ADD symptom hos vuxna

Apropå tider och alarm. Min iphone är min bästa hjälp. Nu det sista app jag har lagt in heter

Do it tomorrow

Bra för sysslor som man bör göra men kan göras under veckan, tex. Den alarmar en gång per dag och man kan stryka det man gjort och flytta en uppgift till nästa dag. Sen när man ej gjort det man har på dagens lista hamnar de automatiskt på nästa dag.

Det är många saker jag gör "imorron"  Jag hade 3 saker denna veckan och två saker kvar. Rensa garner och sortera ren tvätt :)

BTW är ett tag sen jag varit här. Men kanske någon här vet om det finns något mer communityliknande för just ADHD/ADD.  Inte bara forum. Terapisnack har jag kikat in på men känns så stort.

Jag har under en längre tid funderat över om jag ev. har ADD, då jag nu i vuxen ålder har hyfsad kontroll på mig själv och lärt mig att hantera vissa situuationer som ex. tider. Jag var värdelös på detta långt upp i åldern men är nu en fena på detta. Då jag vet om att jag är längsam så dubblar jag alltid på den tid jag tror det kommer att ta.

Jag har läst allt ovan och MYCKET stämmer eller har stämt in på mig. Framför allt denna trötthet och orkeslösheten samt att jag alltid skjuter upp saker in i det sista. Som att dammsuga, betala räkningar, lämna in en uppsats mm. Jag har även diagnotiserats med OCD som fortfarande stör för mig och min man dock inga andra i min närhet.
Jag klarar heller inte av stress eller om någon bryter mina planer då blir jag irriteras och orlig men kan inte förklara varför.

Just nu är jag helt uppe i att byta vår lägeneht vilket gör att jag knappt kan vara ifrån datan under en längre period, det kliar nästan i fingrarna om jag inte får kika av läget titt son tätt och är helt inne i detta. Tur att min man finns, om inte skulle många snabba och dumma beslut tagits dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Det finns mycket mycket mera att beskriva om mig som stämmer överens med ADD. Jag kan tidvis må relativt dåligt över detta då jag är trött på att vara trött, att min man mår dåligt över mitt tvångsbeteende samt att jag ramlar ner i svackor titt som tätt och med detta min bullimi. Bör jag söka hjälp? Kanske...något i mig vågar inte sdå jag är rädd för att bli medicineras. JAg är rädd för att JAG kommer bli en annan person om jag tar medicin. Någon som vill dela med sig av sin erfarenhet kring detta, så vore jag tacksam. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Erese skrev 2011-11-01 12:25:50 följande:div>Just nu är jag helt uppe i att byta vår lägeneht vilket gör att jag knappt kan vara ifrån datan under en längre period, det kliar nästan i fingrarna om jag inte får kika av läget titt son tätt och är helt inne i detta. Tur att min man finns, om inte skulle många snabba och dumma beslut tagits dth="15" height="15">div>Menar du att du dras till att sitta vid datorn just för att du håller på att flytta och egentligen har MASSOR att göra med det? dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Jag tror egentligen inte att man behöver vara rädd att bli medicinerad om man inte vill.  Men att få klarhet i vissa saker kan göra att man inte känner sån skuld när man inte gör saker som borde klaras av lätt. Man känner sej lat och slarvig istället.

jag var på ett möte med habiliteringen och en psykolog och skulle berätta om min son och saker som hänt tidigare. Jag bad om detta.
Sambon kunde inte komma med och ÅHH det tog 1 H längre tack vare det. Hade han varit där hade han vart mer saklig och inte trasslat in sig i allt.
Jag börjar med en sak, sen kommer jag in på annat. ser typ det mesta i bilder(det gör väl iof alla)  sen har jag trasslat in mig i så mycket att jag inte minns vad det var jag ville komma fram till, och måste förklara mig i allt.

Känner nån igen sig i svårigheten att vara saklig?

erese- jag känner igen mig i mycket. var också uppe i ett bostadsbyte förr och jag kollade nog datorn 300 gånger om dan. jag har också lite tvångsgrejer för mig, i a f om jag mår dåligt.
jag är också rädd att börja med medicin och bli en annan person. men jag tror att folk runt omkring skulle bli gladare.
har precis börjat jobba jättemycket. massor att hålla koll på. ta hand om 6 personer på ett gruppboende där det ska låsas efter sig i varje skål man öppnar.

när jag kommer hem ligger jag i koma.  

Men gör som jag, gå till VC och be om en tid för utredning, jag får se när jag får min tid. det tog mig lång tid att ta tag i detta. 

Anonym (ny) jag trasslar alltid in mej. Svårt att följa den röda tråden. Och det är ju lite vad ADHD/ADD är

Jag kan hoppa hur som helst för att berätta en sak så hittar jag 10-20 olika sidospår innan jag kommer till slutet
Om jag ens gör det. Inför möten så skriver jag upp stödpunkter och följer dom så gott det går.

Jag började medicinera med equasym (likt concerta, ritalina) i januari. Jag var lite rädd att jag skulle bli för uppspelt då jag har bipolärt syndrom 1 också.

Men det som hände var att jag kunde koncentrera mej bättre, fokusera mej. Jag har också blivit bättre på att fullfölja uppgifter som ta ner ren tvätt -> vika -> sätta in i garderoben.
Men vägen är lång och jag jobbar med boendestöd och scheman och rutiner för fullt.

Med medicinen fick jag en startmotor som jag har behövt. Men jag är samtidigt väldigt stresskänslig pga
omedicinerad bipolär i så många år att jag måste ta det väldigt lugnt med allt.

