ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Minifer skrev 2011-11-02 21:12:45 följande:div>oh skoj! Jag är sjukt kreativ! Och enormt effektiv när jag väl sätter igång. Eller ja, kanske inte så jäkla effektiv, men kan hålla på i evigheter utan rast för toa eller mat. (gick ner fem kilo när jag sydde min balklänning). Hm. Jag är enormt principfast och lojal. Ärlig (eftersom jag är helt oförmögen att ljuga eftersom det stressar mig för mycket, vilket märks). Och så är jag jävligt charmig :D Det är så jag alltid klarat mig undan här i livet, genom att charma bort alla mina fuck-ups ;)div>+1 på det då!

Kreativiteten är nog mitt bästa, det är få gånger jag inte har idéer på lösningar! Samma med lojalitet (svart/vitt tänket spelar väl in här, tror jag) Och impulsiviteten är också av godo, ibland. Att inte se alla faror alltid gör väl att man vågar satsa mer. (så länge man gör det NU, och inte tänker på det för mycket. Då blir det åt andra hållet istället. Haha!)

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (medicin) skrev 2011-11-01 20:33:55 följande:div>ok de gäller o va envis. Jag hade kontakt med psykvården i 13-14 år innan de fattade vad som var fel. Fick då en utredning och nu medicinerar. MIg hjälpte ingenting heller och jag åkte jojo utifrån psyk.div>Jo jag vet, men sjuk som jag ä så orkar jag inte ligga på och kräva vård, jag orkar inte helt enkelt =(

<div class="quote"><div class="quote-nick">Stövelkatten skrev 2011-11-02 15:21:33 följande:div><div class="quote"><div class="quote-nick">Minifer skrev 2011-11-02 09:39:51 följande:div>Jag känner igen mig supermycket i detta att aldrig veta om det verkligen ÄR så, eller om det är en fix idé i mitt huvud. Av samma anledning tycker jag det är jobbigt att gå till läkaren samt sjukanmäla  mig från jobb och så, eftersom det alltid känns som att "tänk om jag inbillar mig" och att någon ska komma "på" mig med detta. Väl hos läkare har det dock aldrig visat sig vara inbillning.

Om du känner på ett visst sätt måste det ju komma någonstans ifrån. Tala du om sjukskrivning om du känner att du behöver det, det värsta som kan hända är väl att du får ett nej?div>Åh ja, detta med att bli påkommen med att "fuska" och bara vara lat!
Kan ni få den känslan över lag i livet? Typ, visst min sambo älskar mig men snart kommer han på vem jag egentligen är och då är det roliga slut!div>haha ja precis. så tänker jag över lag. "ingen vet hur jag egentligen är"<div class="quote"><div class="quote-nick">Minifer skrev 2011-11-02 15:46:28 följande:div>Ja, det är väl i "smekmånaden" jag är =) Under graviditeterna behövdes insulin dock, så det var där det upptäcktes. Man kan säkert skjuta upp det mer genom att käka diabeteskost, men det..ehum. Alltså, jag älskar mat...SÅ jag njuter av min sista tid i livet som "normal" istället. *harkel* Ibland vill jag bara att det ska vara klart och att jag är inställd på rätt insulin och så, för det känns så drygt att hålla på att lära sig allt, hur man reagerar och så..<div class="quote"><div class="quote-nick">Stövelkatten skrev 2011-11-02 15:21:33 följande:div>Åh ja, detta med att bli påkommen med att "fuska" och bara vara lat!
Kan ni få den känslan över lag i livet? Typ, visst min sambo älskar mig men snart kommer han på vem jag egentligen är och då är det roliga slut!div>jopp. Men nu sedan jag fick nys om adhd har jag efter 6 år börjat outa mig ;) Säger hur jag är, vilket känns skumt men mycket befriande!div>ok som mig då. älskar mat jag med vilket tyvärr börjar synas. =( har ju alltid vart smal. i början kommer jag i håg att jag ringde sjukhuset och frågade stup i kvarten vad jag kunde äta. Pressade mig och låg bra jämt i socker, i flera år. men nu orkar jag inte det längrem eller jag bryr mig inte lika mycket om jag ligger lite högt. men ska bättre mig nu, tröttnade på allt vad fullkorn heter, plus att jag ääääälskar kolhydrater.
lycka till =)<div class="quote"><div class="quote-nick">Stövelkatten skrev 2011-11-02 19:39:03 följande:div>Så, för lite pepp: Vad är er bästa egenskap? (som du tror grundar sig i dina "problem"div>ja det är väl kreativiteten när jag väl sätter i gång. det här med impulsiviteten och att inte se faror, det ser inte jag heller som nåt negativt alla gånger. De flesta andra tänker ju alltid längre och vågar inte kasta sig ut. min sambo framför allt, kan bli galen på honom. vi har vart ihop i snart tolv år och han är motsatsen till mig. Lugn, sån som vill hem och mäta så saker får plats om man är på ikea, får inga utbrott, vill inte "sticka ut" osv. detta är inget han säger själv men jag märker ju det.

jag är lite galen av mig och har alltid vart, men sambon har väl hållt mig på plats lite under åren. när jag träffar mina barndomsvänner faller jag tillbaka och vågar vara lite rolig och crazy. låter kanske konstigt, som om jag inte vågade fast jag gör det, men det känns som han bryr sig så mkt vad andra tycker när man är ute. som att vi är dom enda som hörs om man är ute och handlar osv. jag och barnen.

