ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Who am I?) skrev 2011-10-17 22:50:36 följande:div>"Ordning är till för idioter. Genier hanterar även kaos." dth="15" height="15">

Måste säga att efter att jag hamnat i den här tråden märker man ju mer och mer hur fan man är funtad *haha* Blir ju lite komiskt emellanåt nästan. Så fort någon ber mig göra något på jobb svarar jag direkt: Skriv in det i kalendern annars glömmer jag det! Det första jag gjorde i dag eftersom det är måndag var att skriva om hela veckoplaneringen på vår whiteboard. Sedan blev jag lite upprörd över att matsedeln inte var satt. Hade helt missat att en var sjuk så jag fick ju såklart panikringa efter en vikarie, samtidigt som den sjuka personen redan borde ha dykt upp på jobb. Go me! Men sen var det tyst i bygget så jag lyckades komma in ett sådant där skitbra maniskt spinn där jag jobbade på och sket i min lunchrast och fick gjort typ en veckas jobb. Sen yrade jag hem och kunde knappt fokusera på vägen utan att börja dagdrömma.

Sen hemma med barnet började jag tänka på hur duktig du är med dina listor Är jag galen, så jag lyckades faktiskt tvinga mig själv att stänga datorn fast jag hade fastnat och hade riktigt kul med min goa unge en lång stund och lyckades tom tvinga mig själv att diska. Du lyckades motivera mig rätt bra!div>Ha ha eller hur, komiskt :P
förstår vad du menar med att komma in i magiskt spinn ;) när jag gör det glömmer jag, eller känner knappt hunger.

Hela den här veckan har jag filat på mitt cv och snackat med arbetsgivare, jag har inte ätit lunch en enda dag. har vart så uppe och upprymd i detta. vart på arbetsintervju som gick bra men jag sitter ju hela tiden och tänker "åh vad tänker hon om mig, varför sa jag så osv"
jag försökte va mig själv och eftersom personen hade humor kunde jag skratta åt hur jag började inleda med tidigare jobb i stället för att berätta mer om mig, som hon faktiskt frågade. och hur ytligt det lät. Efter det höll jag på att cykla in i stolpar för jag var så koncentrerad.
Jag har ju gått hemma i 1,5 år och inser att jag inte är van vid stress alls. så för mig var detta värsta grejen (fast det normalt sett inte är det)
"nu jävla ska jag skaffa mig jobb" tänkte jag förra fredan.

Och nu är jag rädd att jag tagit mig vatten över huvudet, för jag har 6 dagar inbokade pass nästa vecka, plus två ärenden som personligt assistent, där det behövdes massa personal.
"kan du jobba natt?" "- ja absolut"
sen visade det sig att det gällde vääldigt mycket natt.

Jag får jobba natt och sen gå vidare till nästa jobb.ha ha 

Jag har även börjat med den här" fimoleran"  i förrgår pysslade jag och ungarna med det så jag glömde helt av middagen. Kan bli sådär när det är nåt jag intresserar mig för, känner ni igen det?
Det blev en sen middag för oss :P
så nu svämmar hemma över av halsband, armband och figurer av lera.

Får jag fråga hur ni är när det gäller mat och pengar?
Vi fick barnbidraget i går, då stack jag och köpte lera för 240 spänn och sen gick jag och barnen och handlade. Då fastnade vi vid massa smakprov. jag blev nog stående vid en gubbe i 30 minuter, under tiden som ungarna sprang runt och provade massa läskiga masker och skrämde slag på folk.

Men laxen var ju bara sååå god, kostade typ 400 kr kilot och skulle man göra hans röra var man ju tvungen att köpa alla tillbehör. gick på över 300 spänn den middagen. tillbehör som man normalt sett inte använder till vanlig mat heller. SÅÅ typiskt mig. inte blev vi speciellt mätta heller.
nu har vi inte så mkt pengar eftersom jag är eller var arbetslös, tidigare kunde vi handla mat för 15.000 i månaden eftersom jag alltid blir sugen på nåt speciellt.