Men bara det att få det bekräftat att jag inte har varit en slarvmaja , lat och virrig tjej hela mitt liv utan en orsak.
Bara det hjälpte mycket.  Man kan bli hjälpt utan mediciner också. Men det är så olika för alla. MEn att få släppa den skuld och skam man haft för sitt överstökiga hem var en enorm lättnad.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Erese skrev 2011-11-01 12:25:50 följande:
Det finns mycket mycket mera att beskriva om mig som stämmer överens med ADD. Jag kan tidvis må relativt dåligt över detta då jag är trött på att vara trött, att min man mår dåligt över mitt tvångsbeteende samt att jag ramlar ner i svackor titt som tätt och med detta min bullimi. Bör jag söka hjälp? Kanske...något i mig vågar inte sdå jag är rädd för att bli medicineras. JAg är rädd för att JAG kommer bli en annan person om jag tar medicin. Någon som vill dela med sig av sin erfarenhet kring detta, så vore jag tacksamdiv>div>Vet du vad jag tänker? Att få en diagnos behöver inte innebära att du per automatik får medicin, samtidigt är det ju så att du kan säga nej tack till medicin. Du bestämmer själv hur du vill göra!

Detta är absolut ingen propaganda emot medicin, men jag tror att det finns så många vägar att lära sig att leva med sina svårigheter och att faktiskt må bättre. Och att alla behöver olika saker...

För mig är en diagnos ett sätt att kunna ta sig vidare. Ett sätt att få reda på att jag faktiskt inte är så fel ute alla gånger, att det finns saker inom mig som jag inte rår för! För mig blir det då lättare att acceptera min verklighet, inte känna mig så ensam och att kunna göra något åt saken.

Sen är det ju rent krasst så att det är lättare att få hjälp inom sjukvård/habilitering/andra instanser om man har "rätt" bokstäver på ett papper. Det är i och för sig säkert ockå olika beroende på var man bor och vem man är, men för mig har det blivit en helt annan grej sen jag fick papper på GAD och OCD.

Jag vet att mina bokstäver kanske lutar mer åt ADD än åt GAD, eller en kombination av båda... Men för mig är det skit samma. Bara jag har något konkret att läsa fakta om och att kunna dela med andra. För nu, när jag vet att "det är något med mig" så har jag kunnat riva min fasad och börjat kunna plocka fram del efter del av mig som tillsammans ska bli något slags pussel. Jag lär känna alla delar av mig själv och kan då jobba på att acceptera även det som inte är toppen och lära mig att leva med det. Med hjälp av en massa terapi och jävlar anamma går det faktiskt bra för mig!

Kanske får jag en ADHD/ADD diagnos framöver, kanske leder det till att jag kommer börja äta medicin som är anpassad för dessa bokstäver. Tiden får visa det...

jag kan säga att ADHD medicin förändrar inte personligheten, den gör en mer samlad bara. Ätit min bara en vecka nu och jag känner redan skillnad.  Jag tänkte på det idag, jag kunde läsa i en tidning i väntrummet på psyk :O aldrig hänt innan typ ..haha

<div class="quote"><div class="quote-nick">Joppelina skrev 2011-11-01 12:32:10 följande:div>Menar du att du dras till att sitta vid datorn just för att du håller på att flytta och egentligen har MASSOR att göra med det? dth="15" height="15">

Jag tror egentligen inte att man behöver vara rädd att bli medicinerad om man inte vill.  Men att få klarhet i vissa saker kan göra att man inte känner sån skuld när man inte gör saker som borde klaras av lätt. Man känner sej lat och slarvig istället.div>Hhmm.. tror inte jag förstår riktigt.

Vi håller på och försöker byta våran hyresrätt och alla som har gjort detta vet att det är tidskrävande och tar mycket tid. Jag å andra sidan kan priotera bort saker bara för att få kolla av mina annonser och mail. Jag kan sitta lääänge framför datan under en och samma dag. en annan vettig människa skulle förmodligen kolla av ca 1-2 ggr på en dag medan jag kollar av minst 10ggr gärna mer. Blir helt uppslukad av detta, tar reda på massa info mm.

Som sagt jag är inte tonåring längre samt fått två barn så min självinstinkt har med åren vuxit. Jag har lärt känna mig själv bättre vilket har fått mig att fundera kring ADD. Allt började när jag skulle läsa på om Asperger då en i släkten har denna form samt att jag studerar till lärare och läser om diagnoser titt som tätt beroende på vilken kurs jag läser.

ang. att få diagnos mm. egentligen är det inte jätte viktigt fö rmig att få diagnosen. Men då min man framför allt mår dåligt och är oroloig över mitt tvångsbeteende samt att det vore skönt att få uppleva ett "lugn". Vilket jag gör framför tv.n eller datorn, men där kan jag ju inte sitta hela tiden. Vill sammtidigt göra en MASSA saker.  

jag fastnar oxå framför datorn ( som nu) fast jag har miljoner saker att göra. Det kan gå timmar utan att jag reflekterar över det. Särskilt FL är beroendeframkallande :P

Har ringt upp min läkare och förklarat läget av extrem neråtdipp senaste veckorna. Det jag funderar på nu är om jag skulle gynnas av att bli sjukskriven ett tag eller om detta är impulsiviteten som spökar? Jag har ALLTID svårt att veta vad som är sant när det gäller mina egna känslor, jag kan liksom inte avgöra om det är på riktigt eller bara just nu i mitt huvud. En fix idé, liksom.

Jag känner som sagt att jag inte pallar allt ansvar. Men sen då? Det känns naturligast att prioritera att barn och familj mår bra och att jag sköter mig som förälder än att jag pallar sitta på jobbet 9 timmar för att sen inte klara av något annat. Men det kanske är fel tänkt?

Någon som varit sjukskriven en tid för depression och annat? Hur går det till, vad har man för "plan" då, är FK med på noterna osv?