<div class="quote"><div class="quote-nick"><div class="quote-nick">Stövelkatten skrev 2011-11-02 07:53:32 följande:div>Och.... ingen som har några tankar om mitt senaste inlägg? d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd"> Det är så himla ovant att säga att något är fel och att jag behöver en paus från livet, och jag vet som sagt inte riktigt vad som är rätt och äkta i mina tankar om sjukskrivning. Är det tänkt att man bara ska bita ihop och köra på?div>div>Jag har tankar om ditt senaste inlägg! Jag har nämligen varit sjukskriven för depression ett antal gånger, men i höst tog jag det på allvar!

Jag har varit sjukskriven hela hösten, började med heltid i två veckor. Sedan 50 % i två månader och nu är jag uppe på 75 %. Små, små steg framåt, en förstående läkare, färstående chef och kollegor samt terapi har varit boten för mig. Tidigare har jag inte lyssnat på varken min kropp eller knopp, utan snarare bara kört på ännu mer när jag har en depression. Tvingat bort symptomen så länge att de till sist bryter ut i en enorm omfattning. Det funkar inte i längden kan jag lova...

Jag förstår dina tankar om vad som är vad, är det dina "vanliga" svårigheter, eller är det för att livet är svårt... Mitt tips är att om du känner dig rejält nedsatt, så se till att bli sjukskriven! Du kan själv alltid bryta en sjukskrivnng om du känner dig bättre.

Ett stort lycka till! Du är INTE ensam.

<div class="quote"><div class="quote-nick"><div class="quote-nick">Anonym (I väntan på add?) skrev 2011-11-03 19:29:39 följande:div>div>Jag har tankar om ditt senaste inlägg! Jag har nämligen varit sjukskriven för depression ett antal gånger, men i höst tog jag det på allvar!

Jag har varit sjukskriven hela hösten, började med heltid i två veckor. Sedan 50 % i två månader och nu är jag uppe på 75 %. Små, små steg framåt, en förstående läkare, färstående chef och kollegor samt terapi har varit boten för mig. Tidigare har jag inte lyssnat på varken min kropp eller knopp, utan snarare bara kört på ännu mer när jag har en depression. Tvingat bort symptomen så länge att de till sist bryter ut i en enorm omfattning. Det funkar inte i längden kan jag lova...

Jag förstår dina tankar om vad som är vad, är det dina "vanliga" svårigheter, eller är det för att livet är svårt... Mitt tips är att om du känner dig rejält nedsatt, så se till att bli sjukskriven! Du kan själv alltid bryta en sjukskrivnng om du känner dig bättre.

Ett stort lycka till! Du är INTE ensam.div>dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}"> TACK! dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">

Är sjukskriven nu tills nästa onsdag då jag har en tid med läkaren, sen får vi se. Då ska vi även gå igenom resultaten av QB-testet och prata allmänt om hur vi ska gå till väga nu.

Hej alla!

Jag har inte läst något i tråden, och jag har egentligen inte fått någon diagnos. Men jag misstänker att jag har ADD, och min kurator misstänker också det, jag ska få börja en utredning nu i slutet på november.

 

Kände bara att jag behövde skriva av mig någonstans. Vi ska ha gäster imorgon och min sambo är borta tills imorgon mitt på dagen så jag måste fixa allt själv. Det är verkligen kaos. Eller det känns nog mest som kaos, jag har skrivit lappar till och med och lagt i skålarna jag har dukat fram för att inte glömma något som måste läggas upp eller lagas till. Men ändå vet jag att jag inte kommer kunna sova inatt för att jag tänker på att inte glömma något. Vilken konstig tanke egentligen. Jag har knappt ro att diska eller duscha eftersom jag är så inställd på allt annat som måste göras. Även om jag skrivit 5 olika listor för att inte missa något. Blä.

 

Kanske ingen som läser det nu i natt, men jag fick skriva av mig lite i alla fall även om det är svårt att samla tankarna! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Jag läser! :D

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2011-11-06 00:28:47 följande:div>

Hej alla!