Tråden har varit ganska tyst, men det är väl så vi är? jag låg och tänkte på det. Ena stunden är man jätteaktiv och sysslar med en sak intensivt för att sen bara strunta i det. 
 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (är jag galen?) skrev 2011-10-17 23:13:24 följande:div>Hej! Vad skönt att höra att ni redan kan börja jobba ur ett ADHD-perspektiv och att du får hjälp!
Schema FTW!! :-P Men jag håller med, det förändras ju inte i en handvändning ens beteende. Man får ju hela tiden försöka manipulera sig själv, sin hjärna och tävla mot den, så att man går rakt fram, målmedvetet!!div>He he... Manipulera sig själv. Oh yes!   :)

Har insett en sak den senaste tiden. Att de jobbiga perioderna i livet är skittuffa, men det är banne mig de lättare perioderna också! Hos mig är orsaken till detta att jag under de lättare perioderna, när saker faktiskt flyter på, skiter i allt vad anpassning av livet från mina förutsättningar heter. Jag skiter i almanackan, eftersom jag är så pigg och kan komma ihåg saker helt själv. Jag skriver ingen matsedel, för en middag kan jag väl slänga ihop om det behövs. Träna behövs inte så mycket, kroppen känns bra. Jag kan bestämma massa roliga aktiviteter, helst varenda lediga minut, det är ju så hääärligt att må bra. Jobba med mig själv och mina svårigheter behövs inte, för de finns inte.

Detta håller ett tag. Ibland en dag, ibland en vecka eller två. Jag tror det kallas förnekelse. Jag har inte velat inse och acceptera att jag faktiskt behöver alla de där grejerna för att klara mig....  Jag har alltid kämpat för att vänja mig bort med listor och scheman. Men nu har jag verkligen insett att det är dags att tänka om. Nu är det hårdkörning som gäller på alla fronter, oavsett om livet känns tungt eller lätt. För det håller i längden...

Svååårt med balans! Någon som håller med?

Jag håller med om allt, mest hela tiden! Jag försöker dock börja med schema nu, vilket är jättesvårt! Tycker ju hela tiden att inte tusan behöver jag något jäkla schema heller, men JO det gör jag.... suck. Hur är det för er andra med empati och så?

<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (I väntan på add?) skrev 2011-10-21 15:38:46 följande:div>He he... Manipulera sig själv. Oh yes!   :)

Har insett en sak den senaste tiden. Att de jobbiga perioderna i livet är skittuffa, men det är banne mig de lättare perioderna också! Hos mig är orsaken till detta att jag under de lättare perioderna, när saker faktiskt flyter på, skiter i allt vad anpassning av livet från mina förutsättningar heter. Jag skiter i almanackan, eftersom jag är så pigg och kan komma ihåg saker helt själv. Jag skriver ingen matsedel, för en middag kan jag väl slänga ihop om det behövs. Träna behövs inte så mycket, kroppen känns bra. Jag kan bestämma massa roliga aktiviteter, helst varenda lediga minut, det är ju så hääärligt att må bra. Jobba med mig själv och mina svårigheter behövs inte, för de finns inte.

Detta håller ett tag. Ibland en dag, ibland en vecka eller två. Jag tror det kallas förnekelse. Jag har inte velat inse och acceptera att jag faktiskt behöver alla de där grejerna för att klara mig....  Jag har alltid kämpat för att vänja mig bort med listor och scheman. Men nu har jag verkligen insett att det är dags att tänka om. Nu är det hårdkörning som gäller på alla fronter, oavsett om livet känns tungt eller lätt. För det håller i längden...

Svååårt med balans! Någon som håller med?div>Precis så är det med allt när det gäller mig.

EXAKT, känner igen mig i det väldigt. Bara en simpel sak som att minnas saker. I går tog jag mig i kragen och köpte en almanacka och skrev upp alla tider. funkar inte att ha det i huvudet.<div class="quote"><div class="quote-nick">Minifer skrev 2011-10-21 23:53:06 följande:div>Jag håller med om allt, mest hela tiden! Jag försöker dock börja med schema nu, vilket är jättesvårt! Tycker ju hela tiden att inte tusan behöver jag något jäkla schema heller, men JO det gör jag.... suck. Hur är det för er andra med empati och så?div>jag tycker inte heller att jag behöver det, men jag gör nog det. eller jo.
Empati. Jag känner stor empati för djur som plågas(konstigt vore det väl annars) Men jag tror att jag inte har så superbra empati för andra människor. Det låter hemskt, ibland känner jag och tycker synd om personen och kan sätta mig in, men inte alltid.själv då?
 

Jag är helt off på allt i mitt liv just nu. Jag vet inte hur jag ska få ihop det med läkarbesök för utredningar (både jag och sonen) hålla rätt på alla dagisgrejer, hålla hemmet i skick, planera och laga mat (där är ju såklart planeringen det jobbiga.) Det är märkligt att jag, som tycker det är skitjobbigt att hålla reda på allt, är den som HÅLLER reda på allt hos oss. Känner bara att jag inte, inte pallar mer. Hur gör folk? Hur repar man sig från depression, tar reda på vad som är så grundläggande fel i huvet på en, och samtidigt jobbar heltid och har barn?
Har totalt gått in i en "jag kan sova hela livet"-period. Om jag inte är 150% aktiv hela tiden somnar jag typ med en gång. Sitta ner och ta en paus är liksom inte att tänka på.

