och ting, som om jag vore handlingsförlamad.

Alla andra mammor har inte jämt städat, men man KÄNNER det i grunden, att det är rent. även om det ligger saker på golvet så ser man i hyllorna att dom sorterat barnens grejer, kläder. alltid strumpor längst ner i lådan (jag har nog slarvat bort 1000 par strumpor för barnen)

jag MÅSTE ta tag  detta, för jag är "slarvern" så är det bara.d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">

var på landet i helgen med min killes mamma och pappa, då städade jag innan vi skulle åka.
då sa pappan " du är duktig du XXX"
"ja du kan om du vill" säger hans mamma.
har för övrigt en nära relation så jag skäms inte så jättemycket.

dom tycker nog att jag är bra på det jag gör för är vi på landet kan jag baka bullar, ge mig fan på att laga en god paj med en viss sorts svamp i, då ger jag mig ut i skogen och plockar. jag kan hålla i gång en hel helg med saker jag tycker är kul.

näe...det häller håller inte längre. skolan gick åt helvete den med för jag pallade inte lyssna på lektionerna. 

jag ringde VC precis, förra gången jag beställde tid för detta avbokade jag, sen visste jag inte vad jag skulle säga "eh eh...jag skulle vilja"
Men nu sa jag det att jag vill beställa tid för utredning på mig själv. Jag var så jävla dum som sa att jag läst mkt om det och insett att jag troligen har en slags diagnos när det blir problem i vardan.

Då sa hon att när hon läste till sköterska för 40 år sen hade hon ALLA sjukdomar, "jag säger det här för att neutralisera" det är farligt att läsa på nätet. BLA BLA BLA...
Det där känner jag till, jag lät henne hållas, men sa att nä när det nu blir problem för mig måste jag söka hjälp.Så fick jag en tid.

så började hon samtalet väldigt otrevligt också "hej mitt namn är XXX" - mmm säger hon då.
stör mig på det.

så frågade hon vad det gällde för problem, det sa jag att jag inte kan dra upp här, det skulle ta hela dan.
Det jag däremot nu är lite orolig för är att jag ska få hjärnsläpp när jag kommer dit så det verkar som jag är helt normal (jag brukar även va så himla trevlig och glad fast jag inte är det) så kommer hon bara "men lilla gumman, du behöver nog bara nån att prata med, det är inget fel på dig" 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ny) skrev 2011-10-04 07:30:34 följande:div>Hej jag är ny här och känner igen mig i ALLT ni skriver. allt allt allt.
Jag hade ingen aning om att det fanns nåt som hette ADD ens. bara adhd och det ha jag tänkt att det har jag ju inte, jag är verkligen inte hyper rent genrellt (bara när jag blir intresserad av nåt...eller i huvudet när jag tänker på allt kul och bra jag ska göra)

Har precis haft ett monster-bråk med min sambo som gick och slängde igen dörren. han tror ju att jag har ADD men får skylla mig själv som inte söker hjälp, "jag ska göra det" heter det.

det går inte att förklara detta för folk, för då säger dem "jamen VEM tycker om att städa och vika tvätt då?" "alla är vi nog lite lata"

men det var när jag slutade jobba för 1,5 år sen (herre gud vad tiden gått) då jag fick ett s.k avgångsvederlag, när pengarna var slut efter ett år skulle jag börja plugga, detta var i våras. jag bestämde mig för att ta ut all FP under sommaren och köra i höst men kom inte in. hade fixat med csn och allt (om jag bara vetat att jag heller inte FICK plugga just det på gymnasienivå, men det kom fram av en slump)

så i dagsläget är jag arbetslös och kommer nu få första utbetalningen från alfakassan som ligger på 288 kr innan skatt och innan avgift. Jag har suttit med mitt personliga brev en månad nu, jag måste TVINGA mig själv att skriva, annars skjuts det bara upp.

Jag är som de flesta andra, kanske mer, vad vet jag, SJUKLIGT impulsiv. Om jag blir sugen på att köpa nåt eller åka nånstans måste det ske NU. "kan vi ta det i morgon" stönar sambon. DÅ blir jag galen och ställer till med en scen.

När jag sen lugnar ner mig inser jag att det kanske inte vart så smart ändå. jag avslutar inget jag påbörjat i princip, har iaf väldigt svårt med det.
jag kan inte städa hemmet som jag borde, eller rättare sagt, jag städar inte mycket alls :(

Alla garderober ser förjävliga ut, om jag tvättar i tvättstugan blir tvätten ofta liggandes kvar i påsarna, vikt som ovikt. lite lättare är det ju om jag vikt den i tvättis men det händer inte ofta :( 

Fatta att jag är arbetslös och inte ens har vett att ta tag i skåpen, det är ju sinnessjukt.
bråket nu handlade om att jag inte gör så mycket. jag diskar och plockar småsaker, dammsuger och våttorkar. Men det sker aldrig på djupet. Man får alltid en känsla av att det är smutsigt i grunden...även om hemmet ser tipp topp ut på ytan.

jag kan inte ta en sak i taget, typ en garderob om dan, tar jag en måste jag ta alla.

Jag har barn också och ser det som världens projekt bara att bada och tvätta dem, vilket jag tvingar mig att göra men nog inte lika mkt som andra mammor. 

jag ligger alltid och dagdrömmer och målar upp en bild hur jag vill ha det. de gånger när det ändå är ordentligt städat  (ofta innan kalas eller om folk ska komma hit) mår jag så bra i hemmet och tänker att det aldrig mer ska va stökigt. de gånger jag fått hjälp att rensa väskan eller har koll på saker. men det håller ALDRIG. de gånger jag lägger cykelnyckeln på samma ställe "det här ska jag göra jämt" det gör jag två gånger, sen är tvättstugenyckeln borta för att jag bara lägger den nånstans "så länge"

vet att det bara är baggisar men för mig är det jämt så.
I dag måste jag skriva klart mitt cv och personliga brev, och städa hemma. jag säger till sambon att detta år jag gått hemma har jag tappat ALL ork. 
jag måste vara utbränd eller nåt, jag kan inte förstå att det ska kännas så jävla svårt att ta tag i saker och ting, som om jag vore handlingsförlamad.

Alla andra mammor har inte jämt städat, men man KÄNNER det i grunden, att det är rent. även om det ligger saker på golvet så ser man i hyllorna att dom sorterat barnens grejer, kläder. alltid strumpor längst ner i lådan (jag har nog slarvat bort 1000 par strumpor för barnen)

jag MÅSTE ta tag  detta, för jag är "slarvern" så är det bara.d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">

var på landet i helgen med min killes mamma och pappa, då städade jag innan vi skulle åka.
då sa pappan " du är duktig du XXX"
"ja du kan om du vill" säger hans mamma.
har för övrigt en nära relation så jag skäms inte så jättemycket.

dom tycker nog att jag är bra på det jag gör för är vi på landet kan jag baka bullar, ge mig fan på att laga en god paj med en viss sorts svamp i, då ger jag mig ut i skogen och plockar. jag kan hålla i gång en hel helg med saker jag tycker är kul.

näe...det häller håller inte längre. skolan gick åt helvete den med för jag pallade inte lyssna på lektionerna. div>Det skulle kunnat vara jag som skrivit ditt inlägg. Skrämmande hur lika vi alla är som har den här typen av problematik. Det säger mig att det inte kan vara en tillfällighet, ett personlighetsdrag eller något barndomsrelaterat. It's ADHD! 

Välkommen till tråden! 
dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">