Jag har inte läst något i tråden, och jag har egentligen inte fått någon diagnos. Men jag misstänker att jag har ADD, och min kurator misstänker också det, jag ska få börja en utredning nu i slutet på november.

 

Kände bara att jag behövde skriva av mig någonstans. Vi ska ha gäster imorgon och min sambo är borta tills imorgon mitt på dagen så jag måste fixa allt själv. Det är verkligen kaos. Eller det känns nog mest som kaos, jag har skrivit lappar till och med och lagt i skålarna jag har dukat fram för att inte glömma något som måste läggas upp eller lagas till. Men ändå vet jag att jag inte kommer kunna sova inatt för att jag tänker på att inte glömma något. Vilken konstig tanke egentligen. Jag har knappt ro att diska eller duscha eftersom jag är så inställd på allt annat som måste göras. Även om jag skrivit 5 olika listor för att inte missa något. Blä.

 

Kanske ingen som läser det nu i natt, men jag fick skriva av mig lite i alla fall även om det är svårt att samla tankarna! dth="15" height="15">

div>Och aktivitet på natten är ju inte ovanligt här i tråden...
Vet precis hur du känner, försök att ta någon lite grej först för att fixa allt. Eller kanske skriva lappar i flera led? Typ 1; Duscha, Diska, duka. 2; ställa fram alla matingredienser. 3; laga förrätt osv. Så blir listan på saker inte så STOR OCH SKRÄMMANDE och du får många små belöningar mentalt när du klarat en lista.

Så fungerar iaf jag, har jag många saker som ska göras så blir summan för stor och jag glömmer typ allt, går från rum till rum utan att göra något alls.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Stövelkatten skrev 2011-11-06 00:36:53 följande:div>Jag läser! :DOch aktivitet på natten är ju inte ovanligt här i tråden...
Vet precis hur du känner, försök att ta någon lite grej först för att fixa allt. Eller kanske skriva lappar i flera led? Typ 1; Duscha, Diska, duka. 2; ställa fram alla matingredienser. 3; laga förrätt osv. Så blir listan på saker inte så STOR OCH SKRÄMMANDE och du får många små belöningar mentalt när du klarat en lista.

Så fungerar iaf jag, har jag många saker som ska göras så blir summan för stor och jag glömmer typ allt, går från rum till rum utan att göra något alls.div>

Tack för att du läser :)

 

Jag funderar mest på att försöka sova nu, jag börjar bli väldigt trött och jag har tvättid imorgon kl. 7. Känns hopplöst att jag aldrig lär mig att jag inte kan göra hundra saker samtidigt . Jag har i alla fall skrivit en lista på allt som ska göras och plockat fram alla uppläggningsfat och sånt. Och diskat och städat det mesta. Men det blir verkligen så att man inte göra något alls när det blir för mycket. Speciellt när jag är trött blir det ännu värre. När det blir kväll får den late brått! (Eller snarare den tankspridda och överambitiösa kanske dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> )

Hej på er! Sömn! Hur har ni det med det? Jag har så mycket problem att jag nästan överväger skiljsmässa för att skona familjen. Oavsett när jag vaknar på morgonen (oftast mellan 7-8.30) så kan jag inte somna innan 2-3. Kan inte stänga av skallen. Imorse låg jag till 5 och försökte. Kl 06.30 var det bara att gå upp (är ju hemma med kids). Har sedan dottern kom för elva månader sedan i stort sett snittat på 3h sömn per natt (utan överdrift, har en app på telen som loggar statistik) Det var bättre någon månad, sedan gick det åt skogen igen. En bra dag när jag fått sova 7-8 timmar är jag superseg till typ 20-21 då jag piggnar till (piggnar till då sömnlösa dagar med, vare sig jag vill eller ej.) Alltså. Jag är så sataniskt trött jämt, orkar ingenting. Barnen blir lidande, maken med, och själv är jag en zombie. Sömntabletter vill jag inte ta eftersom jag samsover med lillan, men de hjälper inte oavsett, somnar inte utan mår bara enormt dåligt av dem. Känner någon igen sig? Kan adhd-medicin hjälpa? Jag är helt desperat :'( Har haft problem med sömnen hela livet, men det har blivit att jag sovit bort livet innan, men det funkar ju inte med barn direkt

<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>

Hej, 
Det var ett tag sen jag skrev att jag misstänkte ADD, har idag varit till vc och min läkare skrev remiss direkt, hon ringde och kollade upp om hon kunde skriva ut anti depp åt mig under väntetiden för att se om det kunde underlätta för mig vilket det kunde så det fick jag utskrivet. Det känns så skönt att hon tog mig på allvar och trodde mig, är så lättad äntligen tog jag mod till mig och bokade tid det känns som om en stor sten trillade. Jag vet att det bara är ett steg på vägen men det är en början.

En väldigt lättad Tisse d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">