I morgon börjar mitt nya jobb, utbildning först i två veckor. Oftast innebär det att man får se PP-presentationer och sen sitta och lyssna på andra medarbetare, dvs inget aktivt över huvud taget! Jag är rädd att jag kommer somna mitt i allt ihop. (det har hänt. Jag har till och med somnat när jag suttit i telefon med kunder....)
Nu blev det konstigt med storleken här... sorry! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Frk Ur) skrev 2011-10-17 22:44:43 följande:div>Hej alla,
Jag har spårat ur totalt...
Vet inte var jag ska börja, har sen 2001 varit egen företagare, hur jag nu lyckats med det, men det har funkat bättre än dom industri jobb jag har haft med chefer å tider å sånt.
Som liten var jag omöjlig på att lyssna, hade inga kompisar, mobbad å dagdrömde jämt på lektionerna.
Mitt hem har jämt varit ett kaos, lyckas röja ett rum medan dom andra ser fördjävliga ut.
Sen jag fick barn har mitt liv blivit mycket komplicerat, får inte ihop vardagen med allt det innebär.
Att jag nu ser att min äldsta son som är 4år beter sej som mej gör mej mycket bekymrad, har bett om hjälp men inget händer...
Jag ringde i våras till vuxenpsyk å begärde en utredning på mej själv å efter ett par samtal så blev det en utredning påbörjad å på fredag får jag svaret.
Har dom senaste månaderna tappat fotfästet både arbetsmässigt, ekonomiskt å som mamma...
Kan tillägga att jag fick sköldkörtelrubbningar efter mina graviditeter å mått piss psykiskt utav det med.
Hoppas verkligen att svaret på fredag kommer att hjälpa mej, för nu orkar jag inte gråta mer....div>Hur gick det i Fredags?

så trist att höra mästerkatt, jag förstår hur du känner och det du undrar.

I dag var jag i a f på mitt nya jobb och det var kul, men var rädd innan eftersom jag inte visste nåt om de boende, rutiner etc och bara stå helt handfallen. Min arbetskompis skrev massa lappar och hade med sig, glömde det ena och tog fram sin lapp,men var superduktig. pratade mycket och jag kände igen mig i henne men vågade inte fråga, sen började hon berätta om hennes A5 papper hon hade på middagsbordet med schema typ. och då förstod jag :D

jag sa till chefen som jag jobbat med hela dan att det är jobbigt, att man bara är som en skugga och står nästan handfallen, men då sa hon att hon kände precis likadant när hon började jobba där =) jag tog ändå för mig och försökte göra så gott jag kunde, och nu har jag massa pass inbokade så det är ju bra. 
Känns kul att komma ut i arbetslivet igen =) glömde nästan av att äta, kan ju bli ett sätt att gå ner i vikt  :P 

lycka till i morgon mästerkatt, drick mycket kaffe ;) 

Jag undrar hur det går till för att få en utredning? jag känner igen mig mycket i den sammansatta listan i säkert alla utom 3-5 st. men jag har haft en annan tråd här på fl, länkar till den här:

www.familjeliv.se/Forum-4-50/m61722860.html

Jag mår verkligen dåligt av att jag bara får avslag på vem jag än vänder mig till, finns det ingen sida på nätet som man kan mejla till istället?

Jag har legat här framför tv.n sen 8 i morse. Känner mig mer stressad varje dag då jag bara skjuter upp allt..
Hjälp någon?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Stövelkatten skrev 2011-10-24 22:25:42 följande:div>Hur gick det i Fredags?div>Hej,
vet inte om jag ska skratta eller gråta....enligt han så hade jag adhd nu men inte när jag var liten....å det grundar han på en intervju av min mor som inte hann säga så mycket av mina fösta år och som heller inte minns så mycket av heller iomed att jag är 36 år å jag har en lillasyster oxå, så det är ju inte så lätt att komma ihåg allt!?!

Så han kunde inte sätta nån diagnos nu?!

Ska träffas på fredag igen,....känner mej väldigt kluven =S

Frk ur: men kan inte din mamma ringa eller maila det hon inte han säga? Vad frustrerande! Själv har jag idag fått kallelse till psykiatrisk bedömning för ..vad var det..överläggande av medicinskt ansvar eller vad det stod? Antar att det skall bedömas då om jag ska utredas eller ej? Ska dit den 15 november och är sjukt nervös! När jag vet att folk bedömer mig har jag extremt svårt att bara vara jag, utan sitter och analyserar alla olika sätt de skulle kunna tänkas tolka det jag säger till min nackdel liksom. Usch. Livrädd för att inte bli utredd.

<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>